aktgifvrande sinnelag, som utmärker ett rätt Guds barn, och som jämväl visar sig i en sann menniskokärlek. -- I Gamla testamentet, der Gud företrädesvis betraktas såsom en helig lagstiftare, en allsmäktig och rättfärdig domare, framställes den sanna fromheten hufvudsakligen såsom "Herrens fruktan"; i det Nya, der försoningsbegreppet är det förherskande, träder detta uttryck något tillbaka för andra, sådana som "tro", "kärlek" m. fl. E. J. Ö. Guds försyn. Se Försyn. Gudsivalag (Fornsv. Guþsivalagh, af sivi, slägting) kallades under medeltiden den andliga slägtskap, som ansågs råda mellan den, som döpt eller konfirmerat en annans barn, barnet, dess föräldrar och vittnena. För att uttrycka den ställning barnet intog i förhållande till de nya slägtingarna, användes ordet gudbarn. Jfr Andlig slägtskap. Guds kyrka. Se Baptist. Gudspenningen, den afgift mäklare i Stockholm af ålder plägade insamla och till följd af stadgande i 1720 års mäklareordning ålades att utkräfva af såväl köpare som säljare. Medlen nyttjades till understöd åt mäklares fattiga enkor och omyndiga barn. Kbg. Gudstjenst kallas i vidsträcktaste bemärkelse allt, hvad en menniska gör enligt Guds vilja och till hans ära. I denna mening kallas en kristens hela lif i hängifvenhet åt Gud, i goda gerningar och afstående från synden en gudstjenst (Rom. 12: 1. Jak. 1: 27. Syr. 35: 3). Men vanligen förstås med gudstjenst en högtidlig handling, hvarigenom en menniska gifver ett omedelbart uttryck åt sitt religiösa lif, och särskildt är den kristliga gudstjensten 1. kulten ett offentligt, på ett bestämdt sätt ordnadt dylikt handlande, genom hvilket den kristna församlingen uppenbarar sitt tros- och kärlekslif i Guds gemenskap för att dermed dels föröka och stärka detta lif, dels och framförallt ära sin Herre. Inom hvarje religion, äfven den råaste, förefinnes behofvet af att både enskildt och samfäldt gifva gudsdyrkan ett sådant i det yttre förnimbart uttryck. Gudstjensten leder således sitt ursprung hvarken från yttre stadganden, vare sig gudomliga eller menskliga, ej häller från förståndsreflexion eller från menniskors öfverenskommelse; hon är en naturlig och nödvändig yttring af den religiösa tron. Alltefter religionens högre eller lägre ståndpunkt och utvecklingsgrad antager äfven gudstjensten mera ideala eller mera sinliga former. De villfarelser i uppfattningen af Gud och menniskan samt förhållandet dem emellan, som förefinnas inom hedendomen, framträda äfven i den hedniska gudstjensten, hvilkens hufvudsakliga uppgift vanligen är att afvända gudamakternas vrede. Den judiska gudstjensten hade till syftemål att skarpt afskilja Israel från andra folk, att under sträng bundenhet af yttre former småningom uppfostra folket till att i sinom tid undfå den sanna friheten samt att genom offer och andra förebildliga ceremonier rikta dess hopp och väntan på den utlofvade Messias. Inom kristendomen, hvilken är fullkomlighetens religion, emedan han fullkomligt realiserar menniskans gemenskap med den ende sanne Guden, når äfven gudstjensten sin fullkomning. Hon är der icke bunden vid vissa bestämda yttre former; hufvudsaken är att hon sker "i anda och sanning" (Joh. 4: 24). De yttre formerna, hvilka äfven måste finnas, kunna, utan att denna grundsats öfverträdes, ordnas olika efter olika förhållanden, hvarvid det historiskt eller traditionelt gifna, nationella ogendomligheter o. s. v. böra tagas i betraktande. Derför gifvas ock angående dessa yttre former i Nya testamentet inga föreskrifter. (Jfr Augsburg. bekänn. art. 7., Konkordieform. art. 10.) Den kristliga gudstjenstens innehåll är tvåfaldigt: det sakramentala, eller att Gud talar och handlar med menniskan, i det han meddelar henne sina gudomliga nådegåfvor, och det sakrificiella, eller att menniskan talar och handlar med Gud, i det hon med botfärdig tro emottager hans nådegåfvor samt till honom frambär sitt offer (Lat. sacrificium) af bekännelse, bön, tack och lof. Det förra sker genom nådemedlen, Guds ord och sakramenten, hvilka från denna synpunkt äro det väsentliga i gudstjensten. Ordet kommer genom bibelläsning och predikan till församlingen; sakramenten skola förvaltas efter Kristi ord och instiftelse. Det senare, det sakrificiella i gudstjensten, hvilket sker genom gemensam, bön och sång samt kärlekens gåfvor till Guds rikes befrämjande, är frukten af det förra; ty menniskan kan icke gifva Gud annat än hvad han först gifvit henne. Det handlande subjektet i denna del af gudstjensten är i sjelfva verket alltid den kristna församlingen, hvilken dock ofta begagnar lämpliga och dertill förordnade personer (prester, liturger) såsom sina representanter. Ännu tydligare visar sig liturgens betydelse i kultens sakramentala moment, hvaruti han framstår såsom Guds ombud, som frambär de af honom förordnade nådemedlen till församlingen. Liturgen är således en lefvande symbol af gudstjenstens idé, något som äfven uttryckes genom den presterliga ämbetsdrägten. -- Den del af gudstjensten, som utföres på ett på förhand bestämdt sätt, efter fastställda formulär, kallas den liturgiska (se Liturgi); han afser närmast känslans höjande till en andaktsfull stämning. Den del åter, hvilken liturgen på ett fritt och sjelfständigt sätt utförer, såsom framförallt predikan, kallas den didaktiska (undervisande); han är företrädesvis beräknad för förståndet och tanken samt åsyftar att på denna väg verka uppbyggande. Liturgien är i synnerhet rikt utvecklad i den katolska kyrkan, hvilken anser gudstjensten, blott hon på föreskrifvet sätt utföres, vara en af menniskan Gud bevisad tjenst, som berättigar till en viss belöning; så anses det s. k. mässoffret ega försonande kraft, vissa gudstjenstliga handlingar medföra aflat o. s. v. Den reformerta kyrkan åter lägger största vigten på gudstjenstens didaktiska del, i det hon såsom hennes förnämsta ändamål sätter församlingens och den enskildes uppbyggelse. Längst i detta hänseende gå åtskilliga reformerta sekter, såsom qväkarna och plymouthbröderna, hvilka förkasta allt slags kyrko- och gudstjenstordning.