Anjalaförbundet (se d. o.), som i Aug. utbröt inom officerskåren. Danmarks vid denna tid företagna anfall på Sverige gaf G. emellertid tillfälle att, utan att synas feg, lemna Finland. Krigsbefälets förrädiska handlingssätt och de ofrälse ståndens såväl med anledning deraf som af andra skäl stora motvilja mot adeln framkallade i Sverige en stark demokratisk rörelse, hvaraf G. förstod att klokt begagna sig dels till återupplifvande af folkets känslor för konungen, dels till upprorsandans qväsande. Sedan Danmark genom engelska sändebudets hotelser tvungits att upphöra med fientligheterna, kände G. sig stark nog att dels sammankalla en riksdag (1789), något, som han dittills undvikit, dels att låta arrestera de förnämste Anjalamännen och ställa dem för rätta. Förlitande sig på de ofrälse ståndens understöd, hoppades han med säkerhet genomdrifva sina syften: finansernas ordnande och konungamaktens stärkande. Han framlade förslag till betydande ändringar i regeringsformen och fick de ofrälse stånden att (d. 21 Febr. 1789) gilla den nya grundlagen, Förenings- och säkerhetsakten (se d. o.), hvilken visserligen gaf de ofrälse stånden några fördelar på adelns bekostnad, men hvars vigtigaste innehåll utgjordes af bestämmelserna om utvidgandet af konungens makt. Adeln förkastade deremot den nya regeringsformen, ehuru G. för att bryta riddarhusets motstånd icke tvekat att häkta flere af dess förnämsta män (v. Fersen, de Frietzky, K. De Geer m. fl.). Vid behandlingen af de båda återstående frågorna (riksskulden och bevillningen) fortfor G. med det olagliga och våldsamma förfaringssätt han förut användt mot adeln. Sedan nämligen ständerna öfvertagit konungens och rikets skuld -- 21 mill. rdr -- framtvang konungen ett slags bifall af adeln till en utomordentlig bevillning af 70 tunnor guld årligen "intill nästa riksdag" derigenom att han sjelf (d. 27 Apr. 1789) infann sig på riddarhuset, fattade klubban, framställde proposition och förklarade under vägran af votering bevillningsförslaget bifallet. Dagen derefter afslutades riksdagen, hvarefter de fängslade oppositionsmännen återfingo sin frihet. Kriget, som under vintermånaderna hvilat, upplågade ånyo. G. vann sjelf, i spetsen för skärgårdsflottan, en lysande seger öfver ryska roddflottan vid Fredrikshamn (d. 15 Maj 1790), men blef derefter med både stora och lilla flottan instängd i Viborgska viken af ryska sjömakten och lyckades först efter 4 veckors förlopp (d. 3 Juli) slå sig ut (Viborgska gatloppet). Hans ärofulla seger i Svensksund (d. 9 och 10 Juli 1790) medförde freden i Värälä (d. 14 Aug. s. å.). Genom densamma förverkligades väl ej någon enda af G:s stolta drömmar om eröfringar, men kriget gjorde slut på det ryska inflytandet i Sverige. Inom kort uppstodo hos G. nya krigsplaner: personlig vänskap för franska konungafamiljen, fruktan för de revolutionära idéerna och begäret att spela en lysande rol i Europa väckte hos honom tanken att bilda en koalition af Europas furstar för att hejda eller qväfva revolutionen i Frankrike, och han drog, för ändamålets vinnande, ej i betänkande att förena sig (genom fördraget på Drottningholm d. 19 Okt. 1791) med sin gamla fiende kejsarinnan Katarina. Hans plan ledde dock ej till något resultat, ty den rönte ej tillräcklig uppmärksamhet hos de stora makterna, och på egen hand kunde G. ingenting uträtta. -- Kriget hade bragt finanserna i den djupaste förvirring, och G. såg sig derför tvungen, trots den afskräckande adelsoppositionen vid 1789 års riksdag, att än en gång sammankalla ständerna, i Gefle, 1792. Som konungen vidtagit utomordentliga försigtighetsmått, aflopp riksdagen ganska fredligt, men det visade sig snart, att lugnet var blott lugnet före stormen. Under vintern 1791-92 bildades inom adeln en sammansvärjning, hvars förnämsta medlemmar voro Pechlin, A. L. Ribbing, K. F. Horn, T. J. Bielke, J. J. Anckarström, K. P. Liljehorn, och hvars ändamål var konungens mördande och regeringssättets omstörtande. På en maskerad i operahuset i Stockholm d. 16 Mars 1792 sårade Anckarström G. med ett pistolskott i ryggen, och till följd af skottsåret afled konungen d. 29 Mars s. å. Få personer hafva haft en på motsatser så rik karakter som G.: å ena sidan, snille, högsinthet och fosterlandskärlek, å den andra lättsinne, svaghet för gunstlingar, dubbelhet och maktlystnad. Vid bedömandet af hans handlingar måste man, mer än det plägar ske, betona hans otyglade inbillningskraft. Han utöfvade ett starkt inflytande på sederna och åskådningssättet i Sverige, icke blott inom "den högre societeten", utan äfven på de djupa leden. Allt hvad Sverige egde lysande genom snille, börd och behag samlade han omkring sig och gjorde sitt efter franskt mönster bildade, genom det strängaste etikettsväsende utmärkta hof till ett glädjens och njutningens tempel, der nöjen af allahanda slag aflöste hvarandra. G:s familjeförhållanden voro olyckliga: med rätta kunde han säga, att det "blifvit honom förbehållet att känna sorger, för hvilka den ringaste af hans undersåtar var fritagen." Länge behandlade han sin gemål med stor kallsinnighet, men 1775 åvägabragte hofstallmästaren Munck ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en tronföljare. Det onaturliga förhållande, som alltsedan 1766 (med ett kort uppehåll 1772) rådde mellan konungen och hans moder, förvärrades vid denna tid, enär hon gaf fart åt ett då gängse rykte att Munck var fader till det barn drottningen skulle föda. Väl blef hon tvungen att i Maj 1778 offentligen förklara berättelsen uppdiktad af obetänksamt folk, men vid kronprinsens födelse uppstod en ny brytning mellan moder och son. Det gick så långt, att G. förbjöd sin moder att visa sig vid hofvet. Först på sin dödsbädd försonade sig enkedrottriingen med sin son (Juli 1782). Förhållandet mellan G. och hans syskon var ej häller det bästa. Dock bibehöll han alltid stort inflytande öfver sin äldste broder, hertig Karl. För vitterhet och konst började en ny tid med G:s regering. Uppfostrad i den franska smakriktningen och i allmänhet hyllande dess lagar,