hon vållade både sin broders och sin makes bane. -- I samma saga förekommer en annan Gudröd, med tillnamnet Vedekonung (jagtkonung). Se Gudröd Veidekonge. Th. W. Gudröd, son till Erik Blodyx och Gunhild, blef, efter Håkan den godes fall, jämte Harald Gråfäll och sina öfriga bröder konung i Norge och utmärkte sig till och med bland dem för list och grymhet. Med svek rödde han lydkonungen Tryggve ur vägen. Af Håkan jarl blef han fördrifven samt måste lemna landet med sin broder Ragnfred och Gunhild konungamoder, hvarefter han lefde som viking. Under Olof Tryggvessons regering sökte G. att vinna fast fot i Viken, men öfvermannades och dödades af Olofs svågrar Thorgeir och Hyrning, O. A. Ö. Gudröd hette två af Harald Hårfagers söner. Den ene, hvilkens moder var drottning Gyda, stannade hemma i faderns hird, men fick stora förläningar i Sogn. Den andre, som var son till finnqvinnan Snefrid, hade tillnamnet Ljome och uppfostrades hos skalden Thjodolf från Hvin. Under en svår storm drunknade han utanför Jäderen, då han en gång återvände från ett besök hos sin fosterfader. O. A. Ö. Gudröd, Björn Farmands son, uppfostrades, sedan hans fader blifvit dödad af Erik Blodyx, hos sin farbroder Olof Haraldsson. Denne gjorde uppror mot konung Erik, men föll i striden, och G. blef tvungen att fly till Oplandene. Då Håkan Adalstensfostre kom till regeringen, gaf han G. konunganamn och den förläning i Viken, som hans fader förr innehaft. G. blef dräpt, i närheten af Tönsberg, af Harald Gråfäll, som fruktade för uppror af sina lydkonungar. O. A. Ö. Gudröd Veidekonge ("Jagtkonung"), son af Halfdan milde och fader till Halfdan svarte, var konung öfver Vestfold, Hedemarken, Thoten, Hadeland, Värmland och Danmark samt lefde i slutet af 8:de och början af 9:de årh. Då han tog de upproriske sachsarna i försvar mot Karl den store, kom han i krig med denne och härjade upprepade gånger hans land. För att försvara sitt lands sydgräns uppförde G. en stor vall, som kallades "Kurvirke" och var första början till det sedermera så berömda Dannevirke. Under ett infall i Tyskland, då han belägrade kejsaren i Aachen, blef han lönmördad af en bland sina egna hirdmän. O. A. Ö. Gudsberga l. Husby, fordom kloster för munkar af cisterciensorden i Husby socken, Kopparbergs län, der nu Klosters Jernbruk ligger. Det stiftades 1486 af riddaren Ingel Jönsson (af Puke-slägten), upphäfdes på 1530-talet, och dess egendom indrogs till kronan. Rhyzelius omtalar (i "Monasteriologia sviogothica", 1740), att lemningar af tjocka murar funnos på en höjd 11 km. ö. om Husby kyrka, hvilka visade, att byggnaden haft åtminstone 43 m. i längd och 19 m. i bredd, utom ett förhus. Gudsdom. Se Ordalier. Gudsfrid (Lat. Pax l. Treuga Dei), en af romersk-katolska kyrkan påbjuden inskränkning i den enskilda fejdrätten. Under förevändning att de dagar i veckan, då Kristus dött, legat i grafven och åter uppstått, ej finge ohelgas genom utgjutandet af kristet blod, förbjödo de sydfranske biskoparna omkr. 1033 vid bannlysning en hvar att fejda från torsdags afton till måndags afton. Detta beslut bekräftades på flere kyrkomöten, hvarjämte tiden för gudsfriden utsträcktes förnyade gånger, så att äfven torsdagarna och tiden från onsdagen före påsk till måndagen efter trefaldighetssöndagen blefvo fridlysta. Gudsfriden gällde ej blott vissa tider, utan äfven vissa platser, såsom kyrkor, kyrkogårdar och kloster, samt vissa personer, såsom prestor, dem som arbeta på åkern, alla värnlöse och slutligen alla korsfarare. Påbuden om gudsfrid upptogos slutligen i den kanoniska rätten, och på det tredje lateranska kyrkomötet (1179) erhöllo de af Alexander III stadfästelse såsom allmänna kyrkostadgar. Dessa stadgar kränktes väl ofta, men torde dock hafva uträttat mycket till sedernas förmildrande. -- I de svenska landskapslagarna omtalas gudsfriden under namnen "Guþs friþer ok þe hælghu kirkiu" och "Friþer mæþ guþslikama". Gudsfruktan, eg. fruktan för Gud, den känsla af helig försynthet, vördnad och lydaktighet som en menniska bör hafva gent emot honom; vanligen ett allt omfattande uttryck för den frommes sinnelag. -- Gud är kärleken, och en andlig varelses förhållande till honom bör framför allt vara bestämdt af kärlek; lagens första, alla andra innefattande bud är: "du skall älska Gud öfver allting". Men redan hos en syndfri skapad varelse måste denna kärlek i sig innebära en på medvetandet af egen vanmakt gent emot Guds oändliga makt grundad känsla af försynthet och vördnad, af oinskränkt undergifvenhet, hvartill, på grund af den menskliga friheten, sluter sig fruktan för att genom olydnad bryta mot Gud. Detta är emellertid icke fruktan i detta ords vanliga bemärkelse; en sådan inträder först i och med synden, är väsentligen en bäfvan för straff och har med sig ovilja och hat till det fruktade föremålet. Hos en ohelig varelse, som genom synden trädt i motsatsförhållande till Gud och saknar kärlek till honom, är en sådan fruktan en helt naturlig och, på hans ståndpunkt, riktig känsla. Hon har sitt värde genom att hejda syndautbrotten och bringa menniskan till besinning af hennes olycksaliga tillstånd, och mer eller mindre måste en sådan fruktan alltid bilda utgångspunkten för en sann omvändelse ("Herrens fruktan är vishetens begynnelse", Ordspr. 9: 10); men hon kan icke direkt verka något godt. Hos den troende utbytes denna trälaktiga fruktan mot en barnslig, hvilken just är den förut nämnda känslan af vördnad, undergifvenhet och fruktan för att göra Gud emot. Denna känsla står väl tillsammans med kärleken. Men i samma mån som tros- och kärlekslifvet tillväxer och stärkes, förlorar hon sin karakter af fruktan i detta ords vanliga mening; ty "räddhåga är icke i kärleken, utan fullkomlig kärlek utdrifver räddhågan" (1 Joh. 4: 18). I det vanliga bruket af ordet gudsfruktan är icke häller bemärkelsen af fruktan det öfvervägande, utan detta ord betecknar det åt Gud hängifna och kärleksfulla, lydaktiga, från synden bortvända och på Guds vilja