Gula brigaden l. Gula regementet, en af Gustaf II Adolfs bästa trupper. 1613 uppsattes medelst värfning, mest af tyskar, ett regemente om 1200 man, hvilket fick benämningen "konungens eget" och sedan "fältherrens". Det öfverfördes till Ingermanland och ombildades 1621, då det började kallas "gula regementet" efter färgen på soldaternas rockar. Regementets två första kompanier kallades "guardia" eller "lifguardia" och utgjorde konungens lifvakt. Gula regementet deltog med utmärkelse i polska kriget (1621-29), utväxte sedan till en hel brigad, innehade alltid platsen på infanteriets högra flygel och stupade till största delen i slaget vid Lützen (d. 6 Nov. 1632). Regementet nyuppsattes och gick med hertig Bernhard af Weimar i fransk tjenst 1635. Gardeskompanierna förde konungens lik till Stockholm, der de qvarstannade, och från dem härstammar Svea lifgarde. C. O. N. Gula febern, med., så kallad till följd af dess mest i ögonen fallande symtom, gulsot, är en svår sjukdom, som nästan uteslutande tillhör det vestra halfklotet. Allmänt antager man de Stora Antillernas ögrupp såsom dess ursprungliga hemland. Ännu träffar man den endemisk derstädes äfvensom på sydkusten af Förenta staterna, från New Orleans till Charleston, hvarifrån den tidtals utbreder sig och tilltager uti intensitet, i det den anställer stora härjningar. De första iakttagelserna af denna sjukdom härröra från början af 17:de årh., och Ferreyra da Rosa lemnade 1694 den första dugliga beskrifningen på densamma. Utan grund har man framställt den förmodan att sjukdomen förorsakats genom Amerikas upptäckt och att den vore en acklimatisationssjukdom hos invandrade europeer. Sjukdomen har efter all sannolikhet funnits redan förut, om den ock tilltagit genom skeppsfartens tillväxt och folkmängdens ökande. Gula febern förekommer endemisk äfven i vissa kusttrakter på Afrikas vestkust, särdeles i Sierra Leone. Man har äfven trott sig finna den i Ostindien, men detta har berott på en förvexling med malariafeber, som varit komplicerad med gulsot. Från nämnda härdar har den blifvit spridd äfven till andra orter, och ofta nog har den med fartyg blifvit öfverförd från Amerika till Europa, särdeles till spanska, portugisiska, franska, italienska och engelska hamnar. Redan 1723 utbröt en epidemi i Lissabon, och i början af 19:de årh. visade gula febern sig i Spanien. Särdeles beryktad är den epidemi, som 1857 hemsökte Lissabon och kräfde stora offer (7,000 döda bland 19,000 insjuknade). 1870 utbröt en epidemi i Barcelona, och genom från Cuba återvändande trupper framkallades för några år sedan en epidemi uti Madrid, med 100 sjukdoms- och 80 dödsfall inom en månad. Lyckligtvis tyckes febern ej vilja fatta fast fot i Europa, der värmen icke torde vara tillräcklig för dess trefnad. Gula febern synes vara bunden vid fartyg samt de hamnstäder och orter, som med dem komma i nära beröring. Den skyr bergstrakter och i sjöstäder de högre belägna stadsdelarna. Den uppträder i synnerhet om bord å gamla, dåliga, halfruttna, af stinkande kölvatten besvärade, illa ventilerade skepp med stora, tätt sammanpackade besättningar. Utan tvifvel är det en mikroskopisk svamp, som här spelar hufvudrolen, och som utom nämnda osunda förhållanden behöfver stark tropisk hetta för sin utveckling, ty på lika hygieniskt illa utrustade fartyg uppträder ej gula febern under kallare breddgrader. 43:dje graden i n. och 33:dje i s. räknas som gula feberns gränser. Äfven skeppslasten synes hafva ett visst inflytande; fartyg lastade med hudar, socker och kol äro mest utsatta, under det fartyg med saltlast bruka gå fria. Oförklaradt är ännu hvarför icke gula febern under likartade förhållanden och breddgrader alstras lika väl på Asiens som på Amerikas kuster. Smittan införes i hamnstäder lättast genom urlastning af ruttnande ämnen ur fartygen, men den kan äfven öfverföras medelst personer, som sjelfva icke äro smittade. Skeppare, som kommit från smittad ort, hafva till frisk ort importerat febern, utan att något enda sjukdomsfall om bord egt rum. Epidemiens utbredning gynnas af ovanligt hög temperatur samt af föregående öfversvämning, hvaremot kall väderlek hämmar och upphäfver densamma. Dispositionen för denna sjukdom synes vara ganska olika hos olika individer. De moment, som dervid inverka, äro acklimatisation, ras, kön, ålder, konstitution och yttre lefnadsvilkor. Så visa t. ex. de på orten infödde en vida större motståndskraft mot smittan än främlingar, och ju kallare främlingens hemort är, dess större är hans risk att duka under. Genom några års vistelse på smittad ort ökas småningom motståndskraften. Sjukdomen hemsöker merendels blott den hvita rasen, hvaremot negrer och indianer nästan aldrig angripas. Undantag har dock gifvits under enstaka epidemier (t. ex. 1878 i New Orleans), då negrer dött i massa. Män angripas vida mer än qvinnor, och, märkvärdigt nog, är den kraftigaste mannaåldern mest utsatt. Ju starkare och blodfullare (pletorisk) en man är, dess större är faran. Svaga och anemiska personer stå sig vida bättre; det hör till sällsyntheterna att gubbar och barn angripas. Den, som en gång genomgått sjukdomen, är nästan säker. Eget är att genomgången sjukdom anses skydda äfven mot styng af mosquitos. Faran för insjuknande ökas genom osnygg boning och klädsel, öfverdrifvet bruk af alkohol samt yrke, som utsätter för stark hetta. Sålunda är faran stor för smeder, bagare, kockar, under det slagtare, garfvare, såpsjudare, äfven om de inandas dålig luft, vanligen blifva förskonade. Farliga äro äfven könsutsväfningar, liksom fruktan, sorg och ängslan. -- Utvecklingstiden är kort, hos resande ofta blott 8-12 timmar; vanligen dock 2-3 dagar. I spridda fall har man trott sig finna ända till ett par månaders utveckling. -- Flere gånger har man iakttagit sjukdomens öfverförande på djur, såsom hundar och fjäderfä, i synnerhet från Europa importerade, och hafva de dött efter blodkräkningar. Gula feberns symtom kunna variera så, att än det ena än det andra träder mera i förgrunden. Vanligen kan man i sjukdomens förlopp urskilja trenne stadier: excitations-, remissions- och kollaps-stadiet. Det första stadiet, som inställer sig mer eller