bolaget och H. öfvertog ensam affären, hvilken dock till en början ej var så alldeles lysande. Småningom upparbetades den dock och kunde ett tiotal år senare verkligen räknas som en bland de förnämsta i Sverige. H:s verksamhet som förläggare begynte med öfversättningar, såsom en mängd af skrifterna rörande Napoleon, flere af Walter Scotts romaner m. m., men upptog sedan äfven många originalarbeten. Bland de förnämsta af det senare slaget kunna nämnas: J. Ekelunds bekanta historiska läroböcker, friherrinnan v. Knorrings romaner, A. A. Afzelius' sagohäfder, A. M. Strinnholms historiska arbeten, Agardhs, Claësons, Fries', Ignells skrifter och många andra af verkligt framstående betydelse. Några år före sin död öfverlemnade H. boktryckeriet till sin son, men skötte sjelf fortfarande sin förlagsaffär till sin död, som inträffade i Stockholm d. 31 Okt. 1869. -rn. Haelschner, Hugo Philipp Egmont, tysk rättslärd, f. 1817, blef 1847 e. o., 1850 ordinarie professor i juridik i Bonn, 1868 medlem på lifstid af preussiska herrehuset samt 1870 geheime justitieråd. Bland hans skrifter märkas: Geschichte des brandenburg- preussischen strafrechts (1855), System des preussischen strafrechts (1858--68), Das juristische studium in Preussen (1859) och Das recht Deutschlands im streit mit Dänemark (3 uppl. 1863). Haelwegh [hal-], Albert, dansk kopparstickare, d. 1673, var troligen infödd dansk och lärjunge af den invandrade tyske kopparstickaren Simon de Pas. Vid dennes död, 1647, blef H. kunglig kopparstickare (sculptor regius) och universitetskopparstickare. Under åren 1643--72 stack han 91 blad, till största delen porträtt, hvilka både i konsthistoriskt och historiskt hänseende ega bestående värde. Ph. W. Haem-. Se Hem-. Haemanthus L. (af Grek. haima, blod, och anthos, blomma, "blodblomma"), ett lökslägte inom nat. fam. Liliaceae L. (Amaryllideae R. Br.), kl. Hexandria L., hemma å Kaplandets torra bergsslätter. Emellan de få, mycket breda bladen från löken uppskjuter en kort, tjock stängel, uppbärande en hopgyttrad flock af blodröda (H. coccineus L.) eller hvita (H. albiflos L.) blommor. På grund af sitt egendomliga utseende odlas dessa arter ofta i boningsrum. Lökens saft är mycket skarp, hvilken skärpa hos H. toxicarius Ait. (Brunswigia toxicaria Kern.) stegras till ett häftigt verkande gift, hvarmed hottentotterna bestryka sina pilar. Bladen af sistnämnda art äro dödande för boskapen, och den torkade löken användes såsom ett häftigt afförande medel. O. T. S. Haematopodini l. Strandskator, zool., bilda en underfamilj inom brockfogelfamiljen bland vadarna. De hafva breda, med hud kantade tår, benen framtill beklädda med nätlikt fördelad hud och näbben längre än tarsen. Strandskatorna vistas förnämligast vid hafskusterna, men besöka äfven någon gång de stora insjöarna. De äro skygga och försigtiga foglar, som varna andra med sitt gälla skrik. De lefva i engifte, rugga två gånger om året, äro lifliga och muntra, flyga och löpa snabbt samt simma med lätthet. Könen äro lika till färgen. C. R. S. Haematopus l. Strandskatslägtet, zool., hör till underfamiljen strandskator, Haematopodini, inom brockfoglarnas familj bland vadarna. Näbben är rät, hård, utåt starkt hoptryckt; mellantån är kortare än tarsen och till första leden förenad med yttertån; baktå saknas, och första vingpennan är längst. Hit hör Strandskatan, H. ostreologus, som har hufvudet, halsen, kräfvan, framryggen och vingarna svarta, bröstet, magen och undergumpen, bakryggen och öfvergumpen hvita, stjerten hvit, utåt svart, näbben röd, utåt gul, med ljusare spets, benen rosenröda. Längden är 415 mm. Strandskatan häckar tämligen allmänt utefter hela svenska kusten, lefver på eftersommaren i mindre, längre fram på året i något större skaror och flyttar bort vanligen i September. Strandskatans näring utgöres af maskar, kräftdjur, insekter och blötdjur, hvilka sistnämndas skal hon hugger sönder med sin skarpa näbb. Köttet är ätbart. C. R. S. Haematoxylon. Se Campèche-träd. Haemus. Se Balkan. Haesling (Hessling), Daniel, medaljör, föddes i Östergötland 1707 och kom som helt ung i lära hos Hedlinger, under hvilkens ledning han gjorde så snabba framsteg, att han kunde förestå myntet under mästarens resa till Italien 1726--28. Efter dennes återkomst begaf sig H. 1729 utomlands, men stannade redan i Hamburg, der han i slutet af 1730 blef bankens stämpelsnidare. Dessutom utförde han arbeten för de furstliga husen i Tyskland samt för danska hofvet, hvilka medaljer vunno stort bifall. Af någon anledning hemkallad, anhöll han 1742 hos K. M:t att få åter begifva sig till Hamburg för att der utöfva sin konst, hvilken ansökan förmodligen bifölls. Tre år senare kallades H. af kejsarinnan Elisabet till hennes medaljör och begaf sig på hösten 1745 öfver Stockholm till Petersburg, der han redan 1746 afled. Bland hans få svenska arbeten må nämnas frånsidan till en medalj öfver G. Stierncrona (1724). -rn. Hærem, Peter Lorenz, norsk prest, f. i Stavanger 1840, studerade vid Kristiania universitet och blef 1865 lärare vid en privat skola i Drammen. Han deltog i redigerandet af "Missionsblad for Israel" och företog sommaren 1866 en resa genom landet för att agitera för judemissionssaken. I synnerhet väntade hän sig mycket af en mission bland judarna i Ryssland, hvilka mindre än de i det öfriga Europa berörts af vår tids friare religiösa åsigter. Uppfylld af bekymmer för inflytandet af de moderna tidsströmningar, hvilka från de stora kulturlanden närmade sig Norge, och befarande, att de nya idéerna skulle vinna insteg bland den akademiska ungdomen, grundlade han ett "studenthem" i Kristiania 1876. Såsom sekreterare för "Lutherstiftelsen" arbetade han ifrigt för den inre missionen. För att motarbeta det "otrosgift", som, enligt hans uppfattning, spreds af den liberala pressen, grundlade han 1867 ett "kristligt politiskt blad", "Fædrelandet". Död