pantförskrifning till Mecklenburg-Schwerin (1803). För att skydda handeln mot Englands kaperier afslöt G. A. med Ryssland. Danmark och Preussen ett väpnadt nordiskt neutralitetsförbund (Dec. 1800). Men sedan en engelsk flotta tillintetgjort den danska på Köpenhamns redd (d. 2 April 1801), innan ännu den svenska var färdig att löpa ut, och Ryssland ingått fördrag med England (17 Juni s. å.), måste Sverige och Danmark följa Rysslands exempel. Förbindelsen mellan Sverige och England blef med tiden allt intimare till följd af G. A:s hat mot Frankrike. Den närmaste orsaken till detta var att G. A. under sin vistelse i Baden (1803-05) sammanträffade med franska emigranter, hvilka uppretade honom mot Napoleon Bonaparte; i synnerhet upprördes han af dennes våldsbragd mot hertigen af Enghien (1804). Förbittringen nådde sin höjd. då Napoleon i "Le moniteur" införde en af grofva förolämpningar mot G. A. uppfylld artikel, på hvilken G. A. svarade med att förbjuda införandet till Sverige af franska böcker och tidningar samt intagandet i svenska tidningar af nyheter om Napoleons person och Frankrikes inre angelägenheter. Hatet öfvergick hos G. A. till en fix idé: han trodde, att Napoleon var det i Uppenbarelseboken omtalade vilddjuret, och att han sjelf hade fått Karl XII:s själ samt var kallad att bekämpa denne mensklighetens fiende. Han afbröt alla förbindelser med Frankrike, afslöt anfallsförbund med England (Dec. 1804) och Ryssland (Jan. 1805) och öfvergick på hösten 1805 med svenska armén till Pommern. Han lade i dagen den fullständigaste oduglighet såsom fältherre och politiker såväl vid detta tillfälle som 1807, då han, sedan Napoleon redan slagit preussarna och Rysslands makt blifvit bruten genom nederlaget vid Friedland, uppsade (d. 2 Juli) det af generalguvernören v. Essen afslutna stilleståndet med fransmännen. En följd af detta steg var Pommerns ockupation af fransmännen. När konungen derefter halsstarrigt vägrade att, såsom de med Frankrike förbundna makterna Ryssland och Danmark fordrade, antaga kontinentalsystemet, inföllo ryssarna i Finland (Febr. 1808). och i Mars s. å. förklarade Danmark krig. För Finlands försvar hade G. A. vidtagit nästan inga anstalter och utsåg olyckligtvis till öfverbefälhafvare derstädes den oduglige Klingspor, så att för den finska hären, som, lemnad utan hjelp, kämpat med beundransvardt hjeltemod, efter nederlaget vid Oravais (d. 14 Sept. 1808) intet annat återstod än att genom fördraget i Olkijoki (d. 19 Nov.) utrymma Finland. I Skåne och vid norska gränsen, der inga strider af vigt föreföllo, gick till följd af konungens vanvettiga anordningar mera folk förloradt än på den finska krigsteatern. På våren 1809 beredde sig Ryssland och Danmark att på flere håll samtidigt angripa Sverige. Sveriges undergång syntes så mycket säkrare, som G. A. visade sig oemottaglig för hvarje förståndigt råd och tycktes fast besluten att låta allt gå under för att tillfredsställa sin envishet och sitt hat. Missnöjet med den sinnesrubbade konungen var allmänt i landet, och lika allmän var öfvertygelsen att Sveriges räddning kunde vinnas endast genom G. A:s afsättning. I hufvudstaden och inom den vid Norges gräns stående "vestra armén" ingingos sammansvärjningar; men de samman-svurne, hvilka syftade till samma mål, kunde ej komma öfverens om tid och medel. Med en del af vestra armén bröt emellertid G. Adlersparre upp från Karlstad (d. 6 Mars 1809) och tågade mot Stockholm. Vid underrättelsen derom beslöt G. A. att begifva sig till de i Skåne förlagda trupperna för att bekämpa upproret. Denna plan förekoms dock af K. J. Adlercreutz. som, biträdd af några behjertade officerare, med våld, när ingenting annat hjelpte, tvang konungen d. 13 Mars 1809 att qvarstanna på Stockholms slott. Natten till d. 14 Mars fördes konungen till Drottningholm och några dagar senare till Gripsholm. Genom frivillig afsägelse d. 29 Mars gjorde G. A. ett försök att bevara kronan åt sin son Gustaf, men afsägelsen kom för sent: ständerna förklarade d. 10 Maj 1809 G. A. och alla hans bröstarfvingar svenska kronan föulustiga, men läto familjen behålla hennes enskilda förmögenhet och anslogo åt G. A., hans gemål och barn dessutom lifräntor (tillsammans 30,000 rdr). I Dec. 1809 affördes hela familjen till Tyskland. G. A. förde sedan ett kringirrande lif; han uppehöll sig vanligen i Tyskland eller Schweiz och kallade sig Öfverste Gustafsson. (Innan han antog detta namn, hade han burit titeln Grefve af Gottorp.) Den 7 Febr. 1837 afled han i S:t Gallen. Rörande sin regering utgaf han flere skrifter: Den trettonde Mars eller de vigtigaste tilldragelser vid revolutionen i Sverige 1809 (öfvers. från tyskan?); Hågkomster från yngre åren och regeringstiden af f. d. regenten i ett nordasiatiskt rike (öfvers. från franskan?); Historiska erinringar (öfvers.); Memorial du colonel Gustavson; Nouvelles considerations sur la liberté de la presse m. fl. Liksom i Erik XIV:s historia spela giftermålsplaner en viss rol i Gustaf IV Adolfs. Under slutet af hans minderårighet hade förmyndareregeringen aftalat med Katarina II af Ryssland om ett giftermål mellan honom och kejsarinnans sondotter, storfurstinnan Alexandra, och konungen besökte på hösten 1796 Petersburg för att fira förlofningen. Men då man ville afpressa honom en skriftlig förbindelse att hans tillkommande gemål skulle fritt få utöfva sin grekiska religion i Sverige, infann han sig ej på den för förlofningens eklatering tillställda festen och lemnade utan vidare den ryska hufvudstaden. Året förut hade en giftermålsförbindelse inledts med en prinsessa af Mecklenburg-Schwerin, men snart afbrutits. Den 31 Okt. 1797 förmälde sig konungen med Fredrika Dorotea Vilhelmina af Baden, från hvilken han 1812 skilde sig. Med henne hade han sönerna Gustaf ("Prinsen af Vasa". Se G. 6) och Karl Gustaf (f. 1802, d. 1805) samt döttrarna Sofia Vilhelmina (f. 1801, d. 1865, som genom sitt gifte med storhertigen Karl Leopold Fredrik af Baden blef farmoder till Sverige-Norges nuv. kronprinsessa, Viktoria), Amalia Maria Charlotta (f. 1805, d. 1853) och Cecilia (f. 1807, d. 1844, gift med Paul Fredrik August, storhertig af Oldenburg).