1878. H. var en uppriktigt from prest och en menniskovän. Hans nit var välment, om än icke alltid så upplyst. Haf (Verldshaf, Ocean), hela den sammanhängande vattenmassa, hvilken på alla sidor omgifver jordens fasta land. Det betäcker 0,74 l. nära 3/4 af jordytan och upptager en areal af 374,000,000 qvkm. Den största landmassan tillhör jordens nordöstra del, den största vattenmassan finnes deremot i s. v. Man särskiljer fem hufvudafdelningar af världshafvet: Stilla hafvet (Stora oceanen, Söderhafvet), Atlantiska hafvet, Indiska hafvet,Södra ishafvet (Antarktiska hafvet) och Norra ishafvet (Arktiska hafvet). Land- och vattenmassornas konfiguration medför bildningen af bihaf, hvilka sträcka sig in i landet och mer eller mindre omslutas af detta. Står dervid förbindelsen med hafvet fullt öppen, uppstå hafsvik, golf, bukt och fjord; men närma sig kusterna hvarandra, så att sambandet förmedlas endast genom ett sund (hafssund, kanal), uppstår inhaf. -- Enligt allmanna hydrostatiska lagar måste hafsspegeln l. hafvets nivå öfverallt stå lika högt, och är denna derför antagen såsom den enda verkliga grundvalen för bestämmande af höjdmätningar å land. De små differenser i nivån, som man (frånsedt periodiska skilnader) medelst noggranna mätningar har konstaterat, äro af ringa betydelse. Så står vattnet t. ex. vid Panama omkr. 1 m. högre än vid Chagres, säkert tillföljd af eqvatorialströmmen. Likaså göra inhafven ett undantag, i det deras yta ofta står högre än verldshafvet på grund af rikligare tillflöde genom floder. Hafsvattnet skiljer sig såväl genom sin kemiska sammansättning som genom sina fysiska egenskaper högst väsentligt från det vatten, som annars förekommer på jorden, vare sig uti insjöar, floder eller källor. Företrädesvis utmärkande för detsamma är dess stora sälta, till följd af i detsamma upplöst koksalt l. klornatrium. Jämte klornatrium finnas visserligen andra salter deri, men jämförelsevis i ringa mängd. Af dessa andra salter äro klorkalium och klormagnesium jämte svafvelsyrad kalk och svafvelsyrad talkjord de vigtigaste. Klornatrium utgör dock ensamt mer än 75 proc. af hela salthalten. Denna senare är naturligtvis högst olika på olika ställen. Sålunda vexlar den vid Sveriges vestra kust mellan 2 och 3,5 vigtsprocent, uppgår i Nordsjön i medeltal till 3,25, i Östersjöns förgreningar v. om Skåne till 1,6, i detta inhafs stora bäcken till 0,75 proc., under det att saltprocenten i Bottniska viken s. om Qvarken är endast 0,5 och n. om Qvarken 0,34 proc., allt i medeltal och med undantag af sådana områden, hvilka äro alltför omedelbart under inflytande af större färskvattenstillflöden. Hafsvattnets salthalt är ock, synnerligast i närheten af kusterna eller der strömmen är stark, ganska olika på ytan och på djupet. Sålunda observerades af prof. F. L. Ekman i Skagerack utanför Marstrand på ytan en salthalt af 2,38 proc.; på 18 m. djup var den 3,12, på 54 m. 3,34 och på 180 m. 3,5 proc. Detta salthaltens tilltagande med djupet, hvilket väl kan betraktas såsom allmän regel, beror naturligtvis på det saltare vattnets större täthet. Hafsvattnets täthet eller dess specifika vigt lär man känna vanligen genom att jämföra vigterna af lika volymer hafsvatten och destilleradt vatten, båda tagna antingen vid +15° C. eller vid 0°; till följd af de olika utvidgningsförhållandena blifva nämligen dessa specifika vigter icke lika stora. Ehuru specifika vigten icke med fullkomlig noggranhet kan bestämmas ur salthalten eller tvärtom, kan man dock med kännedom om den ena af dessa qvantiteter ganska nära sluta sig till den andra. Sålunda svara mot salthalten 2, 3 och 3,5 proc. resp. specifika vigterna 1,0158, 1,0240 och 1,0270. Man brukar ock efter bestämning af specifika vigten beräkna salthalten. -- Kännedomen om hafsvattnets utvidgningsförhållanden och frysning är naturligtvis af största vigt vid förklaringen af såväl isbildningen i hafvet som af åtskilliga andra till hafvets fysik hörande företeelser. Enligt Ekman äro för vatten med salthalter af 2,09, 2,58, 3,00 och 3,47 proc. fryspunkterna respektive -1,1°, -1,4°, -1,7° och -1,9°. Täthetsmaximum, hvilket för rent sött vatten är vid +4°, ligger för vatten af ofvannämnda salthalter vid temperaturerna -0,44°, -1,68°, -2,75° och -4,02°. Deraf framgår således, att hafsvattnets täthetsmaximum först vid en salthalt af 2,5 proc. börjar ryckas något märkbart under dess fryspunkt. Angående hafsvattnets förmåga af öfverkylning se is. Hafsvattnets färg uppgifves olika och sannolikt mer eller mindre godtyckligt. Scoresby uppgifver, att den i Norra ishafvet är ultramarin; Medelhafs vattnet påstås likna en fullkomligt genomskinlig lösning af indigo o. s. v. Hafsvattnets lysande förorsakas af små organismer; det iakttages under olika form och färg i alla zoners haf (se Mareld). Till följd af den låga temperaturen eger en betydande isbildning rum i de under högre breddgrader belägna hafven. I polarhafven bildar isen dels vidsträckta fält, dels massor af betydande höjd eller isberg. Är polarisen stadd i rörelse, vare sig till följd af vindens eller hafsströmmarnas inverkan, kallar man den drifis. Ofta nog röra sig tillsammans en oöfverskådlig mängd drifisstycken och bilda då s. k. packis. Torosser kallas i de sibiriska hafven ismassor, som uppsstått genom isblockens upptornande öfver hvarandra; deras höjd kan uppgå ända till 20 à 25 m. Mindre torosser vid kanten af öppna segelbara ställen inom drifisfälten kallas polinjer. Till följd af salthalten fryser hafsvattnet vid en lägre temperatur än sötvattnet, vanligen 2° à 3° under noll. Hafsisen innehåller endast obetydligt salt, sannolikt mekaniskt inneslutet; om sådan is smältes, erhålles alltid nästan sött vatten. Då is har en specifik vigt af ungefär 0,9, så höjer sig af isbergen ungefär en tiondedel öfver vattenytan, under det att nio tiondedelar äro nedsänkta under densamma. Man kan deraf sluta till storleken hos sådana ismassor, som hålla i längd och bredd flere tusenmeter och med toppar stigande mer än 30 m i höjden.