Året 1775, som jämväl är märkligt genom skaldens kärlek till Anna Elisabeth Schönemann (Lili), bildar epok i hans utveckling. I November nämnda år begaf sig nämligen G. till Weimar, som derefter under hela hans lif var medelpunkten för hans mångsidiga verksamhet. Han gick der upp som en sol. Ditbjuden som gäst hos den regerande hertigen, Karl August, med hvilken han redan ett år varit nära bekant, blef han inom kort ej allenast den unge furstens förtrognaste vän, utan ock det lilla hertigdömets inflytelserikaste tjensteman. Snart fick han den högsta uppsigten äfver bergverken, krigsförvaltningen, statens vägbyggnader, skogsförvaltningen m. m. samt skickades i diplomatiska värf till främmande hof och hade sin hand med i alla de företag, som hertigen önskade främja. Han steg från den ena värdigheten till den andra, fick 1776 titeln geheime-legationsråd med säte och stämma i den hemliga konseljen, utnämdes 1779 till geheimeråd, adlades 1782 och blef s. å. kammarpresident. Så förgingo tio år, under hvilka man utanför Weimar icke hörde mycket talas om hans produktivitet som författare. Men om det å ena sidan kan sägas, att hans skriftställen under denna tid måste träda tillbaka för de praktiska bestyren, är det å andra sidan ej mindre sannt, att en källa till poetisk ingifvelse allt rikare strömmade fram ur denna praktiska verksamhet, och i sjelfva verket var det under dessa tio år, som G. lade grunden till den universalitet, som ställt honom så högt öfver nästan alla tiders störste skalder. Hans ämbetsresor föranledde honom till ett mångsidigare och mera inträngande studium af naturen, hans ställning vid hofvet och hans beröring med allt slags folk skärpte hans iakttagelseförmåga, hvarjämte hans broderliga förhållande till den kraftfulle hertigen, hans intima umgänge med den snillrika fru von Stein och hans nära beröring med Herder, som 1776 på hans egen tillskyndelse flyttat till Weimar, hade en mycket ingripande betydelse för hans andliga utveckling. Också var skaldens improduktivitet under denna period mera skenbar än verklig. Först och främst skref G. för hofvets räkning en mängd arbeten, delvis obetydligheter, men delvis skådespel af mer eller mindre stort omfång: Die geschwister (1776; "Syskonen", öfvers. af J. Andersson, 1855), Lila (s. å.), den genialiska farsen Der triumph der empfindsamkeit (1778, tämligen matt i sin nuvarande gestalt), det af schweizisk luft genomandade sångspelet Jery und Bätely (1779), det älskliga "skogs- och vattendramat" Die fischerin (1782), det efter italienska mönster utarbetade sångspelet Scherz, list und rache (1784) m. fl. Vidare utkastade han planen till eller utarbetade delvis åtskilliga bland de storartade skaldeverk, som utgöra hans ryktes starkaste stöd: "Wilhelm Meister", "Iphigenie auf Tauris", "Tasso" och "Egmont", hvarjämte han fullbordade två akter af det storslaget anlagda, äkta tragiska dramat Elpenor, som tyvärr aldrig fortsattes och 1806 utgafs såsom fragment. Slutligen skref han jämväl vid denna tid en mängd lyriska dikter af ovansklig skönhet. Med hösten 1786 började en ny period af den store skaldens utveckling. G. företog nämligen då, under det antagna namnet Möller, sin betydelsefulla resa till de sköna konsternas land, Italien, och lade derigenom grunden till sin "konstnärliga pånyttfödelse". Under de tvänne år, som han vistades i detta land, "återfann han sig sjelf, påverkad af naturen och den sköna konstens mästerverk, och när han begaf sig derifrån, var det med ett vemod, som om han tagit farväl af sitt hem. Han diktade visserligen ej mycket under denna resa, utan sysselsatte sig mest med teckning, målning och modellering (i den tron att han vore skapad till bildande konstnär) samt egnade jämväl tid åt botaniska forskningar; men de rika intryck, som den italienska resan medförde, stannade qvar och växte samt gåfvo sin prägel åt nästan allt hvad han sedermera producerade. Det vigtigaste han i Italien företog sig var omarbetandet af sorgspelet Iphigenie ("Ifigenia på Tauris", öfvers. af L. Borgström, 1818), som förut var författadt på prosa, men under resan erhöll den klassiskt fulländade metriska form, hvari det nu föreligger. Efter återkomsten till Weimar befriades G. från de många ämbetsgöromål, som förut hade tryckt honom, och bibehöll endast dem, som mest harmonierade med hans böjelse, t. ex. uppsigten öfver de konstnärliga och vetenskapliga institutionerna. Äfven från sällskapslifvet drog han sig tillbaka så mycket som möjligt, särskildt sedan han 1788 tagit i sitt hus den muntra, behagliga Kristiane Vulpius (f. 1764, d. 1816, syster till författaren af "Rinaldo Rinaldini"), med hvilken han 1806 lät viga sig. Vetenskapliga forskningar utgjorde hans förnämsta sysselsättning. Afbrott i hans enstöringslif inträffade likväl ofta, såsom när han följde sin furste till någon af krigsskådeplatserna, 1790 till Schlesien och 1792 till Frankrike. Under tiden utgaf han sin Egmont ("Egmont", öfvers. af G. Eriksson, 1826, och af J. Andersson, 1855), sin Tasso ("Torquato Tasso", öfvers. af E. Rancken, 1819, och af Oscar Fredrik, sedermera kon. Oskar II, 1861), som utgör ett värdigt sidostycke till "Iphigenie", vidare sina många Erotika (bl. a. de romerska elegierna) och en större samling Epigrammen, hvilket allt utgör det i poetiskt hänseende bästa från denna period af hans lif. De intryck, som de stora verldshändelserna utöfvade på honom, skildrade han samtidigt i arbeten af mindre förträfflighet: dramerna Der grosscophta (1791; "Stor-Cophta", öfvers. af G. Eriksson, 1826), Der bürgergeneral (1793) och Die aufgeregten (fragment, tryckt 1817) samt Die reise der söhne Megaprazons (likaledes fragment) och Unterhaltungen deutscher ausgewanderten. Äfven den hexametriska bearbetningen af sagan om Reineke Fuchs (1794; "Michel räf", öfvers. af P. Vesterstrand, 1843) utfördes och offentliggjordes i omedelbar hänsyftning på tidsförhållandena. Hvad samtidens historia lemnade såsom stoff behandlades af G. med större sympati och större snille i den episka dikten Hermann und Dorothea (1796-97; öfvers. af A. G. Sjöström, 1823, ny uppl. 1850, och af J. E. Lundgren, 1858), som af Schiller ansågs såsom höjdpunkten af den