lemnade hemmet lönligt 1822 för att egna sig åt scenen. Vid aderton års ålder trädde han i spetsen för ett eget sällskap, med hvilket han drog omkring i två år, hvarefter han (1827-48) hade anställning vid hofteatern i Strelitz. 1855 öfvertog han ledningen af Krolls teater i Berlin, men flyttade 1857 till Hamburg, der han sedan varit verksam. G. har författat omkring 150 teaterpjeser, af hvilka 117 utgifvits från trycket. Bland hans äfven i Sverige bekanta arbeten märkas: English ("Numro 7!"), Tiburtius und Polycarp ("Tiburtius och Polycarpus"), Eine kleine erzählung ohne namen ("En liten berättelse utan namn"), Ein glücklicher familienvater ("En lycklig familjefar"), Der geadelte kaufmann ("En adlad köpman") m. fl. Såsom en särskild genre utbildade G. barnkomedien, hvarpå såsom exempel må nämnes Sneewittchen und die zwerge ("Prinsessan Snöhvit och dvergarne"). A. F. Görres, Joseph von, tysk skriftställare, f. 1776 i Koblenz, slöt sig till franska revolutionens idéer och verkade för dem såsom talare i klubbar och folkförsamlingar och såsom skriftställare. Utledsen på det offentliga lifvet, antog G. 1801 en lärareplats i Koblenz och egnade sig uteslutande åt naturfilosofien. Han flyttade 1806 till Heidelberg, der han, tillsammans med Brentano och Arnim, utgaf "Zeitung fur einsiedler" och i synnerhet slog sig på studium af medeltiden. 1808 återvände han till Koblenz och sin förra lärarebefattning, slöt sig 1813 till det tyska partiet och utgaf 1814-16 "Der rheinische Mercur", sin tids mest betydande tyska politiska blad. Misstänkt för "demagogische umtriebe", företrädesvis till följd af arbetet Teutschland und die revolution (1819), träffades han af en häktningsorder från Berlin. Han flydde då först till Strassburg och sedan till Schweiz, der han bl. a. skref Europa und die revolution (1821) och Emanuel Swedenborg, seine visionen und sein verhältniss zur kirche (1827), i hvilken redan hans omvändelse till katolicismen gaf sig tillkänna. Han vardt sedan den ifrigaste katolik, var någon tid redaktör af tidskriften "Der katholik" och mottog 1827 en kallelse till professor i literaturhistoria i München. Der verkade han, särskildt genom sina "Historisch-politische blätter", mäktigt för den katolska hierarkien och angrep med tygellös häftighet (i uppsatsen Athanasius, 1837; 4:de uppl. 1838) den preussiska byråkratien och protestantismen. Död 1848. Utom ofvan nämnda arbeten utgaf G. Mythengeschichte der asiatischen welt (1810), Altdeutsche volks- und meisterlieder (1817), Das heldenbuch von Iran aus dem schah Nameh des Firdusi (1820), Die christliche mystik (1836-42) m. m. Görsime. Se Gersime. Görslöf (Görslöfs kyrkoby l. endast Kyrkoby), socken i Malmöhus län, Bara härad. Arealen 524 har. 259 innev. (1880). G. med Särslöf utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Lunds stift, Bara kontrakt. Görtz, Georg Heinrich von, friherre von Schlitz, holstein-gottorpsk och svensk statsman, född 1668, tillhörde en frankisk slägt och var son af kaptenen i frankiska kretsen Philipp Friedrich von G. Han studerade i Jena, der han i duell förlorade sitt ena öga, och erhöll 1698 anställning som kammarherre hos hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp, Karl XII:s svåger. Han följde sin herre i Nordiska kriget och utnämndes efter dennes död (1702) till geheimeråd. Ett öfvervägande inflytande på hertigdömets förvaltning förvärfvade sig G. efter enkehertiginnan Hedvig Sofias död (1708), då hans gynnare, prins Kristian August, öfvertog förmynderskapet för hertig Karl Fredrik. Sedan han 1709 lyckats störta sin motståndare, Magnus von Wedderkop, var han nästan enrådande och använde sin ställning till att försvara och öka hertigens makt. Så länge Karl XII:s lycka varade, fasthöll han vid Holsteins svensk-vänliga politik, men efter slaget vid Pultava (1709) fann han sig föranlåten att närma sig Danmark. Men sedan den holsteinska regeringen, hvilken 1713 måst mottaga M. Stenbock och hans här i Tönning, råkat i strid med Danmark och detta rike besatt de gottorpska andelarna af Schlesvig och Holstein, blef en restitution af dessa landsdelar målet för G:s politik. För att vinna detta mål sökte och lyckades han "göra den holsteinska frågan till europeisk." Genom fördraget om den s. k. stettinska seqvestern (d. 20 Juni 1713) vann han Preussens löfte om bistånd. Samtidigt dermed underhandlade han med ryske tsaren om att uppsätta Karl Fredrik på Sveriges tron och förmäla honom med tsarens dotter Anna. Då inom kort svenska rådet upptäckte G:s ränker och tsaren erhöll från Danmark underrättelse att G. äfven mot honom handlat falskt, beslöt G. att hos Karl XII söka sin och sin herres lycka. Utrustad med stora statsmannaegenskaper och med en ovanlig förmåga att vinna och leda menniskor, lyckades denne politiske äfventyrare redan vid sitt första sammanträffande med konungen i Stralsund (1715) att helt och hållet vinna hans öra. Det egendomliga inträffade nu, att en främmande makts undersåte blef allrådande minister i Sverige (1716). G. gjorde sig dock till en viss grad förtjent af det visade förtroendet genom den beundransvärda hängifvenhet för konungen, som han lade i dagen, samt genom den dristighet, hvarmed han satte i verkställighet sina mer eller mindre äfventyrliga förslag. För att skaffa medel till krigets förande inrättade man ett särskildt ämbetsverk, upphandlingsdeputationen, och i spetsen för detta ställdes G., hvilken, utan att vara bunden af någon instruktion, erhöll afgörande rösten och blef konungen ensam ansvarig för sina gerningar. Penningar anskaffade också G. genom att upptaga utländska lån och inhemska tvångslån, utfärda mynttecken, aflysa det redbara myntet, lägga beslag på de förnämsta utförselvarorna m. m. Men dylika medel måste snart fullständigt utarma landet, på samma gång som de uppväckte hela folkets förbittring mot deras upphofsman. G. insåg äfven det ohållbara i sitt system och fordrade derför, att Karl XII skulle sluta fred med antingen Ryssland eller England. Med dessa makter inleddes underhandlingar, och måhända var det G:s afsigt att samtidigt sluta fred med dem båda. Underhandlingen på Åland med