sjelfständiga ställning, som tillkommer henne. Först under de sista åren af sin lefnad fick han en egen afdelning på Charité i Berlin; dittills hade han endast på sin privatklinik varit i tillfälle att utöfva sin välsignelserika verksamhet. Först efter hans död kom vid hvarje tyskt universitet en särskild ögonklinik till stånd. -- G:s kusin, Karl Alfred G. (f. 1830), är äfvenledes en framstående ögonläkare och sedan 1873 professor i oftalmologi vid universitetet i Halle. R. T-dt. Gräfe, Heinrich, tysk pedagog, f. 1802, blef 1825 rektor vid stadsskolan i Jena, 1840 tillika e. o. professor i pedagogik vid universitetet derstädes och 1842 rektor för borgareskolan i Kassel. För en skrift, Der verfassungskampf in Kurhessen, dömdes han (1852) till ett års fästning, begaf sig efter uttjenadt straff till Schweiz, der han grundade en ny läroanstalt, och blef 1855 rektor för borgareskolan i Bremen. Död 1868. G. utgaf en stor mängd pedagogiska skrifter, af hvilka de förnämsta äro Das schulrecht (1829), Allgemeine pädagogik (1845), Die deutsche volksschule (1847) och Archiv für das praktische volksschulewesen (1828-35). Gräfenberg, kallvattenkuranstalt i österrikiska Schlesien, nära staden Freiwaldau, 390 m. öfver hafvet. Den anlades 1826 af V. Priessnitz och åtnjöt till början af 1850-talet stort anseende, men besökes nu ej så mycket som förr. Gräflingar, Melinae, zool., bilda en underfamilj af vessledjuren bland rofdjuren. Öfre roftandens häl är stor, upptager mera än hälften af tandkronan och har två mer eller mindre tydliga knölar. Öfre knöltanden är mycket stor och har längden större än bredden. Framfötterna äro försedda med starka gräfklor. De till denna underfamilj hörande arterna trampa på hela fotsulan samt hafva i allmänhet tjock och undersätsig kroppsbyggnad. Endast ett gräflingslägte tillhör Europas och Sveriges fauna. C. R. S. Gräflingen l. Gräfsvinet, Meles taxus, zool., af gräflingslägtet, är ofvan gråaktig, med smutshvit bottenfäll; hufvudet är ofvan och på sidorna hvitt, med ett svart band genom ögonen; undre kroppsdelarna och benen äro svarta. Hårbetäckningen är mycket yfvig, med en finare, tämligen

gles bottenfäll, som saknas undertill. Kroppslängden stiger till 72 cm. och svanslängden till 15 cm. -- Gräflingen förekommer i Sverige i bergiga och backiga trakter från södra Skåne upp i Jämtland, dock icke mycket allmänt; för öfrigt finnes han i östra, mellersta och södra Europa (utom dess allra sydligaste delar). Han är ett trögt djur, som icke kan springa snabbt, men eger stor förmåga att gräfva. Han är skygg och försigtig, men då han an gripes, modig och ilsken; han kan bitas fruktansvärdt och är sjelf genom det yfviga håret, den tjocka huden och det under denna befintliga fettlagret väl skyddad mot sina fienders bett. Han bor i jordhål, bergsskrefvor o. d. samt söker sin föda nattetid. Gräflingen tillbringar vintern i dvala, hvilken i Sverige räcker från November till Mars. Hans föda utgöres af smärre ryggradsdjur, blötdjur, insekter och maskar, men äfven af rötter, bär och frukter, t. ex. ek- och bokållon. För ormbett lär han icke vara känslig. Fångad som ung blir han ganska tam. Parningstiden infaller något förr, än djuret lägger sig i vinterdvala, d. v. s. i Oktober eller början af November, och honan föder i Febr. 3-5 blinda ungar, hvilka följa modern till nästa höst då de gräfva sig egna bon eller ock särskilda bihang till hennes bo. Gräflingen gör nytta genom att förstöra en mängd skadliga insekter, markmöss och sniglar, men deremot skada genom att förtära ägg och ungar af nyttiga foglar samt en och annan unghare. Djurets hud, fett och kött användas. Gräflingen jagas med hundar eller fångas i ett slags fälla, kallad "hålk", hvilken anbringas i någon af ingångarna till hans bo. C. R. S. Gräflingslägtet, Meles, zool., tillhör gräflingarnas underfamilj af vesseldjuren, har små ögon och öron, tjock och undersätsig kropp, med korta och starka ben, spetsig nos, kort hals, hvilken är lika tjock som hufvudet, och svansen kortare än de utsträckta bakbenen. I hvarje käkhalfva finnas 3 framtänder, 1 hörntand, 1 knöltand och 1 roftand; mellantänderna äro 3 ofvan och 4 nedan i käkhalfvan. -- Till slägtet höra en art från Europa (se Gräflingen) och två från Asien. C. R. S. Gräfrath, stad i preussiska regeringsområdet Düsseldorf (Rhenprovinsen). 5,604 innev. (1875). Jerngjuterier och stålmanufaktur. Gräfsnäs, gods i Erska socken, Bjärke härad af Elfsborgs län, 2 mtl säteri, jämte underlydande i Erska och Långareds socknar, 10 7/8 mtl, taxeradt till 428,900 kr. (1877). Hufvudbyggnaden är belägen på ett näs i sjön Anten. Gården var fordom befäst med djupa grafvar och höga vallar samt försedd med 5 torn. Byggnaden egde 4 sidor, med en hvälfd inkörsport, innanför en djup graf, öfver hvilken för 100 år sedan ledde en vindbrygga, som nu är förändrad till bro. Gräfsnäs gård skall hafva flyttats, troligen under Gustaf I:s tid, från en ö i sjön Anten, vid namn Loholmen, hvarest ännu synas lemningar af grundmurar till en större byggnad. Erik Abrahamsson Lejonhufvud, Gustaf I:s svärfader (d. 1520), skref sig till Lo l. Loholmen. Som hans son Sten Eriksson skref sig 1561 friherre till G., kan man antaga, att gården redan då var flyttad från Loholmen. Under oroligheterna mellan hertig Karl och Sigismund belägrades grefve Axel Lejonhufvud på G. i sju veckor af hertigens folk. 1612 uppbrändes G. af danskarna. G. förblef inom slägten Lejonhufvud till 1707, egdes derefter af slägten Sparre till 1720, då det såldes till justitiekansleren frih. Th. Fehman. Dennes hustru Katarina Tham