- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
141-142

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönfinkslägtet - Gröngölingen - Grönhämplingen - Gröning - Gröningen - Grönjord - Grönkalksten - Grönkrita - Grönkål - Grönland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmänt i skogstrakter i södra och mellersta Sverige. Han flyttar icke bort, utan stryker omkring under hösten och vintern. Sången är tämligen god, och fogeln blir i fångenskap mycket tam. C. R. S. Gröngölingen, Picus viridis, zool., hör till hackspettarnas familj inom de partåiga foglarnas ordning. Han har fyra tår, yttre framtån längre än yttre baktån och näbbryggen något bågböjd. Hannen är ofvan grön, med röd hufva och gröngul öfvergump; från munviken sträcker sig bakåt ett svart, i midten rödt streck; undre kroppsdelarna äro askgrå, med gulaktig anstrykning på bröstet och magen; vingarna äro svartaktiga, med hvita fläckar; stjertens pennor svartaktiga, alla med grönaktiga tvärband. Längden är 34 cm. Honan saknar det röda strecket bakom munviken. -- Gröngölingen häckar allmänt i södra och mellersta Sveriges löfskogar, är tämligen försigtig, flyger snabbt och i bågar samt rör sig hoppande på marken, der man ofta ser honom vid myrstackar, ur hvilka han framletar larver. Hans skrik är gällt samt höres förnämligast mot regn och oväder; också har han till följd deraf blifvit betraktad som väderspåman. Med sin ovanligt långa tunga spetsar och framdrager gröngölingen ur hål, som han sjelf gör i murkna träd o. s. v., eller ur springor m. m. sin föda, som utgöres af insekter, larver och puppor. Till följd deraf är han en nyttig fogel och bör liksom de andra arterna af samma slägte omsorgsfullt skonas. C. R. S. Grönhämplingen. Se Grönfinkslägtet. Gröning, ett flerstädes i Sverige brukligt namn på vanliga gulsparfven. Jfr Grönfinkslägtet. Gröningen. Se Groningen. Grönjord, miner., ett med klorit beslägtadt, grönt mineral, som antagligen uppstått vid förvittring af augit, och hvilket förekommer såsom öfverdrag eller fyllnad i håligheter i mandelsten, P. T. C. Grönkalksten, petrogr., en merendels lerhaltig kalksten, i viss mån grönfärgad genom en mängd inneliggande små korn af glaukonit. Den kallas derför också glaukonitkalk. Sådan finnes i nästan alla sedimentära formationer. Bland Sveriges siluriska kalkstenar är den ingen sällsynthet; ortocerkalkens nedre, på alunskiffern liggande del är ofta utbildad som glaukonitkalk. E. E. Grönkrita, petrogr., sällan använd benämning på en med små gröna glaukonitkorn blandad, vanligen tillika något lerhaltig krita. E. E. Grönkål. Se Brassica. Grönland, danskt polarland n. ö. om amerikanska kontinenten, mellan 59° 54' och omkr. 82 1/2° n. br. samt 20° och 74° v. lgd fr. Greenw., omgifvet i ö. af Atlantiska hafvet (Grönlands haf och Danmarks sund) samt i v. af Baffins sund och Baffins vik, med dess fortsättningar Smiths sund, Kanes bassäng, Kennedy-kanalen och Robesons kanal. I n. förlorar det sig i polar-isen; vestra kusten är känd till 82° 30', men på den östra sidan har man ej kommit nordligare än till Kap Bismarck (76° 47' n. br.). Från 78°-70° har landet en bredd af omkr. 900 km., afsmalnar sedan mot s. och slutar i en spets, Kap Farewell (Farvel). Med förläggande af nordgränsen till 82 1/2° n. br. har man beräknat G:s areal till 2,169,750 qvkm., hvaraf endast 88,100 qvkm. äro glacierfritt land. Östra kusten är föga bekant, enär den merendels är tätt omsluten af is (den s. k. storisen), hvilken från nordligaste delen af hafvet följer denna kust, går omkring sydspetsen och af strömmen föres mot n. längs vestkusten till 64° n. br., der den förenar sig med den norr ifrån kommande vestisen och går mot s. v. öfver till Labradors kust. Vestkusten är den enda del af landet, som är bebodd, och som man känner något närmare. Endast utmed hafvet, som genom vikar och fjordar gör djupa inskärningar, är landet isfritt (det s. k. ytterlandet). Det är nästan öfverallt bergigt med branta stränder. På många ställen finnas ända invid stranden toppar af 800-1,400 m. höjd (vid Umanakfjorden nå de en höjd af 1,500-1,800 m.), och högslätter af 600-900 m. höjd med brant stupning mot hafvet förekomma flerstädes. Snögränsen är öfverallt på G. på ungefär samma höjd, 600 m. (vid Umanak, 70 1/2° n. br., är den dock 1,400 m.). Snömassorna ofvan denna höjd visa på det hela samma fenomen som de på Alperna. Äfven från dem sträcka sig glacierer ned i dalarna och gifva näring åt små floder samt skjuta här och der ända ned till hafvet. Andra floder uppstå ur källor och små insjöar, af hvilka det gifves många. De vanligaste bergarterna äro sandsten, granit, gneis (i hvilken den hittills endast på G. funna kryoliten förekommer, vid Iviktout i Arsutfjorden) samt syenit och s. k. grönsten, i hvilka äro inblandade flere vackra mineral (zirkon, sodalit m. fl.). I norra G. förekommer brunkol, stundom i rätt betydande och lätt tillgängliga lager. På Disko-ön hittade man 1870 ofantliga jernblock af meteorlikt utseende, om hvilka man ännu ej är på det klara med huruvida de äro af kosmiskt eller telluriskt ursprung. (Ett af dessa block förvaras nu i naturhistoriska riksmuseum i Stockholm.) -- Hela det inre G. är doldt af ett istäcke af måhända ända till 600 m. tjocklek eller deröfver. Denna s. k. inlandsis bildar en ofantlig öcken, der en dödens stillhet råder och snart sagdt allt lif är bannlyst. Dess rand omgifver i en buktig linie ytterlandet, i det den än går ända ned till hafvet, än drager sig tillbaka till fjordarnas inre, stundom t. o. m. ännu längre. Djupt in i denna isöcken har man ännu ej lyckats framtränga, endast några tiotal km., t. ex. den bekante bergklättraren E. Whymper (1867), A. E. Nordenskiöld och S. Berggren (1870) samt löjtnant Jensen (1878). -- G:s klimat är ostadigt och på grund af de oerhörda ismassorna strängare än i östra halfklotets land under samma breddgrad. H. Rink ("Grönland geographisk og statistisk beskrefvet", 1857) lemnar derom följande uppgifter. I nordligaste danska kolonien, Upernivik (72° 48'), har det lägsta observerade termometerståndet varit - 32,2° C., det högsta + 15° och medeltemperaturen under de tre sommarmånaderna + 3,3°, under det att i Godthåb (64° 8') lägsta talet befunnits vara --

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free