barndoms- och akademikamrater (de fleste värmländingar), nära tillsammans i enskilda, för samspråk och nöje afsedda samqväm, der genom både allvar och skämt en afgjordt fosterländsk ton klingade. Af ett infall kommo de att kalla sina samqväm stämmor och sig sjelfva göter, antoge inom sällskapet fornnordiska namn och helsade hvarandra med ett kraftfullt, af helsningsordet "hej" åtföljdt handslag. Själen i dessa gillen var då varande kanslisten i Ecklesiastikexpeditionen J. Adlerbeth, en ädel, viljekraftig och i vänskap trofast man. Det var äfven han, som i början af år 1811 föreslog kamraterna i dessa samqväm att gifva deras förbund en fast form och ett bestämdt syftemål. Förslaget vann entusiastiskt bifall hos alla vännerna, som beslöto, att förslag till stadgar för det nya förbundet skulle utarbetas af hvar och en bland dem, och att dessa sedan skulle samarbetas af ett utskott, bestående af J. Adlerbeth, G. G. Uggla och E. A. Kjellin. Dessa utförde så raskt sitt uppdrag, att fullständigt förslag till stadgar kunde framläggas och antagas redan d. 16 Febr. 1811, hvilken dag alltså är att betrakta såsom det götiska förbundets instiftelsedag. De 11 s. k. "stamgöter", hvilka undertecknade dessa stadgar, voro bröderna "Starkotter" (A. Lewin) "Rolf" (J. Adlerbeth), "Einar Tambaskjälfver" (E. G. Geijer), "Ulf" (O. E. Bergius), "Hjalmar" (E. A. Kjellin), "Hjorwarder" (G. Myhrman), "Thorgny" (C. F. Geijer), "Skoglar Toste" (G. G. Uggla), "Göthrek" (C. F. Hammarhjelm), "Angantyr" (O. Nordenfeldt) och "Orwar Odd" (L. D. Heijkensköld). Sedermera invaldes under årens lopp nya ledamöter, så att förbundets hela numerär steg till 100, af hvilka dock 7 aldrig togo inträde; de sista invalen skedde d. 16 Febr. 1829. Vid dessa val, der enhällig kallelse fordrades, och blott den, som fått endast ett "nej", kunde förekomma till ny pröfning, skulle hufvudsakligt afseende fästas vid den anmäldes medborgerliga förtjenst och intresse för fosterländska syften. Bland medlemmarna finna vi också framstående män på olika områden, såsom skalderna A. A. Afzelius ("Arngrimr"), E. Tegnér ("Bodwar Bjarke"), J. A. Wadman ("Domalder"), P. H. Ling ("Bosi"), G. V. Gumaelius ("Kjartan Olofsson"), B. v. Beskow ("Thidrekr"), K. A. Nicander ("Norna Gest"); konstnärerna O. Södermark ("Sigurdr"), J. N. Byström ("Vaulunder"), C. J. Fahlcrantz (det götiska namnet okändt), P. E. Limnell ("Vale") J. G. Sandberg ("Widar"), C. G. Hj. Mörner ("Hjalmar Romfarare"); fornforskarna L. F. Rääf ("Refr"), P. V. Tholander ("Fornjother"),P. Tham till Dagsnäs ("Engelbrecht Engelbrechtsson"), O. Sundel ("Thiodolfr"), N. H. Sjöborg ("Baldur"), M. Bruzelius ("Svipdager"), J. H. Schröder ("Skjölder Svenske"), S. P. Bexell ("Rig"), J. G. Liljegren ("Ingemund den gamle"), J. H. Wallman ("Helge"), A. Ahlqvist ("Mysing"). N. J. Ekdahl ("Arnliot") m. fl. Förbundsämbetsmän voro 4: den ständige sekreteraren, som äfven var skriftvårdare, vårdaren af förbundets drätsel, fiarhirthir kallad, dennes biträde, med titeln skutulsven, samt bokvårdaren. De öfrige ämbetsmännen tillsattes för år, men sekreteraren var ständig, och denna befattning innehades af Adlerbeth. De årliga "stämmornas" antal var olika; första året höllos 16, andra 13, sedan omväxlande till år 1825, då de aftogo till 5. Efter några år nedsjönko de till 3. De hade en del egnad åt allvaret, en del åt nöjet. Under den förra upptogs tiden med uppläsande af protokoll och berättelser, föredrag, tal och öfverläggningar; under den senare tömdes hornen med gamman, lämpliga sånger afsjöngos ("Göterna fordomdags drucko ur horn"), och Bragebägaren höjdes till utmärkta och hänsofne bröders ära samt vid andra högtidliga tillfällen. Sammankomsterna höllos om vintern i frimurarebarnhuset (nu Badinrättningens hus vid Malmtorgsgatan), om somrarna i fria luften, hälst på någon öppen plats i skogen. Såsom högtidsdag firades årligen instiftelsedagen, d. 16 Febr. Redan på 1820-talet, då de män, som utgjort förbundets kärntrupp, blifvit gamla och spridts vida omkring till skilda värf, väcktes fråga om förbundets upplösning; "stämmorna" voro nämligen fåtaligt besökta, och flere medlemmar hade upphört att betala sina årsafgifter. På högtidsdagen 1833 föreslogs, att förbundets verksamhet måtte förklaras hvilande, och vid sammanträde d. 30 derpå följande April antogs detta förslag, hvarjämte beslöts, att årsafgifterna skulle upphöra. Med stämman d. 30 Okt. s. å., då detta beslut stadfästes, kan förbundet faktiskt anses upplöst, ehuru en formell upplösning ej kunde komma till stånd, så länge Adlerbeth, hvilken med lif och själ hängde fast vid förbundets idé, ännu lefde. Men efter hans död 1844 följde upplösningen redan d. 10 Nov. s. å. på en stämma, som inleddes med ett högstämdt tal af L. F. Rääf, hvilken i en storartad återblick på de flydda årtiondena tecknade förbundets verksamhet, resultaten deraf och skälen hvarför det nu efter slutadt värf kunde upphöra. Detta beslut bekräftades d. 24 i s. m., och dermed var Götiska förbundet upplöst efter 33-årig tillvaro. -- I förbundets ofvan nämnda stadgar heter det, att det skulle vara "en broderlig förening af män, egnade åt upplifvandet af de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne", att "en göts väsende skulle vara enkelt och oförstäldt, hans pligt sjelfförsakelse och verksamt nit för allmänt väl", att "hans öfvertygelse och föresatser i medborgerliga förhållanden ej finge vika för maktspråk eller yttre tvång", att "hans kärlek för fosterlandet skulle vara oskrymtad och hans ädlaste handling att offra lif och blod för dess sjelfständighet" samt att "hvarje förbundsbröder ovilkorligea skulle vara förpligtad till forskning i de gamle göters sagor och häfder". Häraf framgår, att förbundets närmaste mål var det allmänt medborgerliga att hålla fädrens enkla dygder för ögonen och söka efterlikna dem. I denna riktning sökte äfven förbundsbröderna att verka genom handling och exempel; den lingska gymnastiken är det kraftigaste materiella uttrycket för detta göternas sträfvande. På det andliga området är det hufvudsakligen tre intressen, som de kraftigt främjat, och för hvilka de inlagt förtjenster, som göra deras förbund odödligt i den