odlas. Alla sådana ämnen, hvilka hufvudsakligen afse att i fysikaliskt hänseende förbättra jorden, men ej omedelbart öka växtnäringsförrådet i densamma, kallar man jordförbättringsmedel. Af dessa påför man oftast högst betydliga qvantiteter, för att jorden derigenom till sin natur må kunna något förändras, t. ex. då man bringar massor af sand, mergel eller leror på torf- och mossjordarter eller omvändt förbättrar styfva lerjordarter medelst påförande af dyjord, mergel, kalk o. s. v. eller ock söker att upphjelpa en mager sandjord med tillhjelp af torf- och dyjord eller lerjordarter m. m. Det är visserligen en god sak, om de egentliga gödningsämnena tillika i någon mån kunna verka som ett jordförbättringsmedel; men man får icke begära, att så alltid skall ske. Hufvudkarakteren hos ett gödningsämne består deri att detsamma meddelar jorden ett ökadt förråd af direkt växtnärande beståndsdelar. Gödningsämnena äro af olika slag, alltefter deras härkomst och sammansättning. Så plägar man skilja mellan animaliska och mineraliska gödningsämnen. De förra härleda sig från våra husdjur, hvilka gifva upphof till den vanliga s. k. kreatursspillningen l. ladugårdsgödseln. Dit höra ock de gödningsämnen, som leda sitt ursprung från menniskoexkrement. De mineraliska gödningsämnena tillverkas deremot af sådana bergarter, mineral eller fabriksaffall m. m., som innehålla salter eller mineraliska beståndsdelar, hvilka kunna tjena såsom föda för växterna samt af deras rötter omedelbart upptagas ur jorden. Då man blandar hvarjehanda förruttnande produkter, vare sig från växt- eller djurriket, med mineraliska eller jordartade ämnen, så erhåller man en gödselblandning eller ett gödningsämne, som inom landtbruket och agrikulturkemien bär namnet kompost l. kompostjord. En väl preparerad och till en likformig massa förruttnad och förvittrad kompostgödsel utgör ett kraftigt, fullständigt och högst värdefullt gödningsämne, som passar för alla jordarter och kulturväxter samt gifver jorden ej allenast assimilerbara växtnäringsämnen, utan derjämte vanligen tjenar såsom ett ypperligt jordförbättringsmedel. I alla händelser är och förblir emellertid ladugårdsgödseln det vigtigaste och förnämsta gödningsämne, som landtmannen eller trädgårdsodlaren har att använda. Den är nämligen ett fullständigt gödningsmedel, hvilket innehåller alla de särskilda beståndsdelar, hvilka växterna behöfva till sin näring. Dessutom innehåller ladugårdsspillningen, likasom den omsorgsfullt beredda kompostgödseln, en ej obetydlig del myllbildande och i fysikaliskt afseende jordförbättrande ämnen. Jorden blir derför genom ladugårdsgödseln uppluckrad och uppvärmd, hvarjämte förvittringen och sönderdelningen af jordens förutvarande mineraliska och organiska beståndsdelar underlättas och påskyndas, så att ett större förråd af assimilerbar och tjenlig växtföda uppkommer, utom hvad det påförda gödningsämnet i och för sig innehåller. Bland fullständiga gödningsämnen kan man ock räkna de gödselpreparat, som beredas af hafstång och andra lätt förruttnande sjöväxter, som äro rika på mineraliska beståndsdelar. Utom förenämnda fullständiga gödningsämnen eger landtmannen numera till sitt förfogande en stor mängd fabrikat, hvilka innehålla endast några vissa af de beståndsdelar, som växterna behöfva för sin näring. Man kallar dessa preparat ofullständiga gödningsämnen,hjelpgödningsämnen l. bigödningsämnen, emedan man använder dem såsom hjelp eller fyllnad till ladugårdsgödseln eller för att gifva åt jorden någon viss beståndsdel, som den företrädesvis behöfver. Då dessa gödningsämnen vanligen framställas med konst eller fabriksmässigt, i det de förarbetas af åtskilliga mineral eller råämnen, som innehålla någon större halt af vissa växtnärande beståndsdelar, så har man äfven vanligen gifvit dem namnet konstgjorda l. artificiella gödningsämnen. De särskilda slagen eller arterna af desamma uppkallas vanligen efter det råmaterial, hvaraf de äro tillverkade, äfvensom med hänsyn till arten och beskaffenheten af den eller de beståndsdelar, som särskildt utmärka desamma. Så tillkännagifver den allmänna benämningen superfosfat, att gödningsämnet hufvudsakligen innehåller fosforsyra eller sura fosforsyrade salter, som äro lättlösliga i vatten. Efter det råämne, hvaraf superfosfaten blifvit tillverkade, uppstå de olika benämningarna: bakerguano-, mejillonesguano-, estremadura-, curaçao-, koprolit-, sombrero-, navassa-, osteolit-, maldenguano- och ben- l. benaske-superfosfat o. s. v. Dessa gödningsämnens värde bestämmes efter halten löslig fosforsyra, som kan variera från 10 till 20 proc. På sista tiden har man börjat tillverka koncentrerade superfosfat, hvilka innehålla ända till 40 proc. i vatten löslig fosforsyra. -- Bland qväfvehaltiga artificiella gödningsämnen märkas egentligen svafvelsyrad ammoniak samt chile-salpeter (salpetersyradt natron), och bland kalihaltiga framträda i synnerhet de s. k. stassfurtsalterna, såsom svafvelsyrad kali-magnesia, trefaldt och femfaldt koncentreradt kalisalt, klorkalium, kainit, svafvelsyradt kali o. s. v. Några konstgjorda gödningsämnen äro på en gång fosforsyre- och qväfvehaltiga, såsom upplöst peruguano, aminoniaksuperfosfat och benmjöl, hvilket senare dock ej innehåller fosforsyran i ett sådant tillstånd, att den omedelbart löses i vatten. Det ångpreparerade och finpulveriserade benmjölet sönderdelas och upplöses likväl ganska snart i jorden och visar sig verksamt, hvarför ock detta gödningsmedel tillhör de äldsta bigödningsämnen, som inom Sverige blifvit begagnade. Stundom framställer man blandningar af flere enkla artificiella gödningsämnen och erhåller derigenom preparat, som. till sin sammansättning äro mera fullständiga såsom växtnäringsmedel, ehuru de icke, i likhet med ladugårdsgödseln, kunna i fysikaliskt hänseende förbättra jorden. Sådana blandningar äro t. ex. kali-ammoniak-superfosfat, mossgödning, gödning för rotfrukter o. s. v. --