åt något lifligare deltagande, ansågs öfverflödigt och 1668 flyttades till Gefle -- och i Göteborg, först 1648 fullständigt försedt med lärare, i Skara 1641, i Vexiö 1643 och i Hernösand 1648. Från Karl XI:s tid härstammade gymnasierna i Kalmar och Karlstad. Stockholms nya gymnasium invigdes 1821 och Visby 1831. -- I Skåne inrättades under det danska väldet ett gymnasium i Malmö 1529, upphäfdt 1537, och ett i Lund 1620, som upphörde 1668, då karolinska akademien instiftades. -- Gymnasialundervisningen ordnades först genom 1649 års skolordning, hvilken af Geijer kallas "en författning, som hedrar sitt tidehvarf, manlig, öfverallt på sak gående, fri från allt pedanteri och vittnande på en gång om statsmannens och lärarens blick". Enligt densamma borde ett fullständigt gymnasium hafva sju lektorer: theologus primus föreläste Novum testamentum, theologus secundus teologi och hebreiska, logicus et physicus fortsatte den i skolan påbörjade logiken, läste stycken af Cicero samt ett kompendium i fysiken, dervid han i synnerhet borde hålla sig till botanik, någon kännedom om menniskokroppens delar samt råd till helsans bevarande; eloquentiea lector l. rhetor föreläste retorik, orationer af Livius, Curtius och slutligen Cicero, historicus et poeta Livius och Curtius eller Caesar, Virgilius' ekloger och georgika (han skulle äfven öfva ynglingarna i uppförande af latinska komedier och versskrifning), graecus Isocrates' orationer, Xenofons Kyropaideia, Lukas' evangelium och apostlagerningarna, mathematicus undervisade i Euklides' Elementa, vanlig aritmetik, "computus ecclesiasticus", globlära och geografi. Undervisningen, som var starkt koncentrerad på latinet, hade till hufvudmål att utbilda dugliga män för statens och särdeles kyrkans tjenst. Det gamla gymnasiet, med sin fristående ställning mellan skolan och akademien, och som ej sällan dimitterade sina lärjungar omedelbart till kyrkans tjenst, i det djeknar ofta prestvigdes, intog ett ganska betydande rum i 17:de och 18:de årh:s kulturhistoria. -- Gymnasialinstitutionen upphäfdes genom k. cirkuläret 1849, som påbjöd sammanslagningen af gymnasium och skola, under benämning af Elementarläroverk, och i 1856 års skolstadga nämnes ej gymnasium. Det längst qvarstående var det i Stockholm, som upphörde först 1880, då det ingick såsom öfverbyggnad dels i de fullständiga latinläroverken (det norra och södra) dels i realläroverket. 1. A. M. A. Gymnast (se Gymnasium), person, som leder eller undervisar i gymnastik. -- Gymnastisera, öfva gymnastik. Gymnastik (se Gymnasium), utförandet af kroppsöfningar, systematiskt ordnade enligt organismens behof. Det var i det gamla Grekland, som gymnastiken först vann anseende såsom ett vigtigt uppfostringsmedel. Den urartade emellertid der till atletism, d. v. s. en skråmässig och långt drifven uppöfning af vissa ensidiga färdigheter hos ett fåtal. I romerska riket höjde sig uppfattningen af kroppsöfningar aldrig till den ädelhet, som en gång varit utmärkande för densamma i Grekland. Under medeltiden inskränkte sig kroppsöfningarna, hvad de maktegande klasserna angick, till vissa färdigheter, såsom fäktning, ridt och dans m. m., som ansågs oundgängligt för dessa klassers öfvervigt. Bland folket förekommo kroppsöfningar i form af lekar och vissa rörelser, afsedda att bota åtskilliga sjukdomar. Först under 1700:talet kom man, genom tysken Guts Muths' m. fl:s uppträdande, åter till en bättre uppfattning af kroppsöfningars inflytande såsom uppfostringsmedel. I samma ande arbetade från början af 19:de årh. schweizarna Pestalozzi och Clias samt den tyske fosterlandsvännen F. L. Jahn. Emellertid var det först svensken P. H. Ling och hans närmaste lärjungar, som, vid början af 19:de årh., ordnade kroppsrörelserna systematiskt och indelade dem efter deras olika förmåga att tillgodose de väsentliga af kroppens olika behof, eller, med andra ord, ordnade de gymnastiska rörelserna efter deras olika verkan. De af gammalt befintliga kroppsöfningar, som befunnos ändamålsenliga, hyfsades och bibehöllos, under det andra uttänktes. Såväl de förra som de senare sammanfördes i olika ordningar, bestämda på grund af större eller mindre gemensamhet i inflytande på det organiska lifvet, antingen till förhöjning eller utjämnande af lifsverksamheten. Dessutom innefattades under gymnastik äfven fäktning och dans, på samma sätt ansade och hyfsade. Denna stora omfattning af de mest olika rörelser för de mest olika behof och vilkor har gifvit anledning till gymnastikens indelande i fyra särskilda grenar. Guts Muths hade redan angifvit de tre första: 1. Pedagogisk gymnastik l. friskgymnastik, "för medelst hvilken menniskan lär sig att sätta sin kropp under sin egen vilja", eller att i högsta möjliga grad göra kroppen till viljans lydiga redskap. Denna gren omfattar jämförelsevis friska menniskor af båda könen och af alla åldrar. Den skall på ett harmoniskt sätt hos unga personer utveckla helsa och kraft, så långt anlagen medgifva, hos fullvuxna ytterligare fortsätta och underhålla denna utveckling samt hos åldriga fortfarande ordna jämvigten mellan krafterna, till helsans bibehållande, så länge lifvet varar. Dess uppgift är således äfven att förekomma kroppsligt lidande. -- 2. Militärgymnastik l. fäktning och kampöfning, "hvari menniskan söker förmedelst ett yttre ting, d. v. s. vapen, eller ock medelst sin egen kroppsliga kraft under sin vilja sätta en annan, yttre vilja". Denna gymnastikgren grundar sig på den föregående och bör derför inledas dermed (jfr. Fäktkonst). -- 3. Medikalgymnastik l. sjukgymnastik, "hvarigenom menniskan antingen medelst sig sjelf, i passande ställning, eller medelst andras biträde och inverkande rörelser söker lindra eller öfvervinna de lidanden, som uppstått i hennes kropp, genom dess abnorma förhållanden". Denna gymnastikgren grundar sig i sin uppkomst och historiska utveckling på friskgymnastiken, men senare har densamma utvecklat sig till en i dess början knappt anad grad af användning och återbördar genom sina noggrannare iakttagelser värderika erfarenheter, gagneliga för friskgymnastikens bättre