1741 och för städerna 1757. Körningstiden var bestämd till 1 timme på milen, men blef, eget nog, 1809 förlängd till 1 1/2 timme, hvilken bestämmelse ännu gäller. Då gästgifvareskjuts ända till våra dagar utgjort nära nog det enda fortskaffningsmedlet, har lagstiftningen helt naturligt haft mycket dermed att syssla, och otaliga lagstadganden i ämnet hafva sett dagen. Några detaljer torde ännu hafva praktisk betydelse. När resande mötas, bör hvardera hålla åt venster; är vägen för trång, skall gående vika för ridande, denne för åkande, kärra för vagn, mindre, tom vagn för större med lass o. s. v.; vid trånga broar väntar den först, som med tecken eller rop blifvit varnad; den, som kommer jämna vägen eller uppför backe, väjer för den, som skall utför; är vägen så trång, att endera måste stryka, skall den göra det, som har minsta vägen eller kan göra det beqvämligast; kan ingendera stryka, bör endera aflassa eller söndertaga sin vagn och den andra dervid vara honom behjelplig; den resande är berättigad att sjelf köra; han får ej medföra gods till större tyngd än 8,5 kg. per häst. Genom 1878 års skjutsstadga aflystes gästgifveriet samt håll- och reservskjutsningen från jordbruket, och kostnaden för skjutsningsväsendets upprätthållande lades dels på all till bevillning uppskattad inkomst, dels på staten. Som regel uppställdes att skjutsningen skall på entreprenad upplåtas. Skjutslegan fastställes af K. M:t länsvis, på förslag af länsstyrelse och landsting. Kbg. Gästgifveri. Se Gästgifvaregård. Gästgifveridagbok. Se Gästgifvaregård. Gästning, kamer., en allmogen fordom åliggande skyldighet att herbergera och förpläga kungliga personer och konungens utskickade. Då äfven andra godtyckligt togo denna skyldighet i anspråk för sig, uppkom skilnaden mellan "gästning" och "våldgästning". Öfver denna senare klagades der och hvar i landet, hvarför Magnus Ladulås genom Alsnöstadgan (omkr. 1280) förbjöd all våldgästning. Under de ständiga krigen utvecklade sig likväl åter detta missbruk, i synnerhet i gränsorterna, hvarför ock stadgandet om förbud för våldgästning och begränsning af gästningen tid efter annan upprepades, till och med så sent som 1683. Ännu på 1700-talet klagades öfver våldgästning på landsbygden, men det var då ej längre den till tänderna väpnade krigsmannen eller den förnäme frälsemannen med sitt följe, utan oftast kringvandrande "gerningsmän" (handtverkare), som trugade sig till gästfrihet i gårdarna. Kbg. Gäst-rol (T. gastrolle), ett parti i en teaterpjes, som utföres af en skådespelare eller skådespelerska, s. k. gäst, hvilken icke tillhör teaterns ordinarie personal. Jfr Gastera. Gästrätt. Se Gjästeret. Göbel, Karl Kristian Traugott Friedemann, tysk kemist, f. 1794, blef 1824 professor i farmaci i Jena och 1828 professor i kemi och fysik i Dorpat. Död 1851. Han utgaf bl. a. Grundlinien der pharmaceutischen chemie (1821), Arzneimittelprüfungslehre (1824); Pharmaceutische waarenkunde (1827-34; tillsammans med Kunze), Die grundlehren der pharmacie (1843-1847) och Agrikulturchemie (1850). Gödecke, Peter August, skriftställare och pedagog, född i Norrköping d. 2 Juni 1840, blef student i Upsala 1861, filos. kandidat 1869 och filos. doktor 1872. 1869 blef han föreståndare för Herrestads folkhögskola i Östergötland, med hvilken han 1872 flyttade till Lunnevad. 1873 kallades han till föreståndare för den nyanlagda folkhögskolan i Örebro län (Vrana) och blef 1876 hufvudredaktör för tidningen "Aftonbladet", hvilken befattning han efter tvänne år frånträdde. 1880 utnämndes han till rektor vid folkskolelärareseminariet i Vexiö. -- Under studenttiden var G. en särdeles nitisk medlem af sällskapet N. S. ("Namnlösa studentsällskapet"). I dess publikation "Sånger och berättelser af sju signaturer" (1865) uppträdde han under märket Finn såsom novellist med berättelsen En bilderstrid och såsom dramaturg med sorgespelet Alboin. Bland hans öfriga arbeten märkas Berättelser och utkast (1867), Turistbref från en resa i Norge sommaren 1875 (1876) och en förtjenstfull öfversättning af "Edda" (1877; ny uppl. 1881). Gödeke, Karl, tysk literaturhistoriker, f. 1814 i Celle, blef 1872 e. o. professor i literaturhistoria i Göttingen. Han har författat åtskilliga goda arbeten, bl. a. Biographie Knigges (1844), Pamphilus Gengenbach (1856), Grundriss zur geschichte der deutschen dichtung (2:dra uppl. 1862), hvaraf hans Goethe und Schiller är ett aftryck, biografien Emanuel Geibel (1869), Goethes leben und schriften (1874) och A. K. Burger in Göttingen und Gellinghausen (s. å.). Dessutom har han bl. a. utgifvit "Deutsche dichtung im mittelalter" (1854; 2:dra uppl. 1871) och i förening med J. Tittmann "Bibliothek deutscher dichter des 16 jahrhunderts" (1866 o. f.). Gödelöf, socken i Malmöhus län, Torna härad. Arealen 2,015 har. 784 innev. (1881). Annex till Lyngby, Lunds stift, Bara kontrakt. Gödestad, socken i Hallands län, Himle härad. Arealen 877 har. 368 innev. (1880). Annex till Hunnestad, Göteborgs stift, Varbergs kontrakt. Göding (Tsjech. Hodonin), stad i Mähren, vid March, som der utgör gräns mot Ungern. Omkr. 6,000 innev. Stor tobaksfabrik (med öfver 2,000 arbetare). Gödning af husdjur företages i ändamål att till menniskoföda erhålla ett smakligare, näringsrikare och mera lättsmält kött, än då kreaturen i magert tillstånd slagtas. Jfr. Nötboskapsskötsel, Fårskötsel, Svinskötsel. C. A. L. Gödningsämnen, landtbr. och agrikulturkem. Under begreppet gödningsämnen eller gödningsmedel innefattar man alla sådana beståndsdelar eller ämnen, som tillföras den odlade jorden i ändamål att tjena kulturväxterna till näring, och hvilka således bidraga att bibehålla eller föröka jordens fruktbarhet. Men vanligen innehålla gödningsämnena utom direkt växtnärande beståndsdelar äfven sådana ämnen, hvilka bidraga att i fysikaliskt afseende förbättra jorden, såsom att öka dess myllhalt samt göra den mera lucker, varm och tjenlig för de växter, som derå