Nårunga, Ljur, Ornunga, Qvinnestad och Asklanda samt största delen af Broddarp och mindre delar af Borgstena och Tämta. Gäsjö, bruksegendom i Norbergs socken, Gamla Norbergs bergslag, Vestmanlands län, vid den lilla sjön Gasen. Masugn, qvarn och såg samt 3 3/16 mtl jordegendom, Taxeringsvärde omkr. 230,000 kr. 1879 blåstes vid masugnen omkr. 1,672,000 kg. tackjern. Det 1658 anlagda stångjernsbruket är för längesedan nedlagdt. Gäspning, fysiol., en af viljan oberoende, djup, kraftig och långdragen inandning, hvarunder käkarna i mer eller mindre hög grad aflägsnas från hvarandra. Den efterföljes af en förlängd utandning. Gäspningen tyckes hafva till ändamål att i lungorna införa en större mängd luft och beror på blodets behof deraf. Också gäspar man när sömnighet, hunger, ledsnad eller annat dylikt hålla på att minska blodets lufthalt eller hopa blodet i hjertat och lungorna. R. T-dt. Gäst. Se Hyresgäst. Gästgifvare, föreståndare för sådan skjutsplats, gästgifvaregård l. gästgifveri, der resande eger rätt att mot betalning erhålla, utom skjuts, herberge och förplägning. Vanligen är han äfven skutsentrepenör. Gästgifvare antages i stad af magistraten, på landet af länsstyrelsen. Han bör vara känd för ordentlighet och redbarhet samt ställa borgen för fullgörandet af sina förbindelser. Honom åligger bl: a. att öfvervaka, att man ej onödigt uppehåller den resande eller affordrar honom betalning utöfver taxan. Kbg. Gästgifvaregård, gästgifveri, förv., ställe der den resande, mot betalning, erhåller kost, herberge och skjuts. Den svårighet, med hvilken före ett ordnadt gästgifveri-väsendes införande en resa genom landet var förknippad, och de våldsamheter, som resande, stundom till följd af landtfolkets oginhet, begingo för att erhålla kost och herberge, ådrogo sig redan på 1200-talet lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. I den ryktbara Alsnöstadgan (omkr. 1280) förbjöds våldgästning, och det påbjöds till dennas förekommande, att i hvarje by skulle tillsättas en s. k. rättare, hvilken mot betalning skulle anskaffa kost och husrum åt resande. Under tidens lopp förnyades bestämmelserna om denna sak, och under Erik XIV:s regering föreskrefs (1560) uttryckligen, att vid allmänna vägar skulle till de resandes bekvämlighet finnas s. k. taverner (värdshus). 1584 utfärdades taxa på de förnödenheter en resande kunde behöfva; men först i midten af 1600-talet blef gästgifveriväsendet någorlunda ordnadt. Dertill bidrog i väsentlig mån den frihet 1636 års gästgifveri-ordning lemnade hvar och en att, under åtnjutande af åtskilliga förmåner, vid allmän stråkväg inrätta gästgifverier på 2 mils afstånd från hvarandra. 1649 föreskrefs bl. a., att i gästgifvaregård skulle finnas en våning för adel, en för annat hederligt folk och en för "gement sällskap". Förhållandet mellan gästgifvarens begär efter hög betalning och den resandes kraf på beqvämlighet var särskildt föremål för lagstiftarens omsorg. Man fann slutligen i dagboken ett medel att kontrollera detta förhållande. Dagboken bekostas af staten, och en sådan tillsändes gästgifvaren för hvarje månad. I densamma skola både gästgifvare och den resande göra vissa anteckningar, hvarjämte det står den senare fritt att deri införa sina anmärkningar. Vid månadens utgång skall gästgifvaren aflemna boken till vederbörande granskande myndighet (i stad magistraten, på landet länsmannen). -- I 1878 års skjutsstadga skiljes mellan "gästgifveri" och "skjutsstation". Den förra anstalten lemnar skjuts, kost och logi, den senare endast skjuts. Vid gästgifveriet skall finnas, utom gäst- och stallrum samt vagnsbod, minst 2 med snygga möbler och sängkläder försedda, städade rum, hvilka, om årstid eller väderlek så fordrar, skola vara uppeldade. Taxa å förplägning och hästfoder uppgöres, om så påfordras, af länsstyrelsen. Kbg. Gästgifvares friheter, förv., kallas med ett gemensamt namn de förmåner, som tid efter annan tilldelats gästgifvare och med privilegienatur äro fästa vid ett hemman eller en gästfifvare personligen. 1636 erhöll gästgifvare 6 års frihet från grundränta och inqvartering, hvarjämte hvarje annan förbjöds att i grannskapet hålla öl, vin och bränvin till salu. 1649 erhöll han rätt att af häradet få hjelp till uppförande af nödiga hus. 1651 års gästgifveriordning tilldelade gästgifvare såsom gåfva ett litet hemman, en hage eller äng från närmaste allmänning samt frihet från rotering och all annan kronans tunga och utlagor. Än ytterligare hafva åtskilliga gästgifvare erhållit rena statsbidrag i form af anvisning på ränta från andra hemman. Sedan numera alla anordningar på ränta äro till statsverket indragna, utbetalas från landtränterierna till gästgifvare en ersättning (ungefär 18,000 kr. årligen), hvilken statsutgift under titeln Gästgifvares friheter afföres på sjette hufvudtiteln. Uti 1878 års skjutsstadga förklaras uttryckligen, att dåvarande innehafvare af gästgifveri efter gamla ordningen, äfven om en annan person blir entrepenör, fortfarande skall tillgodonjuta sina förra friheter, räntor och andra dylika förmåner. Kbg. Gästgifvareskjuts, förv., har sitt första ursprung i Alsnöstadgan (omkr. 1280), som förbjöd ämbetsmän att utkräfva skjuts, s. k. friskjuts, af bönderna. Men friskjutsen fortfor dock länge. 1584 påbjöds skjutsfärdspenningar, en ny skatt, som allmogen skulle betala för att blifva qvitt friskjutsningen. Snart hördes dock en allmän klagan att allmogen ändock fortfarande nödgades utgöra friskjutsning. I midten af 1600-talet blef allmogen qvitt friskjutsningen, men ej skyldigheten att för den bebyggda lägenheten mot betalning förhjelpa den resande till fortkomst, der gästgifvarens skjutsningsskyldighet ej var tillräcklig. Detta onus var den s. k. håll- och reservskjutsen, som lyftades från jorden först 1878. År 1584 bestämdes äfven för första gången viss hästlega, näml. 1 öre för mil och häst, som beställdes för adel och ämbetsman. År 1593 höjdes legan till 1 1/2 öre milen för häst och 2 öre för båt, gällande för alla resande. Åkdons lega fastställdes första gången för landet