djup och stora utsträckning, dess salthalt, likformiga temperatur samt rikedom på näringsämnen gynna utvecklingen af densamma. Hafsdjurens utbredning i lodrät och vågrät riktning är hufvudsakligen beroende af salthalten och temperaturen. Den största artrikedomen finnes i ytlagret omkring de tropiska korallrefven, der temperaturen föga vexlar och alltid är öfver 20°, hvaremot antalet individer af samma art kanske är större i norden. Mot n. aftager strandregionens artantal hastigt och detta dess mer, ju större temperaturskilnader vattnet under olika årstider är underkastadt. Äfven på djup af 5,500 m., der temperaturen icke stiger öfver 2°, har man funnit djur, ehuru antalet arter och individer minskas under ett visst djup och deras storlek vanligen aftager, ehuru ej alltid. I Medelhafvets djup saknas deremot allt djurlif, en omständighet, som man sökt förklara dermed att alla djupare delar af detta haf äro betäckta af ett lager af utomordentligt fin gytja, som floderna nedfört, och som skulle qväfva djuren. För mensklighetens lif och kultur är hafvet af oberäknelig välsignelse, och icke minst är dess inflytande på klimatet. Utan hafvet vore vattnets kretslopp med dess verkningar på jordens fruktbarhet och det vegetabiliska och animala lifvet otänkbart; ty i jämförelse med dess molnbildande afdunstningar äro afdunstningarna från floder och sjöar försvinnande små. Lika stor är hafvets betydelse för mensklighetens kultur. De rikaste, mest civiliserade och oftast äfven de mäktigaste nationer hafva varit sjöfarande, och man torde med fog kunna säga, att hafvet varit och är den första direkta utgångspunkten för kulturen. I tredje rummet kommer den ofantliga massa produkter menniskan hemtar ur hafvet, såväl från växt- som djurlifvet derstädes. Hafdhem, socken i Gotlands läns södra härad, Grötlinge ting. Arealen 3,891 har. 740 innev. (1880). H. utgör med Näs ett konsistorielt pastorat af 1:sta kl., Visby stifts södra kontrakt. Haf-ert-själ.Se Storsjäl. Haff (T., af Sv. haf) gemensam benämning på tre strandsjöar med sött vatten vid södra kusten af Östersjön, hvilka stå i förbindelse med hafvet genom smala kanaler, men eljest äro skilda derifrån genom sanddyner. Se Frisches haff, Kurisches haff och Stettiner haff. Haffner, Karl, tysk skådespelsförfattare, f. 1804 i Königsberg, begaf sig vid unga år till Österrike, der han utbildade sig till skådespelare. Bland hans många féeri- och folkskådespel märkas Das marmorherz (1844), Der tod und der wunderdoktor (som ligger till grund för Aug. Blanches sagolustspel "Döden fadder") och Ein lebensbild. Död 1876. Haffner, Wolfgang von, dansk statsman, föddes d. 10 Sept. 1810 i närheten af Köpenhamn och blef officer 1826, men lemnade krigareståndet redan 1834 för att öfvertaga skötseln af stamhuset Egholm på Själland. H. visade sig som en driftig landtman och blef 1842 medlem af Roskilde amtråd, inom hvilket han under en hel mansålder utvecklat stor verksamhet. 1850 deltog han i stiftandet af den konservativa "Grundejerforeningen" och var medlem af dennas styrelse till 1852, men var likväl sjelf villig att försälja sitt fästegods till bönderna. 1846 var han ledamot af östiftens ständerförsamling och invaldes 1866 i riksrådets landsting samt återvaldes 1874. Der spelade han en icke obetydlig rol, bl. a. vid diskussionen om härordningen 1867, hvarvid han uttalade sig i afgjordt skandinavisk riktning, och i en mängd praktiska frågor. Den 22 Sept. 1869 blef H. inrikesminister, men utbytte redan d. 28 Maj 1870 denna post mot platsen som krigs- och marinminister, hvarjämte han 1871 fick generals titel. Han förberedde vigtiga förslag om härens och sjöförsvarets ordnande, om flottans förstorande och fästningars anläggande, men utträdde ur ministèren d. 23 Dec. 1872. Den 11 Juni 1875 blef H. å nyo krigsminister, men afgick i Juli 1877. E. Ebg. Hafis l. Hafiz, Arab., hedersbenämning på en lärd, särdeles en, som kan utantill koranen eller en större samling traditioner (hadith) rörande Muhammed. Hafis, Muhammed Sjemseddin ("trons sol"), Persiens störste lyriske skald, född i början af 1300-talet, död 1388, egnade större delen af sitt lif åt teologiska studier samt tillhörde ett samfund af dervisjer och sufis. Hans vän och beskyddare vesiren Haji Kivam-eddin inrättade för hans räkning en särskild skola, der han undervisade i koranens exeges. På sin ålderdom öfvergaf H. sitt asketiska lefnadssätt och bröt fullständigt sina förbindelser med dervisjer och sufis, till hvilka han derefter intog en fiendtlig ställning. Samtidigt började han sjunga sina bacchisk-erotiska sånger, hvilka bevarat hans namn åt efterverlden. Vin och kärlek utgöra innehållet i dessa dikter. "Den sköna, glada sinligheten är för honom rätta uttrycket af det goda; dem firar han i sina dikter, och endast som en matt, knappt hörbar ton går förgänglighetskänslan genom det hela." Så tydligt det än synes, att hans dyrkan af detta lifvets goda var allvarligt menad, hafva emellertid H:s sånger af hans trosförvandter uppfattats såsom allegoriska, såsom besjungande under det jordiskas namn det himmelska. Hans graf har derför blifvit en vallfartsplats för de fromma. Efter H:s död samlades hans förnämsta sånger i en divan, hvilken är bäst utgifven af H. Brockhaus (1854--61) och (jämte tysk öfversättning) af V. von Rosenzweig (1858--64). Hafkatt, Anarrhichas lupus L., zool., en till slemfiskarnas familj (Blenniidae) hörande art af de taggfeniga fiskarna. Från familjens öfriga slägten skiljer sig hafkatten hufvudsakligen genom saknaden af bukfenor samt genom sin egendomliga tandbyggnad. De korta, med kraftiga tuggmuskler försedda käkarna hafva nämligen ovanligt grofva kägelformiga tänder, hvarför utom på gombenen, plogbenet och underkäkens bakre del sitta stora, låga, kullriga tänder, tjenliga att söndermala de hårda skalen på snäckdjur, sjöborrar, krabbor och andra skaldjur, hvilka utgöra fiskens hufvudsakliga föda. Hafkatten har till följd af sin fruktansvärda