Nord-Amerikas Förenta stater utsände "Tuscarora" till hafvet mellan Kalifornien, Japan och Australien, och Tyskland "Gazelle" 1874--76 till Atlantiska, Stilla och Indiska hafvet. Genom dessa och andra expeditioners forskningar hafva de hittills hysta föreställningarna om hafsdjupet totalt omgestaltats. Det största hittills med säkerhet kända djupet finnes i norra Stilla oceanen. Under 44° 55' n. br. och 152° 26' ö. lgd, 500 sjömil från Jesso, har man funnit botten på ett djup af 8,513 m., i Atlantiska hafvet deremot på ett djup af 7,086 m. (85 sjömil från S:t Thomas). Atlantiska hafvets medeldjup är omkr. 1,000 m. mindre än Stilla hafvets, som i medeltal är 5,000 m. En utmärkande egendomlighet för de stora hafven är att de största djupen förekomma ej i midten af hafven, utan i närheten af fastlanden. Anmärkningsvärda äro vidare de midt i hafven anträffade, ej obetydliga förhöjningarna af bottnen, eller submarina berg och bergskedjor, hvilka senare dels skiljas från hvarandra genom jämförelsevis jämna dalar, dels äro förenade sinsemellan genom vågformiga platåer. -- Bottenprof förskaffar man sig i små mängder medelst lodning, i större mängder med tillhjelp af bottenhuggaren eller bottenskrapan. Af dessa bottenprof har det visat sig, att hafsbottnens beskaffenhet i alla stora haf är på ett öfverraskande sätt likartad. Samma fina, hvita, sega, slammartade massor, hvilka till största delen bilda hafsbottnen mellan Europa och Amerika och i sina huvudbeståndsdelar äro bildade af kalkskal af globigerinor (s. k. globigerinagyttja), har man återfunnit i alla haf. På vissa ställen innehåller denna kalkhaltiga gyttja äfven kiselhaltiga lemningar af svampar och organismer med kiselskal, både djur, såsom radiolarier och de nyupptäckta challengeriderna, och växter, såsom diatomacé-skal. De på några af bottenupphöjningarna i Stilla hafvet mellan Sandwichs- och Bonin-öarna, hvilka båda grupper äro af vulkaniskt ursprung, funna lava- och pimstensprofven visa, att der förr funnits en kedja af vulkaner. De äfven der funna korallstyckena visa vidare, att det breda området mellan Sandwichs-öarna och Japan sjunkit hastigt och djupt i en jämförelsevis sen tid. De från hafsbottnen upptagna profven låta gruppera sig i följande fem afdelningar: kustaflägringar, i form af grått, grönt eller rödt slamm, korallslamm etc., spillror från angränsande land och af floderna utfördt materiel; globigerinagyttja, som till sin hufvudmassa består af globigerinor; radiolariagyttja, bestående af radiolarier och befintlig endast på vissa djup; diatomacé-gyttja och rödlera, hvilken utgöres af en blandning af jernoxid, kiselsyra och lerjord samt upptager öfver hufvud allt djup under 4,500 m. -- Om hafvets temperatur trodde man ända till 1868 ganska allmänt, att den på ett visst djup var densamma öfver hela jordklotet, eller 3,9°. Denna åsigt, som var byggd dels på de värmeundersökningar, som James Ross företagit under sin sydpolsexpedition, dels på andra temperaturiakttagelser, som dermed öfverensstämde, kullkastades emellertid af de resultat, som vunnes genom "Lightnings" lodningar 1868 i norra Atlanten. Denna följd af noggranna iakttagelser visade, att temperaturen ingalunda är densamma öfverallt, utan att t. o. m. inom några få qvadratmil kunna finnas betydliga vexlingar i värmegraden, åtföljda af stora förändringar i beskaffenheten af det animala lifvet på de olika ställena. I den djupa kanalen (900-1,100 m.) mellan norra Skotland och Färöarna fann man, att två mycket skilda undervattensklimat herskade. I vissa delar af kanalen var bottentemperaturen så låg som -1,1°, då deremot i andra delar, på samma djup och vid samma värmegrad på ytan, temperaturen aldrig sänkte sig under +7,7°. -- Värmen i de stora djupen är ganska ringa. I de delar af Atlantiska, Indiska och Stilla hafvet, hvilkas djup öfverstiger 3,600 m., höjer sig bottentemperaturen föga öfver 0°; i de största fördjupningarna sjunker den till fryspunkten och t. o. m. något derunder, på mindre djup är temperaturen högre och tilltager mot ytan. -- Det är möjligt att inhafvens klimat mycket skiljer sig från oceanernas. I Medelhafvet t. ex., der djupet kan uppgå till 3,660 m. (mellan Malta och Kreta), är bottentemperaturen likformig, omkr. 13°. I Sulusjön uppgår djupet till 4,660 m., men bottentemperaturen är endast 10,3°. I norra delen af Stilla oceanen är bottentemperaturen på samma djup under 1,7°. Liksom fastlandet är äfven hafvet rikt på växter och djur. Växterna bilda en från fastlandets väsentligen afvikande vegetation, som nästan uteslutande består af för hafvet egendomliga slägten af alger, särskildt tångarter (fukoider och florideer), men som i rikedom och storhet föga står efter landvegetationen. Bland större växtformer kunna nämnas blåstången (Fucus vesiculosus), i de tempererade och kallare zonerna, sargassotången (Sargassum bacciferum), som bildar Sargassohafvet, hvilket v. om Azorerna betäcker en yta af 3,3 mill. qvkm., Lessonia fuscenscens, som i Söderhafvet bildar hela undervattensskogar, och Macrocystis pyrifera, hvars algbål når en längd af 300--400 m. Derjämte är hafvet rikt på mindre alger, hvilka såsom i våra färskvatten liksom filt öfverdraga större växter, klippor etc. Äfven dessa äro mest fukoider och florideer, till en del äfven gröna konfervaceer och siphoneer. Af de stora massorna af protococcaceer och oscillarier härröra hafsytans periodiska röda färg. Så har Trichodesmium erythraeum gifvit Röda hafvet dess namn. Fanerogamer intaga en underordnad plats i hafsfloran; den vigtigaste af dem är sjögräset, Zostera marina. Liksom i landfloran äro algerna talrikast och nå sin största utveckling under tropikerna; dock hysa äfven hafven på högre breddgrader ofta en rik vegetation, och de stora submarina skogarna finnas väsentligen i norra Stilla hafvet och i södra Atlanten vid Falklandsöarna. Endast kusterna af den antarktiska kontinenten lära sakna alger. -- Vida större och formrikare än floran är hafvets fauna, hvilken i artrikedom öfverträffar såväl färskvattens- som landfaunan. Hafvets