grönländernas sagor (om "kablunakkernas" utrotande). En af Kristian II:s många planer var att låta å nyo uppsöka G. Ett af Fredrik II 1585 föranstaltadt försök misslyckades. På en resa, som en af Kristian IV utrustad expedition företog 1605, trodde man sig hafva upptäckt silfvermalm i landet hvilket gaf anledning till en ny expedition, som dock misslyckades. År 1636 bildades i Köpenhamn det första Grönländska kompaniet, med oktroj på 10 år, hufvudsakligen i ändamål att drifva hvalfångst, men äfven för att idka handel med landets innevånare. Men sedan den första expeditionen, som af en förment upptäckt af guldsand lockats att afstå från sin egentliga uppgift, återvändt med en laddning, hvilken befanns icke alls innehålla guld, upplöstes kompaniet. Derefter var samfärdseln med G. ytterst sparsam, till dess den berömde Hans Egede uppträdde. Han drefs egentligen af begär att upptäcka de gamla nordiska nybyggena och kristna deras innevånare. År 1721 lyckades han i Bergen bringa till stånd ett litet kompani, som af regeringen privilegierades för 25 år samt hade till ändamål att idka hvalfångst, drifva handel och utbreda kristendomen. På Håbets ö, i den gamla Vesterbygden, snedt emot det nuvarande Godthåb, landade Egedes första expedition. Redan 1724 måste kompaniet understödjas med ett lotteri, och 1725 pålades till dess hjelp en allmän skatt öfver både Danmark och Norge. 1726 upplöstes det, och regeringen öfvertog sjelf 1727 både handeln och missionsverksamheten i G., der Egede emellertid qvarstannade till 1736. Åren 1734-50 bedrefs den grönländska handeln af Jakob Severin, som, mot en godtgörelse af 5,000 rdr af statskassan, äfven var skyldig att understödja missionen. Under hans tid gingo affärerna lyckligt, och åtskilliga kolonier uppstodo: Christianshåb, Frederikshåb m. fl. 1750-74 låg den grönländska handeln i det "Almindelige handels-compagnies" händer på ungefär samma vilkor, som Severin haft den. Vid bolagets upplösning öfvertogs upprätthållandet af förbindelsen med G. å nyo af regeringen, hvilket förhållande sedermera allt framgent egt bestånd. Under tiden 1750-74 anlades kolonierna Egedesminde och Upernivik, hvarjämte under åren 1751-52 den gamla Österbygden upptäcktes, genom Peder Olsen Wallöe, utan att man hvarken der eller i Vesterbygden kunnat påträffa några ättlingar af de gamle nordboarna. -- G. har varit en inkomstkälla för den danska staten, medan å andra sidan de infödde efter hand blifvit kristnade och civiliserade samt t. o. m. fått eget tryckeri och en tidning på sitt tungomål. C. R. O. F. Grönlandsdufva. Se Alkekung. Grönlandshunden. Se Hund. Grönlandshvalen, Balaena mysticetus, zool., tillhör rätthvalarnas familj bland hvaldjuren. Han igenkännes derpå att hufvudet upptager omkring en tredjedel af kroppslängden, att öfverkäksbenets gomkant, sedd fran sidan, bildar baktill en jämn båge, att underkäksbenen framtill äro vridna, alla halskotorna sammanvuxna, de främre refbenen nedtill tunna och skulderbladskammen endast svagt antydd. Kroppens längd stiger till 18-19 m., någon gång äfven derutöfver, och dess omkrets utgör mera än hälften af längden. Färgen är ofvan samt på bröstfenorna och stjertfenan svart, på sidorna svartgrå, under gråaktig, strupen och underkäken äfvensom större delen af bröstfenans främre kant äro hvita. -- Grönlandshvalen, eller, såsom han äfven kallas, nordhvalen, tillhör Norra ishafvets nordliga delar, der han företager vandringar, beroende på isens utsträckning; under sommaren håller han sig längre norr ut, om vintern i sydligare trakter. Till Skandinaviens fauna hör han numera icke, men ben af honom hafva blifvit anträffade i jorden på några ställen i vårt land, och under istiden har han sannolikt förekommit normalt vid våra kuster. Grönlandshvalen lefver uteslutande af sådana smärre hafsdjur, hvaraf Norra Ishafvet vimlar, t. ex. vingfotingar, smärre kräftdjur m. m., men icke af fiskar; hans trånga svalg tillåter honom icke att förtära större djur. Han parar sig i upprät ställning under eller mot slutet af sommaren. Honan föder efter tio månaders drägtighet blott en unge, som är 3,6 till 4,2 m. lång vid födseln; ungen följer sannolikt modern så länge, tills hans barder blifva så stora, att han kan lifnära sig sjelf. Man har uppgifvit, att djuret ej skulle vara fullvuxet förrän vid 20 eller 25 års ålder, men det synes sannolikt, att detta inträffar tidigare. -- Som bekant, är det företrädesvis grönlandshvalen, hvilken sedan århundraden tillbaka varit föremål för en med stor vinst bedriften fångst. Under 17:de och 18:de, ja ännu i början af 19:de årh. egnade sig hvalfångare af flere nationer med stor framgång åt denna fångst i närheten af Spetsbergen. Men redan under förra hälften af 18:de årh. började denna hval förminskas till antalet vid nämnda ögrupp, hvarför fångstmännen småningom drogo sig till östra Grönland. Äfven der aftog tillgången på nordhvalar, och vid Spetsbergen har arten alldeles försvunnit. Fångst af nordhvalar bedrifves numera i Baffins vik och de vester ut derifrån sig sträckande vattnen äfvensom i trakterna af Berings sund. Grönlandshvalen är skygg och rädd samt brukar icke sätta sig till motvärn, då han angripes. Träffad af en harpun, går han med stor hastighet mot bottnen, mot hvilken han stundom stöter hufvudet med dödlig utgång, och stannar under vattenytan så länge, som det är honom möjligt utan fara att qväfvas (vanligen en half, stundom dock ända till halfannan timme). Vid återkomsten till hafsytan är djuret mycket utmattadt, detta i högre grad, ja längre det varit nere. Då söka fångstmännen träffa hvalen med ännu flere harpuner; denne dyker å nyo ned och släpar med sig båtarna, i hvilka harpunlinorna äro fästa. Djuret kan då icke mer hålla sig så länge under vattenytan, ty det utmattas af blodförlusten och dykningen. Nu söker man sticka hvalen med spjut och dervid träffa hjertat. Nordhvalen fångas för barderna och späcket. De förra, hvilka kunna blifva ända till 4,5 m. långa och äro omkring 325 i hvardera raden, lemna så kalladt "hvalfiskben" och gälla minst 2,700-3,600 kr. för