tandbeväpning ända från forntiden gjort sig beryktad såsom en glupsk roffisk, ehuru han blott undantagsvis förtär fisk. Namnet "hafsvarg" (lupus marinus) häntyder derpå. Fiskare frukta hans bett och gifva honom vanligen några dråpslag i hufvudet, innan de våga taga honom in i båten. Han är en nordlig fiskart, hvars utbredningsområde sträcker sig ungefär mellan 70°--50° n. br. Vid Sveriges vestra kust ända ned i Öresund är han tämligen allmän och skall undantagsvis anträffas äfven i södra Östersjön. Han lefver alltid spridd och håller sig merendels nära bottnen. Simförmågan är svag. Vanliga längden går till omkring 1 m., men han kan blifva 2 m. och deröfver. Färgen är svartgrå, med några mörkare, mer eller mindre tydliga tvärränder. R. L. Hafle, ett fornnordisk jättenamn. Se Hadding. Hafliðe Marsson, isländsk höfding och lagman, var medlem af det på 1117 års allting tillsatta utskott, som skulle låta uppteckna landets lagar och på samma gång egde frihet att föreslå ändringar i dem (nymæli). Arbetet utfördes under den följande vintern på H:s gård (Breiðabólstad i Vestrhóp, i norra delen af Island), hvarför denna äldsta laguppteckning, hvilken omfattade kapitlet om dråp m. m., och som upplästes och intogs i lagrätten på 1118 års ting, fick namnet Hafliðaskrå. Sedermera gällde denna som autentisk lagtext i motsats till andra "skråer" (uppteckningar). H. är äfven namnkunnig genom sin strid med bonden Thorgils Oddason. Stridens fredliga slut tillskrefs presternas bemedling och är ett af de tydligaste bevisen på kristendomens makt öfver de sjelfviska lidelserna. C. R. Hafn ("hamn"), äldsta namnet på Köpenhamn. Hafnarfjörðr (D. Havnefjord), Faxebuktens sydöstligaste vik, på Islands vestra kust. Dess inre bildar en djup och ganska säker hamn; der ligger en af Islands vigtigare fiske- och handelsplatser, hvilken äfven bär namnet H. C. R. Hafnia, latinska namnet på Köpenhamn. Hafnjure, ett af fornnordiska skalder användt uttryck för sten, ädelsten. Fröjas med ädelstenar smyckade halskedja, Brisingarnen, kallas derför en fager hafnjure. Th. W. Hafre, Avena, landtbr., ett till nat. fam. Gramineae hörande sädesslag, som har blommorna sittande i en mer eller mindre utspärrad eller åt ena sidan lutande vippa, under det att blommorna hos öfriga till samma familj hörande sädesväxter sitta i ax. Af den odlade hafren förekomma följande hufvudslag: vanlig hafre (A. sativa), med åt alla sidor utbredd vippa, plymhafre (A. orientalis), äfven kallad turkisk eller tartarisk hafre, med ensidig, plymlik vippa, skallös småhafre (A. nuda), med små, kubbiga, skallösa frön och skallös grofhafre (A. chinensis), med större, gröfre, skallösa frön. Såväl af den vanliga hafren som af plymhafren förekomma flere olika sorter. Bl. a. skiljer man mellan hvithafre, med hvitt, och svarthafre, med svart fröskal. Den förra tillhör hufvudsakligen slättlanden, den senare deremot bergs- och skogstrakterna. Hos de äldre kulturfolken, hebréerna, grekerna, egypterna och romarna, odlades icke någon hafre, och detta sädesslag fanns ej uti Indien, förrän engelsmännen, för att dermed föda sina hästar, dit införde detsamma. I södra Ryssland, Sibirien, Österrike och Dalmatien förekommer hafren numera lika allmänt vild som odlad, och De Candolle anser dessa land vara dess ursprungliga fädernesland. Hos de germanska folken är hafren ett från äldsta kända tider odladt sädesslag. Hafren är ett vårsäde och bör sås så tidigt som möjligt. Den nöjer sig med hvad slags jordmån som hälst och gifver jämförelsevis god skörd äfven på så mager mark, att det knappast skulle löna sig att der odla något annat säde. Bäst trifves den på kraftig, ej för högländt belägen lättlera. På en hektar utsås omkring 3 eller högst 4,5 hl. Afkastningen vexlar betydligt efter jordens beskaffenhet, från 15 à 18 till 30 à 45 hl. (stundom ännu mera) säd och från 1,700 till 3,500 kg. halm på hektaren. En hektoliter fullgod hafre väger omkr. 50 kg., men kan dock hafva en betydligt högre vigt. I Sverige skördades 1880 omkr. 17 mill. hl. och exporterades 5,6 mill. hl. hafre, utgörande mer än 89 proc. af hela qvantiteten utförd omalen spanmål. -- Af slägtet Avena förekomma i Sverige flere vildt växande arter, bland hvilka knylhafren, A. elatior, och gullhafren, A. flavescens, äro förträffliga foderväxter. J. A. Hafregås. Se Gåsslägtet. Hafrsfjord, en 8 km. lång fjord i Stavanger amt i Norge, hvilken skär in på norra sidan af Jäderen. Vid fjordens innersta vik ligger det från gamla tider namnkunniga Sole, som i början af medeltiden var den mäktiga Sole-ättens säte. I H. utkämpades (omkr. 872) det bekanta sjöslaget mellan Harald Hårfagre och de förenade småkonungarna öfver Hordaland, Rogaland, Agder och Telemarken. Som de senares här blef fullkomligt slagen och motståndet mot Harald Hårfagres eröfringsplaner derigenom brutet, plägar man från detta slag räkna Norges förening till ett rike. O. A. Ö. Hafsabborre, Labrax lupus G. Cuv., zool.,tillhör abborrefamiljen och räknades förr till samma slägte som vanliga abborren, från hvilken han emellertid skiljer sig, förutom genom betydligare storlek -- han når ända till 1 m. längd --, derigenom att han har två taggar i bakre delen af gällocket, hvilket är täckt af fjäll, samt blott nio strålar i främre ryggfenan. Ryggen är stålgrå, sidorna silfverfärgade och buken rent hvit. Han är allmän i Medelhafvet och förekommer ej sällsynt längs Europas vestkust ända upp till England. I Skandinavien är han sällsynt, men har fångats vid norska kusten ända upp till Tromsö. Vid Sveriges kuster hafva blott några få exemplar erhållits i Bohus län samt ett i Öresund. Af de gamle var denna fisk högt skattad såsom läckerhet; bäst ansågos de abborrar vara, som fångades i Tibern mellan broarna. Aristoteles skildrar hafsabborren såsom den mest listiga bland alla fiskar. Numera är han ej så högt värderad. Hafsabborren förekommer endast i salt vatten,