slingrande gångar kallas ådror (c). Gångformigt uppträdande bergmassor af jämförelsevis stor

Fig. 1. mäktighet i förhållande till längdutsträckningen kallas gångstockar (d). Gångarna äro i de flesta fall af annan stenart än den omgifvande bergmassan, t. ex. af granit i gneis, af diabas, basalt o. s. v. i gneis, granit och rent sedimentära berglager, men stundom förekommer granit granit, diabas i diabas o. s. v. I senare fallet har materialet i gången vanligen finare eller gröfre textur eller är af något olika sammansättning än materialet i den omgifvande bergmassan. Hos de gångar eller ådror, hvilka bildats genom mineralämnens afsättning ur lösningar, och hvilka benämnas sekretionsgångar och sekretionsådror, kan man ofta iakttaga, att bergarten i gångens midt är finare eller gröfre eller i öfrigt annorlunda beskaffad än vid sidorna, samt att, då gångarna l. ådrorna bestå af flere olika mineral (qvarts, kalcedon, kalkspat e. d.), dessa blifvit afsatta, det ena efter det andra, från den ursprungliga sprickans

Fig. 2 väggar inåt midten, der de slutligen mötas. Sådana gångar bestå alltså af tvänne hvarandra till sammansättning och textur liknande hälfter. Gångar af granit och diabas äro inom Sveriges urformation mycket allmänna. Sekretionsgångar äro deremot, om de ens förekomma, mycket sällsynta. Flerestädes i utlandet finnas malmförande gångar. Så är i allmänhet ej förhållandet i Sverige. -- 2. Fysiol., djurens ortsförflyttning, då de röra sig mot ett fast underlag, utan att draga sig fram längs detsamma (krypa), och kroppen dervid icke under något ögonblick, fritt sväfvar i luften. Hos menniskan vexlar gången ganska betydligt hos olika individer och under olika omständigheter. I allmänhet försiggår den på följande sätt. Det ena benet, t. ex. det venstra, upplyftes, högra benet uträtas, högra fotens häl höjes från marken; kroppen lutar sig något framåt, det venstra benet föres fram, venstra foten ställes mot marken, vanligtvis först med hälen: det första steget är taget. Sedan upplyftes högra foten, som under tiden blott med tårna stödt sig mot marken, venstra hälen höjes derifrån, kroppen lutar sig å nyo något framåt, det högra benet föres fram, högra foten ställes mot marken: det andra steget är fullbordadt, och så fortgår det vidare. På samma gång utför äfven den öfriga delen af kroppen särskilda rörelser: sålunda höjer sig bålen på samma sida, hvars ben för tillfället stöder sig mot marken; den sänker sig, då benet upplyftes. Samtidigt med högra benet rör sig venstra armen framåt, och omvändt, o. s. v. Hos de fyrfotade djuren är gången af många olika arter. Hästen går på sådant sätt att först t ex. högra framfoten flyttas fram och ställes mot marken; derefter gör venstra bakfoten, sedan venstra framfoten och till sist högra bakfoten samma rörelser. Dervid hvilar hästens kropp ömsevis på två snedt motsatta eller två liksidiga ben. Kängurun, kaninen och i allmänhet alla djur, hvilkas bakben äro mycket längre än frambenen, stöda sig vid gåendet turvis på frambenen och på bakbenen. -- Djurens rörelser vid deras ortsförflyttningar hafva i främsta rummet undersökts af G. A. Borelli ("De motu animalium", 1680-81), bröderna Weber ("Mechanik der menschlichen gehwerkzeuge", 1836), H. Meyer ("Statik und mechanik des menschlichen knochengerüsts", 1873) och Marey ("La machine animale", 1873). -- 3. Sjöv. Under gång l. under ånga säges ett ångfartyg vara, då det för fortkomst eller manöver begagnar sin maskin. Motsvarande uttryck om fartyg, som för samma ändamål begagna sig af segel, heter under segel eller till segels. 1. E. E. 2. R. T-dt. 3. O. E. G. N. Gångart kallades förr allmänt de en malm närmast åtföljande skarn-arter och äfven inblandade mineral, till skilnad från den omgifvande bergarten, d. v. s. den i trakten i allmänhet förekommande bergarten, i hvilken malmen är inlagrad. Benämningen gångart är numera i de flesta fall utbytt mot lagerart (se d. o.) Th. N-m. Gångbart värde, jur. Se Affektionsvärde. Gångbord, skeppsb. Se Däck. Gångdagar (äldre svenska gangdaghar) l. bönedagar (ej att förvexla med de i b. II, sp. 1472 omtalade böndagar) kallades fordom dagarna mellan Bönesöndagen och Kristi himmelsfärdsdag, emedan folket i den katolska tiden på dessa dagar plägade med kors, helgonbilder och vigvatten gå i procession omkring åkrar och ängar och under klockringning sjunga psalmer och läsa böner till Gud, jungfru Maria och helgonen, att de måtte afvärja landsplågor samt välsigna land och rike. Det säges, att detta bruk först blifvit infördt af biskop Mamertus i Vienne, omkr. år 450. Af det svarta kors, som bars i spetsen för processionen, kallades dessa dagar äfven svarta korsets dagar. Ända till år 1773 firades i Sverige måndagen och tisdagen i ofvannämnda vecka med gudstjenst. -- Lilla gångdagen kallades en dylik bönedag, som firades d. 25 April. E. J. Ö. Gånge-Rolf (Fr. Rollon, Raoul), viking, hertig af Normandie, son af Harald Hårfagres Jarl Ragnvald, fick sitt namn deraf att han var så storväxt, att ingen häst kunde bära honom, utan han måste gå till fots. Han var en väldig viking ; men när han en gång mot konungens förbud härjat inomlands, vardt han biltog och måste fly (troligen omkr. 890) från Norge. Han for då vesterut först till Hebriderna och derifrån i spetsen för en flock danska vikingar till