sökte han dock uppamma en, åtminstone till innehållet, nationel literatur och konst. Till den bildande konsten hade han förvärfvat sig kärlek ej endast på rent teoretisk väg, utan äfven, som utöfvande dilettant. I likhet med sina bröder åtnjöt han länge undervisning i teckningskonsten af Rehn samt utförde i dennes breda och säkra tuschlaveringsmanér en mängd delvis ganska förtjenstfulla blad: utsigter, oftast öfver byggnader eller ruiner, landskap o. d., hvilka finnas i statens och flere enskilda samlingar. Samtidigt utöfvade han äfven etsning;, sannolikt under ledning af J. Gillberg, och utförde (1763 och närmast följande år) fem blad, af hvilka ett par utsigter af Gripsholm och Hornsberg, efter egna teckningar, ingalunda tillhöra det sämre af hvad den tidens konstälskare frambragte. Det är bekant, att konungen ej häller under sin regering alldeles lade sin konstöfning å sido. Han gjorde t. ex. flere utkast till teaterdekorationer och sysselsatte sig äfven med arkitektoniska anordningar. Så är det en alls icke otrolig uppgift att "konungens paviljong" vid Haga (se d. o.) skall vara byggd efter G:s egna utkast. Med större framgång uppträdde han såsom vitter författare och vältalare. Han bearbetade och lokaliserade till svenska förhållanden dramerna Helmfelt l. Den återfunne sonen (uppf. f. g. på Gripsholm 1783), Gustaf Adolfs ädelmod l. Märta Banér och Lars Sparre (uppf. f. g. 1783), Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna (uppf. f. g. 1788, då den kallades Den nyfikna), uppgjorde planen till den lyriska tragedien Gustaf Vasa (bearbetad på vers af J. H. Kellgren, med musik af Naumann, uppf. f. g. 1786) samt författade i obunden form den lyriska dramen Gustaf Adolf och Ebba Brahe (äfvenledes af Kellgren satt i bunden form, försedd med musik af Vogler; uppf. f. g. 1788). De tre sistnämnda dramerna hafva bibehållit sig på repertoaren ända intill våra dagar, och "Gustaf Vasa" har blifvit en nationalopera. För ett Äreminne öfver Riks-Rådet och Fält-Marskalken Lennart Torstensson, den af G. instiftade Svenska akademiens första täflingsämne, vann G. 1786 denna akademis stora pris. Genom sina riksdagstal och andra anföranden visade G. sig vara en af Sveriges yppersta politiska talare. Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen; tillika med dess brefväxling utgåfvos 1806-12 af J. G. Oxenstierna (i tvänne upplagor, en fransk och en fransk-svensk). Om hans efterlemnade historiska skrifter se Gustavianska papperen. Mera än genom eget författareskap eller egen konstutöfning verkade G. för den svenska vitterheten och konsten genom den uppmuntran och det ekonomiska understöd, som han skänkte deras idkare, samt genom stiftandet eller återupprättandet af institutioner till deras befordran, såsom Musikaliska akademien (1771), Målare- och bildhuggare-akademien (1773), Svenska teatern (s. å.; Kungl. stora teatern invigdes 1782), Svenska akademien (1786) samt Vitterhets Historie och Antiqvitetsakademien (s. å.). Han ej blott beskyddade de svenska konstnärerna, utan inkallade äfven framstående utländingar, bl. a. J. L. Desprez, Masreliez, J. G. Naumann, och förvärfvade genom inköp (i synnerhet under sin italienska resa, 1783-84) för statens räkning en mängd antika skulpturarbeten af utomordentligt konstvärde. I sitt äktenskap med Sofia Magdalena (d. 1812) hade G. sönerna Gustaf Adolf (sedermera konung Gustaf IV Adolf) och Karl Gustaf (f. 1782, d. 1783). Han ligger begrafven i Riddarholms-kyrkan i Stockholm. Hans staty (af Sergel) är rest i Stockholm (1808). 4. G. IV Adolf, den föregåendes och Sofia Magdalenas af Danmark son, föddes i Stockholm d. 1 Nov. 1778. Han erhöll en vårdad uppfostran under ledning af den ädle N. v. Rosenstein och den strängt ortodoxe hofpredikanten J. G. Flodin. Dessa gjorde till sin uppgift ej blott att utbilda de obetydliga förståndsgåfvor, som fallit på deras lärjunges lott, utan äfven att dana honom till en sparsam, ordningsälskande, karaktersfast, sedlig och gudfruktig man. Om de deruti lyckades, så utföll deremot deras försök att kufva hans högmod och halsstarrighet så mycket sämre. De kunde ej häller förhindra, att till och med hans goda egenskaper förvredos under inverkan af hans dåliga anlag: hans gudsfruktan öfvergick till religionsgrubbel och bigotteri, hans ordningssinne till pedanteri, hans karaktersfasthet till oböjlig envishet. Yttre omständigheter inverkade dessutom skadligt på hans utveckling. Minnet af faderns olyckliga slut följde honom ständigt samt gjorde honom misstänksam och dyster; enväldets grundsatser, i hvilka han uppfostrades, ökade i högsta grad hans högmod och egenkärlek, och franska revolutionens utsväfningar ingåfvo honom förskräckelse och förakt för all folkfrihet. Efter sin faders död, d. 29 Mars 1792, uppsteg G. A. på tronen, men stod under sin farbroder hertig Karls af Södermanland förmynderskap till d. 1 Nov. 1796, då han såsom fullmyndig regent öfvertog styrelsen. Allmän belåtenhet rådde till en början med G. A:s regering. Han bannlyste allt slags favoritstyrelse och beslöt att sjelf regera, blott hemtande råd af cheferna för förvaltningsgrenarna. Ordning och sparsamhet blefvo ledande grundsatser i styrelsen, och följderna deraf framträdde snart i finansernas förbättrade tillstånd. Men inom kort förändrades sinnesstämningen i landet till följd af den skuggrädsla konungen visade för hvarje yttring af frihetskänsla eller s. k. "jakobinism". Nöd och dyr tid, som hemsökte landet åren 1798-99, ökade missnöjet, och riksgäldssedlarna föllo 1799 till 50 proc. af namnvärdet. G. A. såg sig tvungen att med anledning af den dåliga penningeställningen sammankalla en riksdag till Norrköping 1800, der regeringens finansplan med list och maktspråk genomdrefs på Riddarhuset. Då till följd deraf 6 adelsmän afsade sig adelskapet, och 6 andra nedlade sin riksdagsmannarätt för riksdagen, underblåste detta konungens hat till friheten och fruktan för riksdagar. När det af ständerna antagna finansförslaget sedermera befanns omöjligt att genomföra, kungjorde konungen (Nov. 1802) planen till en ny realisation, till hvars genomförande medel anskaffades genom Wismars