är det återstående guldkornet fortfarande silfverhaltigt. Det måste då sammansmältas med så mycket silfver, att hela mängden af denna metall kommer att utgöra omkring tre gånger guldets vigt, derefter utvalsas och kokas med salpetersyra, som fullständigt utlöser silfret; det återstående guldet tvättas, torkas, glödgas och väges. Denna operation kallas qvartering. Erfarenheten har visat, att om i en legering af guld och silfver vigten af den senare metallen icke utgör minst 2 1/2 - 3 gånger guldets, så förmår salpetersyran icke fullständigt utlösa silfret. Detta är orsaken till att det silfverhaltiga guldkornet måste legeras med en större qvantitet silfver. S. J-n. Guldpurpur. Se Guld. Guldrand (Isl. Gullrönd), konung Gjukes dotter, omnämnes i Eddans hjeltesånger. Efter Sigurd Fåfnesbanes död försjönk Gudrun i en stum och tårlös förtviflan, då Guldrand beredde systern i hennes sorg åtminstone den lindring, som ligger i utgjutandet af tårar. Th. W. Guld-regn, bot. Se Cytisus. Guld-ris, bot. Se Solidago. Guldrupe, socken i Gotlands län, Gotlands norra härad, Halla ting. Arealen 1,662 har. 283 innev. (1880). Annex till Vänge, Visby stifts mellersta kontrakt. Guldsalt, kem., guldklorid eller natriumguldklorid (se Guld). Med "filosofiskt" guldsalt förstods på 1700-talet ett "arcanum", som enligt Klaproth befanns vara surt kaliumsulfat. Guldslagarehinna, den yttersta, lina (serösa) hinnan från nötkreaturens tarmar, som aflossas, befrias från fett, torkas, utspännes och öfverstrykes med en lösning af husblås. Den nyttjas såsom mellanlag vid utslagning af bladguld, hvaraf namnet härrör. S. J-n. Guldslageri, konsten att i utomordentligt tunna blad utslå guld, silfver, platina, aluminium och kopparlegeringar. Guldslagaren bearbetar dels fint guld, dels sådant, som har en ringa tillsats af silfver eller koppar, alltefter den färg man vill gifva det. Guldet smältes och gjutes i stänger samt utvalsas, hvarefter blecket skäres i fyrkantiga stycken af 25 mm. i qvadrat och sedan bearbetas med hammare, tills det får tjockleken af ett pappersblad. Derefter skäres det å nyo i stycken, hvilka blad för blad inläggas mellan ett glatt och något hårdt ämne, först pergament och sedan s. k. guldslagarehinna. Af detta material skäras blad af 100-125 mm. i qvadrat, mellan hvart och ett lägges ett guldblad, det hela inskjutes i ett dubbelt fodral af pergament, och denna form, hinnformen, bearbetas med hammare, tills guldbladen erhålla formens storlek. De uttagas då, sönderskäras i fyra delar och bearbetas i en ny form. Man använder vanligen två pergamentformar och två hinnformar (innehållande ända till 800 blad) efter hvarandra, Den färdiga varan inlägges i små böcker af rödfärgadt silkespapper. Jfr Bladguld. Guldsmedsemalj. Se Emalj. Guldsmedshyttan, gods i Linde landsförsamling, Örebro län, nära sjön Rossvalen. Det utgöres nu af jordegendom (18 43/192 mtl -- deraf 1/4 mtl i Ljusnarsbergs socken --, med ett taxeringsvärde 1879 af 573,070 kr.), sågar, qvarnar, masugn m. m. (taxeringsvärde 144,300 kr.), men var för några årtionden sedan hufvudsakligen bekant som silfververk. Redan under medeltiden fanns der en grufva, ur hvilken silfvermalm bröts, ehuru i så ringa mängd, att afkastningen ej betäckte kostnaderna. Grufvan låg derför obrukad i flere århundraden, tills kommissionslandtmätaren E. Elzvik 1843 blef egare af henne och omkringliggande mark samt började bryta malm med oväntad framgång. Verkstäder anlades, och 1845 anmäldes en tillverkning af 3,700 ctr bly och 1,560 lödiga mark silfver. Äfven de följande åren var afkastningen riklig, uppgående under 15 år till 18,329 lödiga mark silfver och nära 60,000 ctr bly. Godset eges nu af Guldsmedshytte aktiebolag, som hufvudsakligen drifver tackjernstillverkning, hvilken 1879 uppgick till omkr. 4,380,000 kg. Bolaget har egen jernväg från Guldsmedshyttan till Stora station vid Frövi-Ludvika-banan samt en s. k. rutschbana mellan Stripa grufva-Guldsmedshyttan-Rossvalen. Guldsmedskonsten omfattar, i ordets vidsträcktare och vanliga bemärkelse, förarbetning ej endast af guld, utan äfven af silfver och metaller, som likna guld eller silfver, samt ädelstensinfattning (juvelerarekonsten). I äldre tider inbegrepos derunder jämväl sigillgravyr och emaljering. En senare tid har här, som på alla andra områden, genomfört en noggrannare arbetsfördelning. -- Guldsmedskonsten tillhör, jämte vissa delar af den textila slöjden och keramiken, de tidigast öfvade arterna af mensklig konstfärdighet. Redan hos de förhistoriska folken träffas dess alster: hos Greklands urbefolkning, hos den nordiska bronsålderns folk, hos de amerikanska folken vid tiden för den nya verldens upptäckt o. s. v. Arbeten i guld och silfver hafva dock, på grund af materialets dyrbarbet och smidighet, varit i högre grad än andra konstslöjdalster utsatta för afsigtlig förstöring. Historien visar, att den konstnärliga utstyrseln i allmänhet varit ansedd blott som en tillfällig drägt, hvilken vid behof kunde afläggas, och hon talar både i äldre och nyare tider, alltifrån Gamla testamentets dagar till franska revolutionen, om nedsmältningar i massa, ombildningar och utmyntningar. Det är sålunda i allmänhet endast särskildt lyckliga omständigheter och fynd, hvilka man har att tacka för någon mera detaljerad kännedom om äldre tiders verksamhet på detta område. Det visar sig af dem -- hvad man redan på förhand kunnat ana --, att guldsmedskonsten i det hela och på tämligen nära håll följt den bildande konstens utvecklingsgång. -- Från Egypten, det urgamla kulturlandet, omtalas alster af en högt utbildad guldsmedskonst: stoder, vaser samt smycken med figurframställningar och inläggningar. Ett af Mariette gjordt graffynd -- efter drottning Aah-hotep, omkr. 1500 år f. Kr. -- innehöll symboliska vapen, ett diadem, guldkedja, spänne, armband, hängprydnadar m. m. af guld, med infattade stenar, samt en liten båt af massivt guld på fyra hjul af brons.