mängd artiklar. Utom åtskilliga uppsatser i andra tidskrifter författade han Blekings historia och beskrifning (del I, 1847). G. blef 1842 ledamot af Krigsvetenskapsakademien och var under flere år dess andre styresman. Död i Stockholm d. 23 April 1873. L. H. Gyoma [djå-], köping i ungerska komitatet Békés, vid Körös. Omkr. 10,000 innev. Gypaëtini l. Skägg-gamarna, zool., bilda en särskild underfamilj bland roffoglarna och stå på öfvergången mellan gam- och falkfoglar, hvarför denna grupp blifvit räknad än till den ena, än till den andra af de båda sistnämnda familjerna. Till falkfoglarna närma sig skägg-gamarna deri att de hafva spetsiga klor, af hvilka baktåns är större än mellantåns, och hufvudet befjädradt; från falkarna skilja de sig genom ett under hakan befintligt skägg af borstlika fjädrar. För öfrigt hafva skägg-gamarna särdeles långsträckt, men kraftfullt byggd kropp, stort, långt, framtill platt, baktill något hvälfdt hufvud, kort hals, mycket långa och spetsiga vingar med tredje handpennan längst, stjerten bestående af 12 pennor, lång, graderad eller kilformig, näbben stor och lång, öfverkäken vid roten sadelformigt fördjupad, mot spetsen högre och nedböjd till en skarp hake samt utan tand i kanten; näbbroten omgifves af framåt riktade borstknippen, som betäcka vaxhuden; hufvudet är klädt med korta, dun- och borstartade, halsen deremot af stora fjädrar; benen äro korta och jämförelsevis svaga, med starka, föga krökta klor. Ögonen förete den egendomligheten att icke blott regnbågshinnan, utan äfven senhinnan är bar; den senare bildar en bred, uppsvälld ring, hvilken höjer sig rundt omkring öfver regnbågshinnans kant och är praktfullt färgad. Till denna familj hör blott ett slägte, skägg-gamslägtet, Gypaëtus, hvilket synes omfatta två arter; många fogelkännare vilja dock antaga blott en. Lam-gamen l. vanliga skägg-gamen, G. barbatus, blir ända till 1,15 m. lång, med en vingbredd af 2,67 m. Den gamla fogeln är gulaktigt hvit på pannan, hjessan och hufvudets sidor, vackert rostgul på bakhufvudet och bakhalsen, ofvan svart, med hvitaktiga spolar och ljusare spolinfattning, framåt med gulaktiga spetsfläckar. Ving- och stjertpennorna äro svarta, med hvita spolar. Hela undre kroppssidan är rostgul; öfver bröstet sträcker sig en krans af hvitgula, svartfläckiga fjädrar. Från näbbroten genom ögat går ett svart streck. Ögonen äro silfverhvita, den yttre ögonhuden mönjeröd, vaxhuden blåaktigt svart, näbben horngrå, i spetsen svart och fötterna blygrå. I södra Europa finnes lam-gamen på alla berg från och med Pyrenéerna i vester till Kaukasus i öster, och i Asien förekommer han på alla högre berg. Hvarje par bebor ett område af flere qvadratmils utsträckning, hvilket dagligen genomflyges af båda makarna med en viss regelbundenhet. Blir den ena dervid varse något byte, som synes tillräckligt lönande, sänkjer den sig ned mot detsamma, och den andre maken skyndar då till. Lam-gamens föda utgöres af as, ben och lefvande djur; märgben älskvar han mycket och slår sönder sådana genom att flyga högt upp i luften med dem och låta dem falla ned mot en sten eller klippa. Lamgamen bygger ett stort bo af grenar samt kläder det inuti med bastremsor, nöt- och hästhår; honan lägger i allmänhet ett (sällan två) ägg, hvilket eger en ansenlig storlek, C. R. S. Gypogeranini l. Ormfalkarna, zool., bilda en särskild underfamilj bland falkarna. Vingarna räcka icke utom midten af stjerten, hvars båda mellersta pennor äro mycket förlängda; näbben saknar tand bakom öfverkäkens spets; tarserna äro ovanligt långa; hufvudet är tämligen litet, bredt och på hjessan något plattadt; halsen är jämförelsevis lång och smal; näbben är kortare än hufvudet, tjock, stark, böjd nästan från roten och kullrig åt sidorna, men hoptryckt i spetsen; tårna äro korta och väpnade med föga krökta, trubbiga, men starka klor. -- Hit hör ormfalken, trangamen l. sekreteraren, Gypogeranus serpentarius, som blir 1,25 m. lång. I nacken har han en tofs af sex par fjädrar, hvilka kunna uppresas. Tyglarna och ögontrakten sakna fjädrar. Färgen är ofvan ljust askgrå, med brunaktig anstrykning, under ljusgrå och svart. Hjessan, nacken, fjäderbusken och vingarna äro svarta. De mellersta stjertpennorna äro vid roten gulhvita, på midten gråbruna, längre ut svarta och i spetsen hvita; de öfriga stjertpennorna äro vid roten hvita, derefter gråbruna, med svarta tvärband i inre fanet, vidare svarta och i spetsen hvita. Ormfalken är utbredd öfver Afrikas södra och mellersta delar ända upp till 16° n. br. Han undviker skogar och berg samt vistas i öppna trakter, der han jagar djur, som lefva på marken. Ingen annan roffogel går så lätt som ormfalken, hvilken kan vandra mycket långa sträckor och springa med stor hastighet. Mindre gerna griper han till vingarna och måste taga ansats för att kunna lyfta sig upp i luften. Han kan dock flyga med lätthet; derunder plägar han sväfva med orörliga vingar och bakåt sträckta ben, hvarigenom han liknar en stork. Ormfalken lefver parvis och förtär i synnerhet kräldjur, men försmår icke andra ryggradsdjur eller insekter. Från äldsta tider är han känd som utrotare af ormar, och han angriper utan betänkande de farligaste sådana. Dervid använder han vingarna såsom sköld eller anfallsvapen, hugger med näbben, söker krossa sin fiendes hufvud och äter slutligen upp honom. I Kaplandet tämjes denna fogel ofta, emedan han dödar råttor och ormar; han vänjer sig snart vid fjäderfäet och ofredar det icke, utan stiftar i stället genom hugg af näbben fred mellan stridslystna kämpar. Sekreterare har man kallat denna fogel, emedan man med anledning af hans fjäderbuske liknat honom vid en skrifvare, som stuckit sin penna bakom örat. C. R. S. Gyps l. Gåsgamslägtet, zool., ett till gamfoglarnas afdelning (Vulturidae) bland roffoglarna hörande slägte, som igenkännes på sin långsträckta, jämförelsevis smala näbb, sina låga ben, hvilka äro fjäderklädda långt ned, och framför allt genom sin långa, gåslika hals, som är glest beklädd med hvitaktiga, dunartade borst. Näsborrarna äro lodräta och jämnlöpande med