talarna. Efter konseljpresidenten Casimir Périers död (1832) blef G. åter undervisningsminister, hvilken post han bibehöll (med undantag af tiden Febr.-Okt. 1836) till 1837. I början stående på spänd fot med konungen, hvilken stötte sig på hans högdragna sätt och puritanska karakter, vann han efter hand dennes fulla förtroende, men måste likväl träda tillbaka 1837, sedan han misslyckats i sitt försök att bilda en ministèr. G. kastade sig nu i oppositionens armar och slöt med Thiers och Odilon Barrot den bekanta koalition, hvars uppgift var ministèrens störtande. Koalitionen nådde sitt mål (Jan. 1839). G. lyckades dock icke sjelf komma in i kabinettet, utan måste nöja sig med ambassadörsplatsen i London (Febr. 1840). När emellertid Thiers' minister till följd af sin äfventyrliga utrikespolitik redan i Okt. s. å. nödgades afgå, öfvertog G. utrikesportföljeri i det nya kabinettet, hvars verklige ledare han redan från början var, ehuru han först 1847 blef dess officielle chef. G:s styrelse blef Juli-monarkien till olycka och föranledde dennas fall. Utan att taga den ringaste hänsyn till den offentliga meningen stödde han sig endast på den de förmögnare klasserna representerande deputeradekammarens majoritet, en majoritet, som till stor del åstadkommits på korruptionens väg. -- Han var en afgjord motståndare till alla reformer, framförallt till en reform af vallagen, hvilken oppositionen deremot önskade ändrad, och genom sitt motstånd mot denna reform framkallade han Februarirevolutionen 1848. Då regeringen förbjöd en af oppositionen till d. 22 Febr. 1848 utlyst reformbankett, utbröt i Paris en stark folkrörelse, hvilken nödgade konungen att entlediga G. (d. 23 Febr.). Denne flydde till England, men återvände i början af 1849 till sitt fädernesland, der han förgäfves uppträdde såsom kandidat till lagstiftande församlingen. Under den följande tiden arbetade han för orleanisternas och legitimisternas "fusion", tills statskuppen d. 2 Dec. 1851 förmådde honom att för andra gången begifva sig till England, hvarifrån han emellertid snart återvände. -- Ständigt upptagen af politiska värf, hade G. under ett par decennier nödgats inskränka sin literära verksamhet till en teckning af Washingtons lif i det stora arbetet Vie, correspondence et écrits de Washington (1839-40) samt till några broschyrer, bl. a. De la dèmocratie en France (1849; "Om demokratien i Frankrike", 1849) och Pourquoi la révolution d'Angleterre a-t-elle réussi? (1850). Under de återstående åren af sitt lif sysselsatte han sig deremot nästan uteslutande med literära arbeten och utgaf ett stort antal skrifter, bland hvilka märkas: Monk, chute de la république et rétablissement de la monarchie en 1660 (1851; 6:te uppl. 1862), Études biographiques sur la révolution d'Angleterre (1851), Histoire de la république d'Angleterre et d'Oliver Cromwell, 1649-58 (1854; 6:te uppl. 1871), Histoire du protectorat de Richard Cromwell (1856; 5:te uppl. 1869), Mémoires pour servir à l'histoire de mon temps depuis 1814 jusqu'a 22 février 1848 (1858-67), Histoire de France racontée à mes petits-enfants (1870-75), Mèditations et études morales sur la religion, la philosophie etc. (1852; 2:dra uppl. 1858), Corneille et son temps (1852; 5:te uppl. 1866), L'amour dans le mariage (1855; 11:te uppl. 1879), Mélanges biographiques et littéraires (1868) och Mélanges politiques et historiques (1869). -- G. blef 1836 medlem af Franska akademien. Död d. 12 Sept. 1874. -- G:s statsmannaverksamhet har blifvit skarpt klandrad, och det torde icke kunna förnekas, att han genom sin utpräglade doktrinarism, sin hersklystnad, sitt egensinne och sitt förakt för den allmänna meningen gifvit rättmätiga anledningar till tadel. Hans omutliga redbarhet har deremot aldrig varit betviflad. Som politisk och katedertalare utmärkte han sig genom ett enkelt och lidelsefritt språk. Sin största betydelse eger G. såsom historisk författare, och både genom kompositionens och språkets fulländning intager han ett af de främsta rummen bland Frankrikes skriftställare i denna gren. Han betraktas ock af sina landsmän såsom mönstret för en historisk skriftställare, ehuru han genom sin förkärlek för systematisering leddes till ett underskattande af det personligas betydelse i historien. V. K-r. 2. Guizot [giså], Elisabeth Charlotte Pauline, född de Meulan, fransk författarinna, den föregåendes hustru i första giftet, född i Paris 1773, såg sig efter sin faders död (1790) och familjens derpå inträffade obestånd tvungen att söka sin utkomst med pennan och debuterade såsom författarinna med romanen Les contradictions (1799), hvarefter följde den i engelskt manér skrifna La chapelle d'Ayton (1800). När Suard (1801) uppsatte tidningen "Le publiciste", ingick hon såsom medarbetare i densamma och skref der under loppet af flere år artiklar öfver de mest olika ämnen. 1812 trädde hon i äktenskap med Guizot och författade sedermera flere mycket lästa ungdoms- och uppfostringsskrifter, såsom Les enfants (1812), L'écolier (1821), Nouveaux contes (1823) och Lettres de famille sur l'éducation doméstique (1826), samt biträdde äfven sin man vid hans literära arbeten. Död 1827. Efter hennes död utgåfvos Une famille (1828) och Conseils de morale (s. å.). Gujar (korrumperadt af Fr. goujat, handtlangare), kallas vid vallonsmidet den pojke, som drager in kolen i smedjan och för öfrigt är behjelplig med hvarjehanda handräckning, C. A. D. Gula l. Gulelfven, norskt vattendrag, som rinner upp i närheten af Aursuen-sjön, på Storskarvens norra sluttning, flyter i vestlig och nordlig riktning genom Guldalen samt faller ut i Gulosen, omkr. 20 km. s. om Trondhjem. Längd 125 km. Dess vigtigaste tillflöden äro Budalselfven, som kommer från Forelhogna, och Sokna. I sitt öfre lopp har G. samma natur som dess vilda och sönderslitna omgifningar samt består af en nästan sammanhängande rad af forsar. Vid Dragås hytta i Holtålens socken bildar den ett större vattenfall, men antager, sedan den kommit in i Singsås socken, en lugnare karakter. G. var redan i forntiden bekant för sina utskärningar och öfversvämningar, hvilka hafva förorsakat stora ödeläggelser. O. A. Ö. Gula boken. Se Blå böcker.