moderna tidens diktning. Från samma håll togs ämnet till skådespelet Die natürliche tochter (1801-03; "Hertigens dotter", öfvers. af G. A. Avellan, 1851), hvilket var ämnadt att utgöra inledningsstycket i en trilogi, som på ett symboliskt sätt skulle behandla revolutionens tidehvarf. Af dessa arbeten tillhöra dock de tvänne sistnämnda en ny period af skaldens historia, nämligen den period, då G., under vänskapen med Schiller, nådde höjdpunkten af sin utveckling. De missförhållanden, som på grund af olikhet i lynnen och samhällsställning till en början utgjorde hinder för ett närmande mellan de bägge skalderna, försvunno småningom af sig sjelfva, och 1794 knöts ett vänskapsband, som blef af oberäkneligt inflytande på hela den tyska literaturen. "G. gaf Schiller objekt för dennes idéer, och Schiller satte genom sin framträngande idékraft massan af G:s åskådningar i en fruktbringande rörelse". Hvar och en utvecklade under den andres inverkan sin egen natur så mycket väldigare. Sålunda fullbordade G. först Wilhelm Meisters lehrjahre (1794-96), inlät sig derefter på "det galna vågstycket" med sina i förening med Schiller skrifna och mot dagsliteraturen riktade små epigram, Xenien (1796), höjde sig derefter upp till den ofvannämda dikten Hermann und Dorothea, som trängde ned till alla samhällsklasser och mottogs med det största bifall, skref vidare fragmentet Achilleïs, som var ämnadt att blifva en fortsättning af Iliaden, och lemnade dessutom till Schillers bägge tidskrifter många utmärkta bidrag, bl. a. dessa "fulländade alster af tysk-hellenisk lyrik i elegiskt versmått": Alexis und Dora (1797), Der neue Pausias (1798) och Euphrosyne (1799), samt åtskilliga af sina ypperligaste ballader ("Ballader", öfvers. af C. Snoilsky, 1876) och romanser, bl. a. sångerna om Die schöne müllerin (s. å.). Umgänget med Schiller föranledde G. jämväl att särskildt egna sin omsorg åt teatern (hvars högsta ledning han innehade 1791-1817), i hvars skötande han företrädesvis lade vigten på en förträfflig ensemble och på den plastisk-deklamatoriska sidan af skådespelarekonsten. Sitt intresse för de bildande konsterna ådagalade G. genom sin genialiska öfversättning af Cellinis sjelfbiografi (1796-97), genom sina uppsatser i tidskriften "Die propyläen" (1798-1803) och genom Winckelmann und sein jahrhundert (1805). Till den i början af 1804 grundade nya "Jenaische allgemeine literatur-zeitung" bidrog G. dessutom med utmärkta kritiska uppsatser. Efter Schillers död (1805) lefde G. endast ett halft lif, såsom han sjelf uttryckte sig; med den nya skolan kunde han ej träda i närmare förbindelse. Det oaktadt hade äfven denna sista period af hans lif att bjuda på verk af oförgängligt värde. Till en början utkom första delen af Faust i hans för andra gången samlade verk. (1806-08; "Faust", öfvers. af J. Andersson, 1853, ny uppl. 1854, och af V. Rydberg, 1876, 2:dra uppl. 1878), en dikt, som "tycktes utrustad med all den demoniska förtrollningen i en verldsgenomträngande och nya verldar alstrande poesi" Romanen Die wahlverwandtschaften utgafs 1809. Detta verk, som med afseende på komposition och framställning tillhör det förträffligaste inom den tyska romanliteraturen, var en efterklang af den gamle skaldens djupa lidelse för Minna Herzlieb, till hvilken han fattade kärlek kort efter sitt 1806 ingångna lagliga giftermål med Kristiane Vulpius. 1811-14 skrefs Dichtung und wahrheit, en biografisk-romantisk skildring af författarens eget lif före 1775. Under de bägge följande åren skref G., inspirerad af den persiske skalden Hafis, en stor samling dikter i österländsk tonart, hvilka utgåfvos under titeln West-östlicher divan. 1821 utkom Wilhelm Meisters wanderjahre och 1831 andra delen af Faust (öfvers. af H. M. Melin, 1872). Kort efter afslutandet af detta sitt största mästerverk afled den store skalden, i Weimar, d. 22 Mars 1832. G. är ej allenast Tysklands ypperste skald, utan alla literaturers största och universellaste företeelse sedan Shakspeare. Den poetiska fantasien och ursprungligheten samt den naiva lefnadsglädjen förbundos hos honom med kännedomen om den moderna kulturens alla resultat. G. var ej allenast skald, han var äfven en ansedd vetenskapsman. Såsom sådan egnade han sig under hela sitt lif med förkärlek åt naturvetenskapen. Det riktiga i hans naturuppfattning, hvilken i början ej tillräckligt uppmärksammades, har i senare tider bekräftats af Lyell. Darwin, Haeckel m. fl. Framför allt inom botaniken har G. gjort sig på ett framstående sätt känd genom sitt arbete Verzuch die metamorphosen der pflanzen zu erklären (1790), hvari han framställde den åsigten att blommans alla delar icke äro annat än metamorfoserade blad. Deremot har vår tids forskning på det tydligaste vederlagt hans berömda Farbenlehre (1810), som kostade sin författare mycket arbete. Denna mångsidighet -- här äro dock ej alla den store mannens arbeten uppräknade -- förefaller så mycket märkvärdigare, som G. på alla områden frambragte mästerverk eller banade nya vägar. Som skald var han egentligen lyriker. Inom lyriken skref han elegier, romanser, ballader, idyller, epigram, "tankedikter" m. m. Hans lyriska egenskaper röja sig äfven i hans dramatiska arbeten, genom deras brist på handling. Inom både dramat och epiken försökte han sig på alla möjliga områden, från det idylliska till det heroiska, från det fars-artade till det mest tragiska. Han var grundläggaren af den tyska, på det högre sällskapslifvet beräknade romanen. Estetiken förde han in på nya banor genom att uppställa den satsen att konstverket ej har att göra med sedligheten. Hvad han uträttade för språket är oberäkneligt. Som skald utmärker han sig äfven genom sin hos en german ovanliga egenskap att "åskåda plastiskt", hvarför man sagt honom vara mera grek än tysk. Mer än någon annan tysk skald egde han förmågan att sammansmälta form och innehåll. Under sina senare år lade han alltmer den största vigten på formen, förnämligast till följd af sin akademiska formalistiska beundran för antiken. Hans moderna karakter röjer sig dock i hans yppersta verk, Faust, hvari han såsom ingen annan i lika hög grad bragt till åskådning den moderna