uppmärksammades af den kyrkliga intoleransen. H. dog d. 12 Dec. 1718, stadd på flykt till Sverige undan ryssarna. R. T-dt. Hahn, Johann Michael, tysk teosof, född 1758 i Altdorf vid Böblingen, var son till en bonde. Genom studiet af Böhmes och Oetingers skrifter förmåddes han att uppträda både såsom skriftställare och predikant. Han förkunnade ett nytt, mot den ortodoxa läran stridande, teosofiskt system, som äfven efter H:s 1819 inträffade död räknade en mängd anhängare, de s. k. Michelianerna. H:s skrifter utgåfvos 1819 (i 15 bd). Några af hans andliga sånger äro i bearbetning upptagna i den würtembergska psalmboken. Hahn, August, tysk teolog, en bland grundläggarna af den moderna konfessionalismen, f. 1792, blef 1819 e. o. professor i teologi i Königsberg, 1826 professor i Leipzig och 1833 i Breslau samt 1844 tillika generalsuperintendent i Schlesien. Död 1863. I sitt arbete Offene erklärung an die evangelische kirche, zunächst in Sachsen und Preussen (1827) gaf han rationalisterna det rådet att de skulle utträda ur statskyrkan och råkade derigenom i häftig strid med K. G. Bretschneider, mot hvilken han riktade Sendschreiben über die lage des christenthums in unserer zeit und das verhältnis christlicher theologie zur wissenschaft überhaupt (1832). G. framställde sitt dogmatiska system i Lehrbuch des christlichen glaubens (1828; 2:dra uppl. 1857--59). Han utgaf bl. a. Das evangelium Marcions in seiner ursprünglichen gestalt (1823) och den hebreiska bibeln (1831; 4:de uppl. 1868). Hahn, Karl August, tysk språkforskare, f. 1807, blef 1849 professor i Prag och 1851 i Wien. Död 1857. Han var en af de förnämste förkämparna för det af Grimm och Lachmann grundade grammatiska och textkritiska systemet. Hans grammatiska arbeten äro: Mittelhochdeutsche grammatik (1843--47; 3:dje uppl. 1875), Neuhochdeutsche grammatik (1848) och Althochdeutsche grammatik (1852; 4:de uppl. 1875). Synnerlig skicklighet ådagalade han såsom utgifvare af gammal- och medel-högtyska dikter. Hahn, Johann Georg von, österrikisk ämbetsman och resande, f. 1811, d. 1869, blef 1847 österrikisk konsul i Janina, 1851 i Syra och 1869 generalkonsul i Athen. Under sin vistelse i Janina anställde H. de noggrannaste forskningar öfver Albaniens land, folk och språk, och resultatet af sina arbeten nedlade han i det utmärkta verket, Albanesische studien (1854). Såsom konsul i Syra arbetade han ifrigt för genomgräfvandet af näset vid Korint och anläggandet af jernvägar på Balkanhalfön. 1858 företog han en resa mellan Belgrad och Saloniki, hvilken han skildrade i Reise von Belgrad nach Salonik (1861; 2:dra uppl. 1871). I Reise durch die gebiete des Drin und Wardar (1867) redogör han för en 1863 företagen forskningsresa genom Turkiet. Efter hans död utkommo Sagwissenschaftliche studien (1871--76). Hahn, Elise. Se Bürger 2. Hahnemann, Samuel Christian Friedrich, tysk läkare, homöopatiens upphofsmann, född 1755, kom 1775 till Leipzig, der han mot sin faders vilja studerade medicin, under det han måste arbeta för bröd medelst öfversättningar af utländska medicinska verk. 1779 blef han medicine doktor i Erlangen och praktiserade sedermera på flere olika orter i Tyskland. Emellertid blef han snart så nedslagen öfver den praktiska medicinens osäkerhet, att han "för att icke blifva sina medmenniskors mördare" lemnade praktiken. 1784 bosatte han sig i Dresden och 1789 i Leipzig, för att uteslutande egna sig åt kemiska studier och författareverksamhet. Första idén till den nya läkemetoden (homöopatien) uppstod hos honom vid öfversättning af Cullens "Materia medica", der förklaringen öfver kinabarkens verkan föreföll honom alltför otillfredsställande. För att sjelf pröfva kinans verkan tog han in en stor dos med den påföljd att han, ehuru förut frisk, fick en feber, liknande frossa. Hans första homöopatiska grundprincip var nu färdig: similia similibus, "lika mot lika", d. v. s. en sjukdom botas bäst af det medel, som hos en frisk framkallar samma sjukdom. Ännu några experiment i samma riktning lemnade ytterligare stöd för denna teori. Samtidigt började han å nyo utöfva läkekonsten, men enligt sin nya metod, hvarvid han sjelf tillredde sina läkemedel och bestämde dosen efter alldeles nya grundsatser (jfr Homöopati). Då H. sjelf beredde och administrerade sina medikament, råkade han snart i delo med apotekarna, hvilka ensamma hade dylik rätt, och för denna kollision måste han flytta från den ena staden till den andra. Efter att 1810 hafva utgifvit sitt homöopatiska arbete Organon der rationellen heilkunde (6:te uppl. 1865; "Organon för läkekonst" etc., 1835) återvände han 1811 till Leipzig, der han praktiserade och föreläste till 1820. Hans andra stora arbete, Reine arzneimittellehre, utkom 1811--21. År 1820 bosatte han sig i Köthen, der han blef lifmedikus hos hertig Ferdinand, flyttade 1835 till Paris och dog derstädes d. 2 Juli 1843. Hans anhängare reste 1851 i Leipzig och 1855 i Dessau statyer till hans minne. Oaktadt öfverdrifterna och ensidigheterna i det homöopatiska systemet har dock H. verkat åtskilligt godt genom minskning af läkemedlens öfverdrifna bruk, genom undersökningar af medikamentens inverkan på den friska kroppen och genom införande af dietiska medel vid sjukdomars behandling. F. B. Hahn-Hahn, Ida Marie Luise Sophie Friederike Gustava von, född Hahn, tysk författarinna, född i Tressow, i Mecklenburg-Schwerin, d. 22 Juni 1805, gifte sig 1826 med grefve F. W. A. von Hahn-Hahn, från hvilken hon skildes 1829. Derefter företog hon vidsträckta resor, under hvilka hon äfven (1842) besökte Sverige. Hon gjorde sig först bemärkt såsom lyrisk författarinna genom Gedichte (1835), Neuere gedichte (1836), Venetianische nächte (s. å.) Lieder und gedichte (1837). Sedan egnade hon sig åt den sociala romanen och utgaf på detta område en mängd arbeten, af hvilka åtskilliga 1844 utgåfvos under den gemensamma titeln Aus der gesellschaft. Bland hennes romaner