hans skaldeanlag, och medan han sökte efter tillfredsställande mönster och efter en lära, som kunde belysa för honom hans eget sträfvande och konstens väsende, tog han stoffet till sina dikter ur det verkliga lifvet, ur sin egen yttre erfarenhet. Så uppstod ur den obehagliga bekantskapen med de sedliga krämpor, hvaraf familjen och samhället ledo, den efter Molière såsom mönster med stor teknisk färdighet skrifna komedien Die mitschuldigen (på alexandriner, urspr. blott en enda akt; "De medbrottslige", fri öfvers. af C. E. Rademine, 1799), och kärleksförhållandet till Käthchen Schönkopf gjordes till ämne för det vid denna tid författade, ehuru först 1806 offentliggjorda herdespelet Die laune des verliebten (likaledes på alexandriner), som visserligen bär vittne om den gellertska periodens smak, men hvars konventionelt cirklade form döljer ett rikt känsloinnehåll. Af de lyriska dikterna från denna period blefvo några, med musik af en kamrat, utgifna anonymt. Lifvet i Leipzig tog emellertid ett oväntadt slut, genom en svår sjukdom, som G. ådrog sig 1768, kroppsligt förstörd af allahanda slags öfveransträngning. Den halftannat år långa sjukdomstiden, som tillbragtes i hemmet, var af stort inflytande på den unge skalden. Alltifrån barndomen särdeles mottaglig för religiös inverkan, upplät han nu för en af den herrnhutska sektens medlemmar, en fröken von Klettenberg, hela sitt inre och vann under hennes ledning en så djup inblick i det religiösa känslolifvet, att han sedan alltjämt bibehöll densamma. Under denna religiösa stämning, som bragte honom på den tanken att stifta en på nyplatonismen grundad religion, gjorde han djupgående och vidsträckta teologiska och teosofiska studier, lät till och med förmå sig att studera kabbalistiska och alkemistiska skrifter samt gjorde i sammanhang dermed en mängd kemiska och medicinska experiment, hvilket allt sedermera kom till användning i hans mest betydelsefulla verk. Med stor motvilja och endast af hänsyn till sin fader begaf sig G. i början af 1770 till Strassburg för att fullborda sina juridiska studier. Under första halfåret gaf honom juridiken fullt upp att göra, och på hösten tog han med heder sin examen. Hans religiösa sinnesstämning bragte honom till en början i förbindelse med de strassburgske pietisterna, men ledsnad jagade honom snart ur detta sällskap, "hvari trångbröstad religiositet, som ofta ledde till hårdhet och ofördragsamhet, skulle ersätta förståndets och hjertats bildning". När han var färdig med juridiken, öfverlemnade han sig med energi åt medicinska och naturvetenskapliga studier, dertill eggad af sitt dagliga umgänge, som hufvudsakligen bestod af medicine studerande. Vid samma tid kom han i nära personlig beröring med Herder, hvars mäktiga personlighet genast gjorde på honom ett outplånligt intryck. Herder drog honom in i den nya literära strömningen, öppnade för honom många vidsträckta vyer, lärde honom att skilja mellan det tillfälliga och det eviga i poesien, visade honom samtidens heroer i deras rätta gestalt och kullkastade hans tro på auktoriteter, ehuru allt detta icke försiggick utan mången inre kamp. G. vände sig derefter med större motvilja från den franska literaturen och den i densamma rådande smaken samt lät sig i stället påverkas af Homeros, Ossian, Shakspeare, den bibliska poesien och den tyska forntiden med dess folkpoesi. Samtidigt var han förälskad i Friedorike Brion, en prestdotter i närheten af Strassburg, och den öfversvallande lyckliga känsla, som denna besvarade kärlek ingaf honom, utöfvade ett oberäkneligt inflytande på hans lyriska diktning. Sedan G. på hösten 1771 blifvit juris licentiat, återvände han till Frankfurt och fick der genast anställning såsom advokat. Ehuru han i denna egenskap erhöll många uppdrag, kunde han likväl egna sin mesta tid åt skriftställen. 1772 och 1773 utgaf han en af Herder högt skattad uppsats, Von deutscher baukunst, offentliggjorde tvänne småskrifter med teologiskt innehåll, skref fastlagsspel i Hans Sachs' stil, angrep Wieland och försvarade antiken i den berömda farsen Götter, helden und Wieland, utkastade planen till de äfven i sitt fragmentariska skick storartade skådespelen Mahomet och Prometheus, gjorde första uppränningen till "Faust" samt författade till den af Merck utgifna "Frankfurter gelehrte anzeigen" en mängd kritiker, med hvilka han sökte bana vägen för en ny, på naturen ensam grundad poesi. Samtidigt skref han, påverkad af Shakspeare, som han entusiastiskt beundrade, skådespelet Götz von Berlichingen (1773; öfvers. på svenska af O. Carling och A. M. Strinnholm, 1814, och af J. Andersson, 1854), som väckte ett ofantligt uppseende och gjorde sin författare till det unga literära Tysklands hufvudman. Under de bägge följande åren var G. lika produktiv. Han utgaf då sorgspelet Clavigo (1774; "Clavigo", öfvers. af N. P. Müller, 1816, och af J. Andersson, 1855), som kanske är det mest dramatiska bland hans teaterstycken, samt åtskilliga arbeten af mindre värde: sångspelen Erwin und Elmire och Claudine von Villa Bella (1776) samt det glödande "skådespelet för älskande", Stella (1766), en af "sturm-und- drang-"periodens underligaste produkter ("Stella", öfvers. af L. P. Bagge, 1794, och af J. Andersson, 1854). Vidare fullbordade han, efter långa förarbeten, den ryktbara skildringen Das leiden des jungen Werthers (1774; "Werthers lidanden", öfvers. af E. V. Veste, 1:sta uppl. 1783; 6:te uppl. 1860), hvartill ämnet var hemtadt från hans vistelse i Wetzlar sommaren 1772 och hans obesvarade kärlek till Charlotte Buff. Genom detta arbete, som förträffligt återgaf den bland ungdomen på den tiden rådande stämningen, befriade han sig för alltid från tidsandans sjukliga element, och vistelsen i Wetzlar, hvilken var honom en dugtig skola för lifvet, utbildade hans karakter till en renhet och höghet, som den dittills ej egt. Dessutom arbetade G. på "Egmont", "Faust" och några andra stort anlagda verk, som ej fullbordades. Slutligen författade han äfven vid denna tid åtskilliga lyriska dikter, hvilka nästan omedelbart växte fram ur det rörliga lif, som han då lefde, och hvilka lika rent som kraftigt och utprägladt återgifva de mest omvexlande stämningar.