380,000 kr. mot eventuelt truppunderstöd. -- 2. Hufvudstad i nämnda stat, vid Kistnas biflod Musi och vid en bibana till Bombay-Madras-jernvägen. Omkr. 200,000 innev., till största delen muhammedaner. En svag fästningsmur löper kring staden. Gatorna äro trånga och smutsiga. Märkliga byggnader äro nisams palats och det britiska residenset, några hindutempel och många moskéer, af hvilka den förnämsta uppgifves vara byggd efter mönstret af Kaaban i Mekka. I närheten ligga den britiska militärstationen Iskanderabad och bergfästningen Golkonda. S. A. L. Haidarabad (Eng. Hyderabad). 1. Distrikt i kejsaredömet Indien, presidentskapet Bombay, prov. Sind. Areal 23,447 qvkm. 724,000 innev. (1872), större delen muhammedaner. -- 2. Hufvudstad i nämnda distrikt och i prov. Sind, på en ö, som bildas af Indus och dess arm Fulaili, och genom jernväg förenad med kuststaden Karaschi. 41,152 innev. (1872). Stora basarer, hvilka af gammalt varit ryktbara för sina sadlar och damaskerade arbeten och ännu äro väl försedda med lackerade arbeten, guld- och silfverstickade tyger samt emaljer m. m. I närheten ligger byn Miani, der engelsmännen 1843 vunno tvänne segrar, hvilka gjorde slut på Sinds oberoende, Haidar Ali (Eng.Hyder Ali), rajah af Majsor, f. 1702, var en man af ringa börd, men lyckades genom sin öfverlägsna förmåga svinga sig upp och blef slutligen den mäktigaste herskaren i Indien. Först vid nära 50 års ålder erhöll han ett sjelfständigt befäl öfver en mindre afdelning af maharajahns af Majsor här (1749), men från denna stund stego hans makt och inflytande hastigt, och redan efter 12 års förlopp (1761) var han i verkligheten, om också ej till namnet, Majsors herre. Sitt rike styrde han visserligen på despotiskt sätt, men han visade på samma gång en hos en indisk furste ovanlig omsorg för undersåtarnas väl. Med klokhet, hänsynslöshet och ihärdighet arbetade han på förstoringen af sitt rike och sin makt. Sedan han 1763 eröfrat Canara med Bednore -- han kallade sig nu "H. A. khan Bahadoor" --, vände han sig 1765 mot mahratterna, slog nairs eller krigarekasten på Malabar och eröfrade Kalikut. Den engelska regeringen i Madras började nu frukta för hans makt och hans eröfringslystnad och ingick derför förbund med nisam och mahratterna mot deras gemensamma fiende (1766), men redan följande året lyckades H. A. spränga alliansen och draga nisam öfver på sin sida. I sjelfva kriget låg han emellertid under för engelsmännens öfverlägsna krigskonst, men efter hvarje nederlag samlade han åter sina skaror och var inom kort färdig till ny strid. Till sist lyckades han framtränga till Madras och afskära den engelska hären, som befann sig långt i söder, från dess operationsbas (1769). Derigenom tvang han engelsmännen till ett fredsfördrag, genom hvilket alla eröfringar återställdes, och de båda makterna förbundo sig till ömsesidigt bistånd vid försvarskrig. Då H. A. på grund af detta fördrag äskade engelsmännens hjelp mot mahratterna, tillbakavisades hans begäran af regeringen i Madras. H. A. intogs nu af hat till de fördragsbrytande engelsmännen och gjorde till sin lifsuppgift att bekämpa deras välde i Indien. Sedan han under de närmast följande åren e] blott återtagit de af mahratterna gjorda eröfringarna, utan äfven utvidgat sitt rike ända till Kistnas stränder, ansåg han tiden vara inne att vända vapnen mot engelsmännen. 1779 afslöt han ett anfallsförbund mot dem med de flesta mahrattfurstarna, och året derefter skred han till anfall. Af Frankrike, som 1778 förbundit sig att understödja nord-amerikanerna i deras frihetsstrid mot England, hade han blifvit försedd med vapen och krigsförråd. Med sin 100,000 man starka här framryckte han till närheten af Madras och eröfrade Arkot, innan ännu den engelske generalguvernören Warren Hastings hunnit ordna försvaret. Redan 1781 inträdde en vändning i kriget, i det att H. A. blef slagen vid Porto Novo, Polliloor samt Sholingur och den engelska flottan intog Negapatam. Den 10 Dec. 1782 afled den åldrige herskaren öfver Majsor, lemnande sitt rike och sitt hat i arf åt sin son Tippo Saib. Haidinger, Wilhelm Karl von, österrikisk mineralog, född i Wien d. 5 Febr. 1795, son af mineralogen Karl H. (f. 1756, d. 1797), började 1812 sina vetenskapliga studier i Graz, under ledning af den store mineralogen Mohs, och gjorde 1822--27 mineralogiska studieresor i vestra, södra och norra Europa. 1827--40 verkade han såsom ledare af sina bröders porslinsfabrik, i Elbogen, utan att derför lemna sina vetenskapliga forskningar å sido. Han kallades 1840 att efterträda Mohs såsom föreståndare för mineraliesamlingen i Wien. År 1843 började H. offentliga föreläsningar i sin vetenskap, hvilka han fortsatte till 1849. S. å. utnämndes han till chef för den genom hans ihärdiga sträfvanden stiftade Geologische reichsanstalt, hvars ledning han innehade till 1868. Död i Wien d. 19 Mars 1871. -- Inom sin vetenskap utvecklade H. en förvånansvärd verksamhet. Ensamt i Vetenskapsakademiens i Wien publikationer offentliggjorde han 1847--69 mer än 225 afhandlingar. Under sin vistelse i England på 1820-talet publicerade han i särskilda vetenskapliga tidskrifter derstädes omkr. 40 uppsatser. Den af honom grundlagda naturvetenskapliga föreningens "Naturwissenschaftliche abhandlungen" (1847--50) och "Berichte" (1847--50), hvilka han redigerade, innehålla af honom öfver 150 artiklar. Slutligen innehålla åtskilliga andra lärda tidskrifter en stor mängd meddelanden af hans hand. Derjämte utgaf han flere större arbeten, såsom Bericht üer die mineraliensammlung der hofkammer (1843) och Handbuch der bestimmenden mineralogie (1845--46). Bland H:s vigtigaste arbeten må nämnas hans undersökningar öfver mineralens s. k. pseudomorfoser och optiska egenskaper, hans bearbetning af Mohs mineralogiska system, hans geologiska öfversigtskarta af Österrike, hans studier öfver pleokroiska kristaller och ljusets polarisation, hans forskningar öfver meteorstenarna o. s. v. En särskild förtjenst inlade H.