genom sina sträfvanden att införa en fast nomenklatur inom mineralogien. -- Vid sidan af dessa rent vetenskapliga arbeten vinnlade sig H. högeligen om spridande af naturvetenskaperna i sitt fädernesland. Derom vittnar bl. a. den af honom grundlagda "Verein der freunde der naturwissenschaften". Såsom chef för Geologische reichsanstalt inlade han odödliga förtjenster; tack vare hans rastlösa verksamhet förvärfvade sig denna institution snart allmänt erkännande i hela den vetenskapliga verlden. Haiduker. Se Hajduker. Haie [ä], Fr. (af T. hag, Fornt. hagan, inhägna), häck, militärisk uppställning på tvänne enkla eller dubbla led, hvilka bilda front mot hvarandra. Haik, Arab., ett stort, mantelformadt tygstycke af ylle eller bomull, hvilket af de i Nordafrika boende araberna begagnas såsom öfverplagg. Hai-keu. Se Hainan. Hailes [häls], Sir David Dalrymple, lord, skotsk rättslärd och historieskrifvare, f. 1726, började 1748 praktisera såsom advokat samt blef 1766 domare (han antog då titeln lord H.) och 1776 ledamot af högsta domstolen i Skotland. Död 1792. Hans förnämsta verk är Annals of Scotland (1776--79). Han författade derjämte bl. a. Historical memoirs concerning the provincial councils of the Scottish clergy (1769), An examination of some of the arguments for the high antiquity of regiam majestatem (s. å.), Remains of Christian antiquity (1776-80), Disquisitions concerning the antiquities of the Christian church (1783) och An inquiry into the secondary causes, which Mr Gibbon has assigned for the rapid growth of christianity (1786). A. B. B. Hailtsa, en indianstam, bosatt vid Nya Georgiens södra kust och på norra delen af den derutanför liggande Vancouvers ö. H. A. Haimburg. Se Hainburg. Haimon (Lat. Haemon), Grek, hjeltes. 1. En son af tebanen Kreon, af Sofokles i tragedien "Antigone" framställd såsom Antigones trolofvade. 2. Sagokonung i Tessalien, efter hvilken detta land fordom skall hafva kallats Haimonia. A. M. A. Haimonia, forntida namn på Tessalien. Haimonsbarnen (T. Haimonskinder) kallas grefve Haimons (Aimons) af Dordogne fyra söner: Reinold af Montalban, Adelhart, Ritsart och Witsart, hvilka i mer än sju år måste till följd af franske konungens förföljelser dölja sig i Ardenner-skogen. Deras öden skildras utförligt i en till den karolingiska sagokretsen hörande fransk dikt från 12:te årh. (utgifven 1862 af Michelant). Ämnet behandlades sedan i en fransk prosaroman, "Histoire du noble et vaillant chevalier Regnault de Montauban" (utan tryckår; nya upplagor 1508, 1573 och 1583), och i en fransk folkbok, "Les quatre fils Aymon" (1495; ny uppl. 1829), hvilken öfversattes till tyskan under titeln: "Eyn schön lustig geschicht, wie keyser Carle der gross vier gebrüder, hertzog Aymont von Dordons süne, 16 jarlangk bekrieget" (1535). Denna öfversättning ligger till grund för den tyska folkboken: "Die schöne und lustige histori von den vier Haymonskindern" etc., hvilken åter noga öfverensstämmer med den nederländska "Historie von den vier Hems-kindern" (1619). L. Tieck har behandlat sagan i "Peter Leberechts volksmärchen" (1797). Den finnes upptagen i "Deutsche volksbücher" af Simrock (1845) och Marbach (1838). Hainan (Kin. Kiung-tsju-fu), en till kinesiska prov. Kuang-tung hörande ö utanför Ton-kinviken, mellan 17° 52' och 20° 8' n. br. samt 108° 32' och 111° 15' ö. l. (från Gr.), skild från fastlandet, genom det endast 15 km. breda H.-sundet. Areal 36,195 qvkm. Hela det inre af den ovalt formade ön fylles af Vu-tsji-sjan ("Fem-finger-berget"), en stor granitmassa, med toppar af 2,000 m. höjd, hvilken öfverallt är klädd med yppig skog. Från denna centrala del nedrinner mot hafvet i alla riktningar en mängd floder, några af ansenlig storlek och genom kanalförbindning af vigt som trafikleder. Kusten är vid Tonkinviken lågland och sandig, med farliga undervattensref, i ö. klippig och brant, med goda hamnar och ankarplatser. Klimatet är tropiskt hett, men mildras i n. af nordöstmonsunen, täta dimmor och en ymnig dagg. Jordbäfningar förekomma ofta. Den rika vattentillgången jämte läget mellan vändkretsarna hafva skapat en i hög grad bördig jordmån, i synnerhet på öns vestra hälft, hvars flora har mycket gemensamt med Indiens. Produkterna ur växtriket äro mångfaldiga. Ris och batater, de förnämsta födoämnena, odlas i stor utsträckning, äfvensom sockerröret och många frukter; dessutom, fastän i mindre skala, bomull, indigo och tobak. Kokos- och arekapalmer växa ymnigt. De vidsträckta skogarna, öns förnämsta rikedom, hysa många värderika trädslag, såsom sandel-, drakblods-, aloe- och rosenträd, ebenholz m. fl. Afsättningen af skepps- och byggnadsvirke, det senare i synnerhet på Peking, är högst betydlig. I några trakter uppfödas bufflar och småväxta hästar. Biskötseln är allmän samt lemnar massor af honung och vax. De mineraliska tillgångarna bestå förnämligast i koppar, jern och silfver samt guld, hvilket fås genom vaskning ur flodsanden. Bergshandteringen lemnar dock mycket öfrigt att önska. Beredningen af hafssalt är deremot mycket omfattande. Vid kusten drifves ett indrägtigt fiske, hvilket äfven är riktadt på perlor och koraller. Af öns inbyggare, omkr. 2,5 mill., äro omkr. 1 mill. invandrade kineser, hvilka bebo kustbältet, det kultiverade området, under det att bergstrakterna innehafvas af landets nästan kopparfärgade urinnevånare, hvilka i språk, seder och bruk visa stor frändskap med miaotse, de äldsta inbyggarne i prov. Junnan. Ett mindre antal af dem (af kineserna kallade sju-li) äro civiliserade och uppblandade med kineser, hvilka lärt dem odlingen af ris och tebusken, som dock lemnar en underhaltig vara. De öfrige, sjeng-li, li l. loi, lefva i fullkomligt oberoende af kinesiska regeringen, betala inga skatter och lifnära sig af jagt. -- Den kinesiske guvernörens säte är Kiung-tsju, vid H.-sundet, med omkr. 30,000 innev., hvilka drifva handel, skeppsbyggeri och någon industri. År 1630 inrättades der en katolsk missionsanstalt. Omkr. 15 km.