att rycka till sig Neapel; han bemäktigade sig Castellamare, men måste vika för spaniorernas öfvermakt och åter inskeppa sig. Sina sista år tillbragte han med att såsom öfverkammarherre leda Ludvig XIV:s lysande fester. Död 1664. G. efterlemnade Mémoires de feu M. le duc de Guise, contenant son entreprise sur le royaume de Naples jusqu'à sa prison (1668). A. B. B. Guitarr (gi-; Fr. guitare, It. chitarra, Grek. ktihara), knäppinstrument, liknande en förminskad violoncell, men med platta bottnar och gripbräde samt rundt ljudhål. Vid spelningen, då instrumentet fasthålles medelst ett band öfver axeln, fattar venstra handen om gripbrädet, som är försedt med band, och den högra knäpper strängarna, som vanligen äro sex, stämda i E, A, d, g, h, e', och noterade en oktav högre än de ljuda. Genom capotasto kan stämningen höjas. Guitarren är liksom lutan af moriskt ursprung, men blef först i slutet af 1700-talet modern i Europa. I en senare tid har den åter förlorat i utbredning, hvilket är att beklaga, enär den synnerligen egnar sig till ackompagnement af enklare visor. Man har äfven velat göra den till soloinstrument och för detta ändamål uppfunnit nya former under namn af guitare d'amour, lyraguitarr, flygelguitarr o. s. v. Bland dessa uppfinningar synes O. Schicks tonfjäderguitarr (beskrifven af H. Sätherberg i "Sv. Musiktidning" 1882) vara förtjent af den största uppmärksamheten. Bland virtuoser på guitarr nämnas Carulli, Giuliani, Mertz och Sor. I rige hafva Grönhamn, Hildebrand, Nagel m. fl. arrangerat för guitarr. A. L. Guiton [gitång], Jean, hugenott-amiral, f. 1585, utnämndes 1621 af hugenotterna till amiral öfver deras flotta samt utkämpade 1622 med densamma en blodig strid mot den kungliga flottan, under hertigens af Guise kommando. När La Rochelle 1627 belägrades af Richelieu, valdes G. till mär i staden och utöfvade med okufligt mod och spartansk stränghet en diktatorisk makt. Efter 13 månaders belägring tvangs dock staden af hunger att kapitulera. Sedermera tog G. tjenst på den kungliga flottan, deltog i kriget mot Spanien samt stupade i en sjöstrid vid Orbetello, 1646. Enligt en annan uppgift skall han hafva dött först 1654. 1. Guizot [giså], François Pierre Guillaume, fransk statsman och skriftställare, föddes d. 4 Okt. 1787 i Nîmes af protestantiska föräldrar. Då fadern 1794 guillotinerades af skräckmännen, flydde modern med sonen till Genève, och der erhöll G. sin uppfostran. 1805 kom han till Paris för att studera juridik och infördes af schweiziska sändebudet Stapfer, hos hvilken han 1806 fick anställning såsom informator, i hufvudstadens literära kretsar. Under de följande åren sysselsatte han sig med skriftställeri och författade bl. a. Nouveau dictionnaire des synonymes français (1809; 8:de uppl. 1874), De l'état des beaux arts en France et du Salon de 1810 (1811) och Vies des poétes francçis du siècle de Louis XIV (1813) samt utgaf en öfversättning af Gibbons "History of the decline and fall of the roman empire" (1812). 1812 utnämndes han till professor i historia vid Sorbonne, och vid restaurationen 1814 erhöll han den vigtiga generalsekreterareposten i inrikesministeriet. Under "de hundra dagarna" (1815) begaf han sig till konung Ludvig XVIII i Gent, återvände med honom till Paris och blef generalsekreterare i justitieministeriet (s. å.), men lemnade redan följande år denna plats. 1816 utnämndes han till "maître des requêtes", 1817 till "conseiller d'état" och generaldirektör för den departementala och kommunala förvaltningen. Under denna tid utgaf han den politiska flygskriften Du gouvernement représentatif et de l'etat actuel de la France (1816), "ett slags manifest" för doktrinärernas parti (se Doktrinär), hvars ledare han var. När emellertid det ultrarojalistiska partiet 1820 kom till makten, måste G. lemna sina ämbeten och återtaga sina professorsgöromål, men till följd af de liberala åsigter, som han framställde i sina föreläsningar, och den häftighet, hvarmed han i en mängd flygskrifter angrep ministèren Villèle, ådrog han sig regeringens missnöje, och man förbjöd honom 1825 att fortsätta sina föreläsningar. Han utvecklade nu en storartad historisk författareverksamhet och skref flere af sina förnämsta arbeten, såsom Histoire du gouvernement représentatif (1821-22; 4:de uppl. 1880), Essai sur l'histoire de France (1823) och Histoire de la revolution d'Angleterre depuis l'avénement de Charles I:er jusqu'à l'avénement de Charles II (1:sta afdelningen 1827-28; 10:de uppl. 1874), samt utgaf "Collection des mémoires relatifs à la revolution d'Angleterre" (1823 o. f. å.) och "Collection des mémoires relatifs à l'histoire de France" (1823 o. f. å.). 1828 grundlade han tidskriften "Revue française". Såsom medlem af verkställande utskottet i det hemliga sällskapet "Aide-toi, et le ciel t'aidera" verkade han för det liberala partiets seger vid 1827 års val till deputeradekammaren. Då Villèle till följd af valens för honom olyckliga utgång måste afgå och Martignac blef konseljpresident (1828), öppnades åter föreläsningssalarna för G., hvilken nu nådde höjden af sitt rykte som katedertalare genom sina, sedermera af trycket utgifna föreläsningar öfver Histoire générale de la civilisation en Europe (1828; 17:de uppl. 1878; "Europeiska civilisationens allmänna historia", 1851) och Histoire générale de la civilisation en France (1828-30; 13:de uppl. 1874). -- G:s lysande parlamentariska bana började 1830, då han för första gången hade säte i deputeradekammaren. Från början slutande sig till oppositionen, var han den egentlige författaren till den adress, hvarmed kammaren besvarade det hotfulla trontalet, samt till de deputerades protest mot Juliordonnanserna. Genom Julirevolutionen fick han en plats i regeringen. Den 30 Juli 1830 blef han nämligen provisorisk undervisningsminister, och d. 11 Aug. s. å. utnämndes han af Ludvig Filip till inrikesminister. Redan i Nov. s. å. utträdde han -- jämte de andra konservative ministrarna -- ur kabinettet. Han fortsatte sin politiska verksamhet såsom medlem af deputeradekammaren, i hvilken han blef en af ledarna för det konstitutionella "juste milieu"- l. medelvägs-partiet samt en af de inflytelserikaste