andens oförnöjsamhet med sig sjelf och den fortsatta kampen mellan materialism och idealism. G:s skrifter hafva utgifvits i många upplagor. Cottas är den bästa hvad textredigeringen vidkommer ; Hempels innehåller i några delar förträffliga anmärkningar. Bland de många biografierna äro de af Schäfer, Gödeke och H. Grimm författade hvar för sig utmärkta. B. M. Göthe, Erik Gustaf, bildhuggare, född i Stockholm 1779, son af slottsstenhuggaren, kapten G., kom som elev i målare- och bildhuggareakademiens skolor, der hans anlag för plastik tillskyndade honom flere belöningar och 1802 skaffade honom en agréplats. Han hade dittills arbetat på Sergels atelier; men 1803 lemnade han såsom akademiens resepensionär fäderneslandet för att fullkomna sig i sin konst och tog vägen öfver Paris till Rom. Der blef naturligtvis Canova hans mästare, och der utförde G. i marmor en kolossal Meleager (1806), som graverades och mottogs med mycket bifall, vidare en sittande ung Bacchus (nu i Nationalmuseum), Ungdomen, som döljer kärleken, allegorisk grupp, samt en Minnesvård öfver lady Temple, uppsatt i närheten af Cestius' pyramid (Rom). 1810 återvände han hem, och hans första uppdrag blef då en Minnesvård öfver excellensen v. Fersen, ämnad för Steninge park. Man fann konstnärens idé att förse "historien" med vingar och låta henne handskas med riksmarskalkstafven mindre lycklig. Monumentet utfördes likväl (i gotlandssten) och är uppsatt på nämnda ställe. Till sin forne lärare Sergel råkade G. ganska snart i ett spändt förhållande. I sina bref till Byström skildrar Sergel honom tämligen ofördelaktigt, både som konstnär och menniska; men någon del af de i dem fällda omdömena får väl skrifvas på räkningen af den ovänskap, som påtagligen rådde emellan båda. G. modellerade straxt efter det sistnämnda arbetet en kolossal staty af dåvarande kronprinsen, hvilket arbete blef synligt å akademiens utställning 1811 och i hög grad klandras af Sergel. Detta verk blef ej häller veterligen utfördt i ädlare material. Året derefter kallades G. till ledamot af akademien, med titel af k. statybildhuggare, och 1814 till professor för teckningen. Under dessa och följande år upptogs hans tid hufvudsakligen af modellerandet af byster och medaljonger af de kungliga personerna och medlemmar af aristokratien. Bland hans dithörande arbeten må nämnas byster i marmor af Karl XIII, Desideria, Oskar, Josefina, Karl, Eugénie, D. von Schulzenheim, Leopold (tillhörig Sv. akademien), L. von Engeström, Edelcrantz, Hagströmer och P. von Suchtelen. Han utförde äfven en Hebe i marmor samt en duplett af sin Bacchus, hvilken var beställd af en engelsman. Men hans förnämsta sysselsättning blef modellerandet af den stod, som konung Karl Johan beslutit uppresa öfver sin företrädare. Karl XIII:s staty, hvilken af kritiken blifvit stämplad som ett misslyckadt arbete, göts i Paris hos Carbonneau, uppsattes på en storartad fotställning, prydd af fyra bronslejon, hvilka Fogelberg modellerat, och aftäcktes d. 5 nov. 1821. År 1822 företog G., sannolikt på uppmaning af sin gynnare excellensen von Suchtelen, en resa till Petersburg, der han bland annat modellerade en Liggande bacchant, som förskaffade honom ledamotskap af dervarande konstakademi, samt fick beställning på en sittande stod af Katarina II. Återkommen grep han sig an med dessa båda arbeten, af hvilka det förra fulländades 1826 och köptes af konungen (nu i Nationalmuseum); det senare blef snart derefter färdigt och afgick till enskild egare. G:s öfriga arbeten, som mestadels tillhöra tiden efter hans återkomst från Petersburg, äro Venus och Amor, grupp, En genius med en fjäril och en fackla, relief (båda i marmor och förvarade i Nationalmuseum), en byst af Thunberg, modellerad 1831, en dylik af Oskar I, gjuten i brons af Mertens vid Finspång (utställd 1838), medaljonger m. m. G. var den, som uppgjorde den föga lyckliga planen för uppsättandet i Upsala domkyrka af det grafmonument öfver Johan III, hvilket Gustaf III 1782 förvärfvät från Danzig, men som först 1818 kom till sin rätta plats. Slutligen var det jämväl G., som gaf ritningen till det nya tornet på Riddarholinskyrkan, denna falsk-gotiska gjutjernskrokan, som otvifvelaktigt är ett stort arkitektoniskt misstag. G. afled i Stockholm d. 26 Nov. 1838. Han tillhör, oaktadt sin "matthet och tyngd", ingalunda Sveriges minst redbare konstnärer; Sergels skola och en synbar flit i studierna gifva hans arbeten ofta en ganska solid förtjenst, åtminstone delvis. Mest lyckad är han tvifvelsutan i porträttbysterna, i hvilka han har den gifna verkligheten att hålla sig till. Hvad man saknar i alla hans arbeten, äfven i de bästa, till hvilka tvänne af de i Nationalmuseum förvarade höra, är jämnhet och en fin, lätt uppfattning. G. egde hvarken Sergels snille, Byströms skarpa blick eller Fogelbergs fasta ihärdighet i studiet; och det är då förklarligt hvarför hans samtid ej kunde sätta honom vid sidan af dessa, och hvarför äfven efterverlden hyser benägenhet att förbise det grundliga, om ock ogeniala i hans konstnärskap. -rn. Göthe, J. F. Eosander, friherre G. Se Eosander. Götiska förbundet, ett fosterländskt, literärt, historiskt och arkeologiskt sällskap i Stockholm i början af nittonde århundradet. Dess bildande var ett uttryck af de nationalitetssträfvanden, som inom den europeiska literaturen framträdde redan i senare hälften af 18:de årh., och som i början af det 19:de gjorde sig ännu starkare gällande på alla områden. Det var i synnerhet Napoleons förakt för nationernas rätt till sjelfständighet, som väckte den kränkta nationalkänslan till lif, särskildt hos de folk, som voro i större eller mindre fara att genom hans omättliga hersklystnad förlora sin frihet. Till dem hörde svenskarna, som 1809 icke blott med blödande hjertan måste bära förlusten af Finland, utan äfven sågo sitt eget lands undergång nära för dörren. Kärleken till fosterlandet framträdde då starkare äri någonsin, och med den äfven saknaden af de svenskmannadygder, som fordom gjort Sverige starkt och mäktigt. Vid denna tid slöto sig några vid ämbetsverken i Stockholm tjenstgörande unga män, forna