19,4° och det högsta + 16,2°. Årets medeltemperatur kan antagas på det förra stället till - 10,4°, på det senare till - 1,5°. Vid Julianehåb, som ligger ungefär på samma breddgrad som Kristiania, har man t. o. m. en gång (1853) observerat + 20° i skuggan, och s. å. utmärkte sig jultiden genom häftiga slagregn och 8 graders värme. Deremot snöade det 1854 oupphörligt under stark köld och blåst in i Maj månad, så att snön då låg 4,5 m. hög mellan koloniens hus. Luftens torrhet bidragfr dock till att låta kölden kännas mindre bitande. I Nord-G. är marken alltid frusen på ett djup af 20-60 cm., och man kan ingen tid på året vara säker för nattfrost och snöfall. Växtligheten kan derför ej vara annat än torftig, ehuru den varma, men korta sommaren, med nästan oafbrutet solljus, gör den i flere hänseenden rikare, än man skulle kunna vänta. Längst ute på öarna består den nästan endast af lafvar och mossor, längre in af gräs (strandråg i täta massor o. a.) samt flere risiga, nedliggande småbuskar, som af kolonisterna med ett gemensamt namn benämnas "lyng"; de vigtigaste äro salixarter, dvärgbjörk, odon-, blåbärs- och kråkris, hvilkas bär jämte angelikan äro för grönländarna ett vanligt födoämne. Ännu längre in på skyddade ställen växa björk och pil samt al, rönn och enbuskar, men de krypa merendels utefter marken och antaga endast på enstaka ställen trädform. Tillsammans räknar den grönländska floran omkr. 350 arter fanerogamer jämte ett stort antal kryptogamer. Intet sädesslag har kunnat bringas till mognad på G., men rofvor, sallat, rädisor, spenat och andra hastigt växande köksväxter saknas ingenstädes i kolonisternas trädgårdstäppor och nå ofta stor frodighet; vid Julianehåb skördas ock några kappar potates. Till bränsle begagnas pil och björk samt den skorpa af växtlemningår, som ofta betäcker klippgrunden, men hufvudsakligen drifved, som hafvet rikligen ditför, och i n. kol. De flesta grönländares hus uppvärmas dock af tranlampor. -- Af husdjur hafva eskimoerna endast hunden, som i Nord-G. nyttjas till dragare; i Syd-G. hafva kolonisterna, utom något fjäderfä, några getter, får och en 30-40 kor. Renen uppträdde fordom i stora skaror, men har nu betydligt minskats i antal och visar sig mycket sällan utom i Nord-G. 1845-49 skötos omkr. 25,000 renar årligen, och 16,000 hudar exporterades, men 1872 dödades endast 1,000, och 6 hudar utfördes. För öfrigt skjutas harar (omkr. 1,000 årligen), räfvar (omkr. 1,500), isbjörnar (numera ganska sällan, endast omkr. 50 i norra G.), snöripor samt, om sommaren, otaliga skaror sjöfogel (ejdrar, alkor, tejstar, lunnefoglar, måsar m. fl.), som häcka på fogelbergen. Antalet fogelarter, som häcka på G., är 63, hvarjämte dess kuster besökas af 62 andra arter. Af vida större vigt är djurlifvet i hafvet; det är fångsten af själar (omkr. 80,000 årligen), hvalar (narhvalar, hvitfiskar och hvalrossar) samt flere slags fisk (hajar, torsk, hälleflundror), som utgör grönländarnas förnämsta näringsfång och lemnar föremål för handeln. Med undantag af yttersta norden samt den nordöstra kusten -- på hvilken engelsmän, amerikaner och tyskar med upptäckarens rätt göra anspråk -- är handeln på G. sedan 1774 ett danska kronans monopol och lemnar ett icke obetydligt öfverskott. 1853-72 utfördes årligen omkr. 1,185 tunnor olja, 35,000 själskinn, 1,400 räfskinn, 1,600 kg. ejderdun, 3,100 kg. fjäder, 1,000 kg. s. k. hvalfiskben, 250 kg. narhvalständer, 40 kg. hvalrosständer och 1,800 renhudar. Kryolitlagren bearbetas af ett enskildt bolag, som derför betalar en viss årlig afgift. -- Den enda del af G., der kolonier grundats, är vestra kusten från Kap Farvel till omkr. 73° n. br. I administrativt hänseende är detta område deladt i 11 distrikt och tvänne inspektorat -- norra och södra --, som hvardera förestås af en inspektör. Det södra inspektoratet (hvars inspektör bor vid Godthåb) består af 5 distrikt: Julianehåb, Frederikshåb, Godthåb och Fiskenässet, Sukkertoppen samt Holstensborg; det norra af 6: Egedesminde och Godhavn (Disko), Christianshåb, Jacobshavn, Ritenbenk, Umanak och Upernivik. Vid slutet af 1874 räknade hela kolonien 9,843 innev., deraf 236 danskar, resten eskimoer; 1878 hade antalet nedgått till 9,530, hvarjämte funnos omkr. 500 eskimoer utanför de danska kolonierna. G:s upptäckare var en isländing Gunbjörn, som på en resa till Island blef stormdrifven mot vester; efter honom har en klippa v. om Island namnet Gunnbjarnarsker. Den förste landnamsmannen var Erik Röde (985), hvars gård Brattahlið blef medelpunkten i ett nybygge (straxt v. om Kap Farvel). Senare grundades ett annat nybygge längre norrut på samma sida af landet; dessa båda kallades Öster- och Vesterbygden. Namnet G. hade Erik gifvit landet, enligt Are Frode, i tanke att det skulle blifva lättare bebygdt, "om det finge ett godt namn". Från G. upptäcktes omkr. år 1000 Vinland (Massachusetts och Rhode Island). Sannolikt är ett af de yngsta hjelteqvädena i Eddan, Atlamál, diktadt på G. (det kallas i samlingen det grönländska). Under Olof Tryggvesson kom kristendomen till G., och det lades 1034 under Bremens ärkebiskopsdöme liksom det öfriga Norden. 1124 fick det sin egen biskop, i Garðar (se d. o.). Författningen var likartad med den på Island; när bygderna voro som störst, skola de hafva räknat omkr. 300 bajer l. gårdar (deraf 190 i Österbygden). Grönländarna gåfvo sig frivilligt under Norges konung Håkan den gamle (d. 1263), mot slutet af hans regering, hufvudsakligen på grund af presterskapets önskan, men äfven derför att de, i den mån vikingasinnet och skickligheten i skeppsbyggen aftogo, behöfde förses med lifsförnödenheter från moderlandet, och för den saken lofvade konungen att sörja. Efter digerdödens härjningar i Norge (1349-50) försummades emellertid kolonien, hvilken råkade i stor nöd samtidigt med att eskimoerna ("skrälingarna") vandrade in öfver Davis' sund och anföllo nordmännen, första gången 1379. I 15:de årh. omtalas G. sista gången uti isländska anteckningar, och under loppet af detta eller det följande årh. torde de sista nordmännen hafva dött ut, sedan de utkämpat strider, af hvilka minnet ännu lefver i de nuvarande