Hafsvattnet har en trefaldig rörelse: vågrörelse, ebb och flod samt strömrörelse (hafsströmmar). Sällan är hafsytan jämn, utan den öppna sjön visar nästan alltid en vågformigt upprörd nivå; t. o. m. under vindstilla mellan tropikerna böljar hafvet i långa svängningar. Höga, blåa, skumlösa vattenmassor följa då på hvarandra med 200-300 m. mellanrum. Men så regelbundna vågor bildas endast under inflytande af passadvindarna. Der luftströmmarna fortskrida stötvis och uppträda än starkare än svagare, vexla äfven vågorna i höjd och hastighet och bilda i sin mångfald en spegelbild af de oregelbundna luftströmmarna. Vågornas höjd är större, ju djupare hafsbäckenet är, ju mer obehindradt det kan bestrykas af vindarna samt ju mindre salt och således lättare vattnet är. I Medelhafvet utgör våghöjden i medeltal 3--4 m; i norra Atlantiska hafvet äro vågorna vanligen 5--8 m. höga, under det vid Kap lära förekomma vågor af 14--18 in. höjd. Dock höra mer än 10 m. höga vågor till de största sällsyntheter äfven i det antarktiska hafvet, der, till följd af vattnets ringa specifika vigt, de starka stormarna och de ihållande, i samma riktning blåsande vindarna, de största vågorna förekomma. För öfrigt nå vågorna sin största höjd icke under stormen, utan först efter densamma. Vågornas bredd, d. v. s. afståndet från vågdal till vågdal, är på öppna hafvet i medeltal 15 gånger större än deras höjd. Vågornas skenbara fortskridande på öppna hafvet, svårt att med noggranhet mäta, vexlar i mycket regelbunden proportion till vågornas bredd och hafsbäckenets djup. Hvarje våg af 30 m. bredd har i ett haf af 300 m. djup en hastighet af 6,8 m. i sekunden l. 13 sjömil i timmen, och en våg af 300 m. bredd fortskrider i ett haf af 3,000 m. djup 21 m. i sekunden l. 40 sjömil i timmen. Detta senare tal kan betraktas såsom stormvågornas medelhastighet i alla större haf. Vid stränder och klippor utveckla vågorna sin mest storartade kraft i den under namnet bränning kända företeelsen. Under det ebb och flod (se d. o.) oaflåtligt förändra hafvets nivå, i det vattnet omvexlande höjer och sänker sig, föra hafsströmmarna oceanens vattenmassor från jordens poler till eqvatorn och från denna åter till polerna samt sträcka sig i sina verkningar flere hundra meter djupt. Verldshafvet uppvärmes från ytan, hvarför ock den högsta temperaturen råder i eqvatorial- och den lägsta i polartrakterna. En följd deraf är att vattnet i de förutnämnda regionerna afdunstar starkare och alltså blifver relativt rikare på salt samt derigenom tätare och tyngre. Utvidgningen till följd af starkare uppvärmning gör deremot vattnet i eqvatorialtrakterna lättare, och denna värmets verkan tager öfverhand öfver förtätningen genom den starkare afdunstningen. Vattnet i eqvatorialtrakterna blifver således lättare och stiger derigenom till en högre nivå, hvaraf åter följer en strömning på ytan från eqvatorn mot polerna. På djupet kommer deremot vattnet att strömma från polerna mot eqvatorn. Liksom vindarna till följd af jordens rotation och af centrifugalkraften undergå en förändring i riktning, under det de framgå från n. till s. eller från s. till n., så förändras äfven af samma allmänna orsak hafsströmmarnas riktning, dock i mindre grad på grund af deras ringa hastighet. En annan orsak till strömmar i hafvet är vindens friktion mot dess yta, hvilken stundom kan åstadkomma betydliga nivåförändringar, uppgående till flere fot. Dessa äro dock mera tillfälliga, hvaremot med hafsströmmar i egentlig mening förstås den regelbundna cirkulation i stort, som eger rum i verldshafven. Atlantiska hafvets eqvatorialström går från Guineaviken längs eqvatorn mot vester, delar sig vid Syd-Amerikas östligaste spets i två grenar, af hvilka den ena med böjning åt höger fortsätter mot norra halfklotet förbi Amazonflodens utlopp till Karibiska hafvet, men den andra, tagande af åt venster, går öfver till södra halfklotet och följer under namn af den brasilianska strömmen Syd-Amerikas östra kust. Den norra eqvatorialströmmen, af nordöst-passaden inpressad i Mejicanska viken, antager der en hög temperatur och finner utväg endast genom Florida-sundet och Bahamakanalen. I nämnda trånga passage framgår denna så kallade golfström med stor hastighet och hög värmegrad mot Atlantiska oceanen, först längs Nord-Amerikas östkust, sedan, böjande af till höger från Newfoundlands bankar till midten af Atlantiska oceanen. På Europas vestkust går strömmen längs Pyreneiska halfön mot söder och följer norra Afrikas vestkust vidare mot söder, tills den delvis öfvergår i eqvatorialströmmen, delvis, utmed land i östlig riktning, under namn af Guineaströmmen, går in i Guineayiken. En nordligare gren af den Atlantiska varma strömmen går mellan Island och Skotland, längs norska kusten upp mot Ishafvet, der den delar sig i två grenar, en utmed Spetsbergens vestra kust och en östligare i riktning mot Novaja Semlja. I södra Atlantiska hafvet vänder sig den brasilianska strömmen ungefär vid 40° s. br. mot ö. förbi Goda-Hoppsudden. Derifrån går en ström med jämförelsevis kallt vatten, utgjutande sig i eqvatorialströmmen. -- I Stilla oceanen finnes ett motstycke till Golfströmmen, som dock ej frambringar en så väldig uppvärmning. Den framgår under namn af Svarta strömmen (Kuro Sivo) mot kusterna af Japan och har sitt namn till följd af vattnets mörkblåa färg. Den förer värme till nord-amerikanska vestkustens norra del och vänder sig derefter mot s., tills den ingår uti eqvatorialströmmen. Från 40° s. br. framgår längs södra Amerikas vestra kust en kall ström, Humboldt-strömmen, ända upp till eqvatorialströmmen. I Indiska oceanen flyter den varma Mozambiqueströmmen mellan Afrika och Madagaskar mot s. och kallas under fortsättningen af sitt lopp Agulhasströmmen. Undersökningen af hafvets och hafsbottnens fysikaliska och biologiska förhållanden har först i nyaste tid företagits. England utrustade för detta ändamål "Challengers" fleråriga expedition till Atlantiska, Stilla och Indiska hafvet;