passande rådgifvare. Också förstod han att genom frikostiga gåfvor och löneförmåner visa honom sin odelade tillfredsställelse med allt hvad han gjorde. G. P. adlades (möjligen år 1563), förde i vapnet tre tegelstenar och skref sig till Julita, sedan han 1564 erhållit detta gods i förläning. Han bar äfven titel af häradshöfding i Trögds härad, men tjensten sköttes af andra personer. 1561 ingick han äktenskap med Anna Andersdotter. Af de barn han med henne egde vann endast ett, historieskrifvaren Erik Göransson (Tegel), någon ryktbarhet. Sin betydelsefullaste rol spelade G. P. inom Konungens nämnd (se d. o.), der han uppträdde såsom konungens prokurator och åklagare. Möjligtvis var det han, som uppgjorde planen till denna domstol; visst är, att han blef den förnämste personen derinom och i många fall afgjorde hvilken dom af de öfrige skulle fällas. Hur stor andel G. P. haft i de omkr. 300 dödsdomar nämnden afkunnade, låter sig nu icke sägas, men hans samtid betraktade honom såsom den främste bödeln. Han föranleddes af omvårdnaden om sin konungs tron och makt att, sedan hertig Johan, som af honom och många ansågs såsom konung Eriks farligaste fiende, på sommaren 1563 nödgats uppgifva Åbo slott och fallit i konungens händer, anställa stränga ransakningar med hertigens anhängare, hvilka derefter afrättades. Då hertigen sjelf ankom till Vaxholm, var G. P. honom till mötes, företrädande konungens person, och höll ett ljungande tal till den fångne fursten. Åt en pålitligare tjenare än G. P. kunde konungen näppeligen anförtro vården om hertigen och hertiginnan, och genom ofta upprepade besök på Gripsholm, dit fursteparet fördes, öfvertygade sig G. P., att alla försigtighetsmått iakttogos för att väl bevaka de fångne. G. P. gjorde dem mycket ondt icke blott genom att nära och öka konungens misstankar emot dem, utan äfven genom att göra deras fångenskap strängare, än Erik befallt, och förminska deras underhåll. Under den långa tid konungen låg i fält, erhöll prokuratorn ofta i uppdrag att anställa ransakningar med personer, hvilka i ett eller annat afseende haft militära angelägenheter om hand, vare sig som krigsbefälhafvare eller förrådsförvaltare. Att det särskildt inom förvaltningen rådde icke blott slarf, utan oredlighet är visst, och nog fanns det tillfälle att anställa mången allvarlig räfst. Nämnden, vid G. P:s sida, var ock i full verksamhet. Gällde det G. P:s vänner, utöfvades den ögonskenligaste mannamån; gällde det åter dem, som voro honom förhatliga, måste nämnden, om den äfven velat döma rättvist, stundom foga sig efter den fruktansvärde och mäktige inqvisitorns vilja. Särskildt riktade G. P. sin förföljelselust mot adeln. Denne egde ännu makt, men ingalunda lust att dela den med G. P., som dock nu blifvit honom öfvermäktig. Det var G. P., som genom sin falskhet och sitt förtal störtade Nils Sture, mot hvilken intet annat var att i nämnden andraga, än att han, liksom mången annan, som blef ostraffad, icke kunde upprätthålla tukt inom de tyska legotrupperna, som icke utfingo sin sold, eller att han af två hvarandra motsatta kungliga befallningar åtlydde den senare, men icke den förra, som genom denna måste anses upphäfd. G. P. föranstaltade Nils Stures skymfliga "triumftåg" genom Stockholms gator, som vid närmare besinning kom konungen att darra af fruktan för en stundande hämd från den förolämpade adelns sida. Den ena våldsåtgärden framkallade den andra. Misstanken, en gång väckt hos konungen, ökades lätt, då G. P. stod bredvid honom, och det var icke svårt för denne att framställa en sammansvärjning såsom i full gång. Villigt lånade Erik sitt öra till gunstlingens förtal; ransakningen på Svartsjö med de fångne adelsmännen (1567) och morden i Upsala (s. å.) voro i icke ringa mån följder deraf, och det var derför sakernas naturliga gång att denne kort derefter af de mördades anförvandter utpekades såsom upphofsmannen till allt ondt. Innan förlikning mellan konung Erik och dem kunde bringas till stånd, måste G. P. till dem utlemnas. Följden blef att konungen (i Juli 1567) befallde rådet, att med honom anställa ransakning angående befogenheten i de beskyllningar han såsom åklagare framställt mot de i Upsala "afsomnade" herrarna. Nu tog menige man mod till sig. Den ena anklagelsen efter den andra emot G. P. kom nu i dagen, vittnande om en mångsidig uselhet. Han hade under flere år låtit nemligen afrätta fångar, som ej blifvit dömda till döden, flitigt tagit mutor, föröfvat våldtägt, roffat åt sig enskilda personers egendom o. s. v., och han dömdes att straffas såsom "en ärelös, trolös, menedig förrädare, skälm och bösewicht". Denna dom fälldes af samma nämnd, som varit i så godt tillfälle att göra hans närmare bekantskap. G. P. insattes i fängelse, men kallades, sedan konungen åter repat mod, till denne, då han låg i fältläger i Småland (Febr. 1568), och förklarades alldeles "oskyldig". En annan dom väntade snart dem båda. De stodo bredvid hvarandra i ett af fönstren på Stockholms slott, då de sågo hertigarna rycka an i spetsen för öfverlägsna upprorsskaror. G. P. hade då sina skäl att förebrå konungen, att han icke gjort sig hertig Johan en gång för alla qvitt. Knektarna ropade nu öfver stadsmurarna, att G. P. skulle utlemnas. Slutligen, då staden blifvit intagen, bortsläpades han ur det hus, dit han tagit sin tillflykt. Modern var då tillstädes och fördes på en häst vid sonens sida ut till hertigarnas läger. Genom ett fall från hästen bröt hon nacken af sig. G. P. blef den 18 och 21 Sept. 1568 pinad till åtskilliga bekännelser samt underkastad den gräsligaste tortyr under ett par timmars tid, hvarefter hans styckade kropp upphängdes på Brunkeberg, för att konung Eriks blickar skulle falla derpå. G. P:s hustru begaf sig till Åland. Hon hade ådragit sig allmän afsky äfven för sin egen räkning. G. P:s gårdar indrogos till kronan, ehuru några af dem sedermera återskänktes till hans barn. Hans orubbliga trohet mot hans konung räcker ingalunda till att försona hans minne. C. S-e. Göransson, Johan, prest och fornforskare, f. 1712 i Gillberga socken i Värmland, blef 1740 student i Lund. promoverades 1745 till filos. magister