af hvilken dervarande små öar äro återstoder, och som till följd af den stora mängd aplika djurformer, som der förekommer, fått namnet Lemurien, varit menniskans skapelse-centrum. Der har menniskoslägtet utvecklat sig från någon numera utdöd art af menniskolika apor. -- H:s "monism" är afgjordt materialistisk. Emedan de mekaniska och kemiska krafternas verksamhet är en nödvändig förutsättning för det organiska lifvets framträdande, sluter han, att detta lif har sin grund i dessa krafter. Af den omständigheten att de rent kroppsliga lifsfunktionerna äro den nödvändiga förutsättningen för framträdandet af själslifvets högre funktioner sluter han, att de förra äro grunden till de senare. Att hela verldsskapelsen -- från framträdandet af de töckenklot, af hvilka solsystem och planeter bildade sig, ända till uppkomsten af förnuftsväsendet, menniskan -- är en kontinuerligt fortlöpande naturlig evolution (utveckling), är för honom ett bevis på att det i naturen blott gifves orsaker och verkningar, ej ändamål och medel, och att ändamålsbegreppet är en mensklig inbillning. Genom att uppvisa de yttre vilkor, under hvilka först lifvet, sedermera förnuftet framträdt, tror han sig hafva förklarat lifvet och förnuftet. Häruti visar han sig vara en lika svag filosof, som han är en framstående naturforskare. Den praktiska lifsåskådning, till hvilken han på denna väg kommer, står i full samklang med den teoretiska. Hans sede- och samhällslara kommer icke längre än till en raffinerad egoism. Kampen för tillvaron blifver den högsta lagen för förhållandet mellan individer, folk och raser. I denna kamp skall visserligen på en högre odlingsgrad ej mera den fysiska styrkan vara det afgörande, utan den andliga öfverlägsenheten -- tagen i den sjelfviska viljans tjenst. Den nya tidens filantropi, som hvilar på grundsatsen att den starke bör stödja den svage, är för honom en dårskap. H. har utgifvit en mängd högst intressanta och vigtiga arbeten, bland hvilka må nämnas: Generelle morphologie der organismen (1866), författarens egentliga vetenskapliga hufvudarbete; Biologische studien (1870--77); Die kalkschwämme (1872); Anthropogenie oder entwickelungsgeschichte des menschen (1874); Ziele und wege der heutigen entwickelungsgeschichte (1875): Arabische korallen (1876); Das protistenreich (1878); Natürliche schöpfungsgeschichte (1868; 7:de uppl. 1879; "Naturlig skapelsehistoria" 1881--82), en klar och allmänfattlig framställning af det organiska lifvets utvecklingshistoria på vår jord. Detta arbete är utmärkt genom sin fullständiga behandling af ämnet, men ock genom författarens der ohöljdt framträdande materialistiska verldsåskådning. A. F. Å. Haeduer. Se AEduer. Haeffner, Johann Christian Friedrich, tonsättare, föddes i Oberschönau i Tyskland d. 2 Mars 1759, studerade för Vierling, var derefter musikdirektör vid flere tyska teatrar och kom 1780 till Stockholm, der han s. å. blef organist vid Tyska kyrkan, 1783 ordinarie sångmästare vid k. operan, 1793 vikarierande och 1799 ensam hofkapellmästare, tilldess han 1808 flyttade till Upsala. Under denna tid uppträdde han äfven såsom tonsättare med operorna Electra (1787), Alcides inträde i verlden (1793) och Renaud (1801), alla tämligen torra försök i Glucks stil, hvilka icke gjorde lycka. Högre ingifvelse röjdes i hans qvartettsånger, hvaribland han nu skref den bekanta "Hulda Rosa". Äfven utarbetade han en koralbok (1808), som dock ej blef antagen. I Upsala -- der H. blef director musices 1808 och organist vid domkyrkan 1826 -- kände han sig bland den friska studentungdomen bättre hemmastadd än i Stockholm, der han genom sitt sträfva sätt stötte sig med vederbörande. Också fick nu hans musikaliska verksamhet ett friskare lif, så att han ej blott uppförde sina oratorier (Försonaren på Golgatha, Försonaren på Oljoberget), hvilka innehålla utmärkta ställen, utan framförallt skapade en mängd studentsånger och omarbetade en mängd koraler. Så godt som allt det rika och omvexlande musiklif, som ännu i dag rör sig i Upsala, har H. i sjelfva verket grundlagt; ty han skapade der nästan ur intet. -- Till den samling folkvisor, som af Geijer och Afzelius utgafs 1814--16, fick H. i uppdrag att ordna och harmonisera musiken, ett värf, som han särdeles lyckligt fullgjorde, trots sin vurm för att upptäcka en särskild "nordisk tonskala". -- Koralerna till Wallins nya (1819 års) psalmbok anförtroddes äfven åt H., under mycket motstånd från andra aspiranter, med Frigel i spetsen. För de dogmatiskt abstrakta och rytmförstenande grundsatser H. i sin koralsättning följde fick han redan da och har sedermera ända till våra dagar fått uppbära de skarpaste förebråelser, och nekas kan ej, att många af dessa äro befogade. Hans ärliga vilja kan dock icke betviflas, och i betraktande af den systematiska ordning han införde i koralsången i st. f. den dåtida förvirringen måste hans koralbok, trots eller snarare till följd af sin despotiska dogmatism, anses som ett relativt framsteg, hvarjämte han särskildt i harmoniseringen ofta röjer klarare historisk blick än de flesta senare koralförbättrare. H:s största heder blifver dock alltid att han skapat den svenska studentsången och för densamma alstrat körer, som ännu räknas bland dess dyrbaraste skatter. Det är tillräckligt att påminna om hans oförgätliga musik till "Under Svea baner, "Samloms bröder", "Vikingasäten" och "Låt dina portar upp". -- Han dog i Upsala d. 28 Maj 1833. A. L. Haeggström, Zakarias, bokförläggare, föddes i Ume socken (Vesterbotten) d. 6 Aug. 1787, blef student i Upsala 1804, men måste af brist på tillgångar sysselsätta sig med andras undervisning, tills han 1809 erhöll en akademisk kondition och således kunde återvända till universitetet, der han 1809 disputerade "pro exercitio". Tillsammans med sin ungdomsvän A. M. Strinnholm beslöt H. snart att öfvergifva den lärda vägen och blifva boktryckare, skattade 1811 i Greifswald nödiga inventarier och började 1812 i Stockholm sin nya verksamhet. Med stor energi och ett alltmer utbildadt omdöme hängaf H. sig åt denna, som hufvudsakligen var egnad åt utgifvandet af förlagsartiklar. I Juli 1815 upplöstes