långt, smalt ax. I Sverige finnas 3 arter (i hela Europa blott 4). hvilka hafva handlika stjelkknölar. Af den välluktande G. odoratissima L., som förekommer sällsynt i Sverige, voro blommorna. Flores palmae Christi, förr använda mot rödsot. Den mera allmänna G. conopsea (L.) R. Br. har under namnet Palma Christi major åtnjutit högt anseende såsom ett kraftigt medel mot flere svåra nervlidanden. Stjelkknölarna voro förr föremål för vidskepelse och spelade en rol vid skattgräfningar. O. T. S. Gymnasiark (Grek. gymnasiarches, af gymnasion, gymnasium, och archein herska), föreståndare för ett gymnasium; ledare af gymnastiska öfningar. Se Gymnasium 1. Gymnasiehemman, kamer., kallades sådana af kronan, städer eller enskilde åt gymnasierna donerade hemman, hvilkas afkastning såsom lön uppbars af gymnasielärare och efter skolreformen 1859 öfvergick till lärare vid elementarläroverken i afräkning på den då fastställda normallönen. Kbg. Gymnasist (se Gymnasium), lärjunge vid ett gymnasium. Gymnasium (Grek. gymnasion, af gymnos, naken). 1. I det forna Grekland en offentlig för kroppsöfningar (gymnastik) afsedd lokal. I samma betydelse förekommer stundom äfven ordet palaestra (Grek. palaistra, af palaiein. brottas). Dock synes man, åtminstone under äldre tider, med palsestra i allmänhet hafva betecknat en privat gymnastikanstalt för gossar, hvilka der undervisades af en s. k. paidotribes, hvaremot gymnasiet var afsedt för de vuxne ynglingarnas (efebernas, se d. o.) och männens kroppsöfningar. Såsom ett för grekerna egendomligt, nationelt intresse och med särskild hänsyn till deras betydelse för de värnpligtige medborgarnas kroppsliga utbildning stodo dessa öfningar under statens hägn och leddes, åtminstone hvad efeberna angår, af en offentlig gymnastiklärare (gymnastes), hvarjämte högsta tillsynen öfver gymnasiet, särskildt med afseende på iakttagande af ordning och sedlighet, tillhörde den s. k. gymnasiarken. Öfningarna företogos utan beklädnad (deraf namnet gymnasion) och sedan kroppen förut ingnidits med olja, hvarmed man afsåg icke blott att göra lemmarna smidigare, utan äfven att skydda sig mot förkylning. De bestodo hufvudsakligen i kapplöpning (dromos eller stadion), hoppning (halma), brottning (pale), kastning med kastskifva (diskobolia) eller med spjut (akontismos). Till dessa fem arter, hvilka sammanfattades under den gemensamma benämningen péntathlon (femkamp), kom den i synnerhet af atleter idkade knytnäfvekampen (pygme) och pankration, som var en sammansättning af knytnäfvekamp och brottning. Äfven bollspelet (sfairistike) idkades med stor flit. Ett gymnasium utgjordes hufvudsakligen af en stor, qvadratisk eller rektangulär, af pelaregångar omgifven gård (peristylion) med tillstötande byggnader, hvilka under tak inrymde åtskilliga för olika ändamål afsedda lokaler, såsom efebeion, en större för efebernas öfningar afsedd sal, apodyterion, afklädningsrum eller garderob, elaiothesion, ett rum der ingnidningen med olja verkställdes, konisterion, der de sålunda inoljade lemmarna beströddes med stoft, hvarigenom deras slipprighet minskades och man kunde få fastare tag vid brottningen, lutron, badrum, ofta utvidgadt till en fullständig badinrättning för varma och kalla bad, xystoi, täckta gångar, dels för promenad, dels för vissa slag af kroppsöfningar. Stundom var med gymnasium förenadt ett särskildt stadion, eller en aflång vädjobana, omgifven af amfiteatraliskt uppstigande bänkrader, der en större menniskomassa kunde åskåda de vid festliga tillfällen uppförda gymniska täflingsspelen. Dertill kommo sedermera äfven föreläsningssalar (exedrai), der filosofer och retorer kring sig samlade skaror af lyssnande åhörare. Gymnasiet öfvergick sålunda till en universel bildningsanstalt för de båda hufvudarter af mensklig utveckling, den kroppsliga och den andliga, hvilka af grekerna sammanfattades under benämningarna gymnastik och musik. Omgifvande skuggrika planteringar och promenader bidrogo att göra gymnasierna till angenäma vistelseorter, der man företrädesvis gerna tillbragte sin lediga tid. Hvarje grekisk stad egde åtminstone ett, ofta flere offentliga gymnasier, hvilka i anseende till det vidsträckta utrymme, som en sådan anläggning kräfde, i de flesta fall torde hafva legat utanför stadens murar. Detta var t. ex. fallet med de tre berömda gymnasierna i Athen: Akademia, Lykeion och Kynosarges, kända äfven såsom Platons, Aristoteles' och de cyniska filosofernas läroplatser. -- 2. Från de grekiska filosofskolorna öfvergick benämningen gymnasium (omvexlande med academia) till de högskolor, som vid medeltidens slut började inrättas i Italien. (Ville man åter beteckna dessa såsom korporationer af lärare och studerande, användes uttrycket universitas, universitet.) I Tyskland, gymnasialinrättningens egentliga hemland, infördes gymnasier (lärdomsskolor). i sammanhang med reformationsrörelsen och understöddes varmt af Luther och Melanchthon. Ur dessa högre studieanstalter utvecklade sig snart de s. k. gymnasia academica,, hvilka i mycket närmade sig till universiteten. Flere af dem hafva också i senare tider förvandlats till sådana. Så har t. ex. Helmstädts universitet uppstått ur Gandersheims gymnasium, Dorpats ur Mitaus gymnasium o. s. v. Numera betecknas i Tyskland med gymnasium hvarje offentligt läroverk, som har rätt att dimittera lärjungar till universitet. Utom i Tyskland förekommer namnet i Österrike och Ryssland, i hvilket sistnämnda land t. o. m. finnas qvinliga gymnasier (omorganiserade 1870), afsedda för utbildande af elementarlärarinnor. -- I Sverige infördes gymnasier först under Gustaf II Adolf, hvilken i hög grad nitälskade för den högre bildningen. Det äldsta gymnasiet i Sverige var det i Vesterås, stiftadt 1620 och utvidgadt 1623 under medverkan af den lärde biskopen Joh. Rudbeckius. Ett par år äldre, från 1618, var gymnasiet i Viborg i Finland. Derefter kommo gymnasierna i Strengnäs 1626, Linköping 1627, Åbo 1628 (förändradt till universitet 1640) och Reval 1631. Under drottning Kristina inrättades 1640 gymnasierna i Stockholm -- hvilket, då det ej hade att glädja sig