avancerade till fältmarskalklöjtnant. 1809 förde han en armékår i Italien, och 1813 utmärkte han sig vid Dresden och vid Leipzig i spetsen för sin armékår. Kort före de förbundnes intåg i Paris (1814) vann han segern vid La Ferté sur Aube. G. blef 1830 president i hofkrigsrådet. Död 1831. -- 2. Franz G., grefve, österrikisk militär, den föregåendes son, f. 1798, lade såsom kommendant i Triest under det oroliga året 1848 i dagen stor kraft och själsnärvaro, var 1849-50 krigsminister och blef efter Radetzkys död (1858) befälhafvare för Österrikes italienska armé. I det 1859 utbrytande kriget mot Sardinien och Frankrike lät han tillfället att besegra sardinarna före fransmännens ankomst gå sig ur händerna och måste efter nederlaget vid Magenta (1859) lemna armén, hvarefter han drog sig tillbaka till privatlifvet. Död 1868. C. O. N. Gyöngyös [djöndjösj], stad i ungerska komitatet Heves, vid foten af berget Matra. Omkr. 17,000 innev. Gyöngyösi [djöndjösji], István, skaparen af den ungerska nationalpoesien, f. 1620, var länge intendent på grefve F. Wesselényis slott Fülek. Derefter blef han först bisittare i komitatet Gömörs domstol, derefter deputerad vid riksdagen i Oedenburg och 1686 enhälligt vald till vice gespan. Död 1704. Hans första poetiska alster förhärligade Wesselényis gemål, Maria Szécsy, den bekanta hjeltinnan från Murány, hvilken han besjöng såsom Murányi Venus (1664). Senare utkommo: Rózsa-Koszorú (1690), andliga sånger; Kemény János, (1693) ett epos; Cupido csalárdságai (1694); A magyar Nympha Palinodiája (1695) samt Kariklia (1700), en roman på vers. Hans dikter utmärka sig för känslans innerlighet och ett lyckligt träffande af folktonen. En samlad upplaga af hans verk ombesörjdes 1796. Györ [djör], det inhemska ungerska namnet på komitatet och staden Raab. Györy [djöri], Vilmos, ungersk skrifställare, född 1838, började sin literära bana med att skrifva förträffliga berättelser och skrifter för ungdom. Sin framstående ställning inom den ungerska literaturen vann han emellertid genom sina formfulländade öfversättningar. 1867 vann han ett pris för sin öfversättning af Tegnérs "Frithiofs saga." Dessutom har han öfversatt stycken af Shakspeare, Calderon, Moreto, Cervantes, Franzén och Runeberg. 1862 blef han evangelisk kyrkoherde i Orosháza. Gåfrera (Fr. gaufrer, af gaufre, honingskaka, våflla, form, pressning), med varmt jern inpressa figurer på tyg, papper, o. s. v.; vecka. Gåfva, jur., den rättshandling, hvarigenom en person till en annan öfverlåter ett förmögenhetsobjekt, utan ersättning. Sättes gåfvan i samband med gifvarens död, kallas den testamente (se d. o.), hvarom särskilda regler gälla. För gåfvans giltighet erfordras icke endast hvad för utfästelsers giltighet i allmänhet är nödvändigt (nämligen rätt att råda sig sjelf och öfver föremålet för utfästelsen m. m.), utan också gåfvans fullbordande, hvilket i fråga om lösa saker sker genom öfverlemnande (tradition) och vid gåfva af fastighet genom utgifvande af ett, på samma sätt som köpebref inrättadt, gåfvobref. Ett enkelt löfte om gåfva är således icke bindande. Gåfva af fastighet kan återkallas, om gåfvotagaren gör gifvåren "märklig orätt"; och hvad den, som försättes i konkurs, bortskänkt under de tre månader, som närmast föregått konkursens början, kunna borgenärerna återtaga. De inskränkningar den äldre svenska rätten, af hänsyn till slägten, stadgade i fråga om rätt att bortgifva arfvejord, äro numera borttagna. I. Afz. Gåfvobref. Se Gåfva. Gå för en slör, l. slöra, sjöv., segla med vinden rumskots, d. ä. då fartyget har vinden i någon riktning emellan tvärs och rätt akter in. R. N. Gå för run, sjöv., 1. Låta gå för run, med afsigt låta föremål af sin egen tyngd, utan afhåll och hejdande, nedfalla på däck. (Då en man eller ett föremål af våda nedfaller från taklaget på däck kallas detta gå l. falla i däck.) -- 2. Gå l. mönstra för run (från engelskan lånadt sjömansuttryck), inmönstra å ett fartyg blott för öfverresan till närmaste hamn, med öfverenskommelse att, utan afseende på resans längd, för densamma erhålla en bestämd summa penningar och ej vara skyldig till annat skeppsarbete än det, som kräfves för fartygets manövrering och segling. R. N. Gålsjö, Jernbruk i Vesternorrlands län, Boteå socken och tingslag, vid den lilla Gålsjön. Bruket, taxeradt till 20,000 kr., och gården G. tillhöra, liksom flere hemman samt Högfors qvarn i denna socken, Offers aktiebolag. G. har egen brukskyrka; bruksförsamlingen räknade vid 1880 års slut 174 personer. Gång, Nord. mytol., en jätte, son af Ölvalde samt broder till Tjasse och Ide. Ölvalde var så rik, att när sönerna skulle dela arfvet efter honom, mätte de guldet så, att de lika många gånger togo munnen full deraf. Derför kallas guldet i skaldernas qväden "jättarnas ord" eller "jättarnas tal". Th. W. Gång. 1. Geol., ett vanligen massformigt bergartsparti, som med i allmänhet mindre regelbunden skapnad är inneslutet uti andra bergarter och under större eller mindre vinkel, men oftast med skarp begränsning öfverskär dessas lager eller massor. Gångar hafva bildats genom utfyllning af förut befintliga sprickor eller remnor, antingen så, att smälta ämnen trängt upp från djupet, eller så, att mineralämnen småningom utfällts ur någon vattenhaltig lösning, som fyllt eller trängt igenom sprickan. -- Gångar finnas af mycket olika dimensioner, från några få tum ända till 100 fot eller mera i bredd och från blott obetydlig till hela mils utsträckning i längd. I allmänhet intaga de ett mer eller mindre stående eller lodrätt läge. Dels fortsätta de tämligen rakt, dels bukta de hit och dit eller göra tvära vändningar. Ibland dela de sig i flere grenar eller utsända mindre sådana åt ena eller andra sidan (se fig. vid a). Stundom löpa de under någon kortare sträcka parallelt med skiktningen eller lagringen hos den bergart, i hvilken de förekomma. Sådana gångar kallas lagergångar (b). Mindre och tunnare samt ofta