vester ut ligger det lika folkrika Hai-keu, öns förnämsta hamn och medelpunkten för handeln med inhemska produkter. Utförseln omfattar timmer och salt, talg, läder, socker, kokosolja, betel- och kokosnötter; införseln består i bomulls väfnader, pelsverk och opium. Båda dessa hamnar öppnades för européerna genom fördraget i Tientsin 1858, men endast engelsmännen hafva begagnat sig deraf. -- Omkr. 100 år f. Kr. underlade sig kineserna ön, men deras välde synes efter hand hafva gått förloradt. År 1278 eröfrades den ånyo af Kublai kan. Sedermera var ön ofta en tillflyktsort under oroligheterna på fastlandet och användes äfven någon tid som deportationsort. De djerfva sjöröfverier, som intill sista tiden drefvos vid kusten, fingo ett slut först genom engelsmännens kraftigare uppträdande 1863. S. A. L. Hainaut (änå; T. Hennegau), provins i Belgien, omgifven af prov. Öst- och Vestflandern, Brabant och Namur samt Frankrike. Areal 3,72,62 qvkm. 982,402 innev. (1879), till större delen valloner. H. genomflytes af Schelde, Dender och Sambre och är i n. ett bördigt slättland med blomstrande åkerbruk och boskapsskötsel. I s. bilda Ardennerna ett väldigt grufdistrikt, hvars centra ligga kring Mons (150 kolgrufvor) och Charleroi (jern, koppar och marmor). Industrien omfattar allahanda gröfre och finare jern- och stålvaror, väfnader, spetsar, läder, porslin, glas och papper. Samfärdseln har sin stora pulsådra i jernv. Bruxelles--Paris och underlättas derjämte af kanaler från Charleroi till Bruxelles och från Mons öfver franska gränsen. Välståndet är mera allmänt än i någon annan del af landet. Hufvudstad Mons. -- H. utgjorde under medeltiden ett tyskt grefskap, hvilket efter grefveslägtens utgång på manssidan (1030) förenades med Flandern. Genom 1246 års delning mellan Balduin IX:s (d. 1205) dottersöner skildes åter de båda landen, hvarvid Johan af Avênes blef grefve af H. Dennes son Johan (1279--1304) förvärfvade genom arf Holland, och då hans ätt 1345 utslocknade på manssidan, kommo både H. och Holland i kejsar Ludvigs af Bajern händer. Vid grefve Vilhelm VI:s död (1417) tillföll grefskapet hans dotter Jakobea, men denna afträdde det 1433 till Filip den gode af Burgund. Med de öfriga burgundiska landen öfvergick H. 1477 till huset Habsburg och hörde efter de habsburgska landens delning 1556 till Spanien, hvilket 1713 afträdde det till Österrike. Under det spanska väldet hade H:s område blifvit minskadt, i det att sydligaste delen af grefskapet, med hufvudstaden Valenciennes, genom Pyreneiska freden (1659) och fredeno i Nijmegen (1678) afträdts till Frankrike. Återstoden af H. förenades på grund af Wien-kongressens beslut (1815) med Nederländerna. Sedan 1830 är H. en belgisk provins. Hainbund. Se Göttingska skaldeförbundet. Hainburg l. Haimburg, stad i Nedre Österrike, på högra Donaustranden, nära ungerska gränsen. 4,857 innev. (1880). Tillverkning af tobak -- den största fabriken i riket -- och synålar. Många romerska fornlemningar, bl. a. en vattenledning, som ännu begagnas, ett altare och det s. k. römerthurm på rådhuset. På en klippa i Donau ligger den pittoreska borgruinen Rothenstein. Fästningslinierna af det gamla Carnuntum hafva genom utgräfningar tydligt trädt i dagen. På Hainberget stå ruiner af den i Nibelungenlied omtalade Heimburc, ett gränsfäste mot hunnerna, hvilket 1042 med storm togs af Henrik III från ungrarna. År 1482 återeröfrades borgen af Mattias Corvinus. 1683 förstördes den af turkarna, hvarvid alla innevånarna nedgjordes. S. A. L. Hainichen, stad i sachsiska regeringsområdet Leipzig, vid Striegis och Chemnitz-Rosswein-jernvägen. 8,497 innev. (1880). Mest bekant såsom Tysklands förnämsta fabrikationsort för flanell. Minnesstod öfver Gellert. Hairaddin Se Barbarossa. Haissin. Se Gaissin. Haistila, by vid Kumo-elf i Finland, icke långt från Björneborg, var skådeplats för en arriergardesstrid d. 17 Mars 1808 mellan två finska bataljoner och en sqvadron på ena sidan samt general Bagrations avantgarde på den andra, C. O. N. Haïti (Karib. "bergland"), Sp. San Domingo. 1. En af de Vestindiska öarna, den största näst Cuba, belägen mellan 17° 37' och 19° 58' n. br. samt 68° 20' och 74° 28' v. l. (från Gr.), omgifves i n. af Atlantiska oceanen, i s. af Karibiska hafvet, mellan hvilka leda i ö. Mona-passagen, i v. Jamaica-kanalen och Windward-passagen. De yttersta uddarna äro i n. Grande Pointe och Kap Isabela, i ö. Kap Engaño, i s. Kap Beata och i v. Kap Irois. Med en bredd, som vexlar mellan 60 och 260 km., har ön en längd från v. till ö. af 660 km. Arealen, inberäknadt Gonave, Tortuga och några andra mindre öar, utgör 77,254 qvkm. Befolkningen uppgår till 850,000, negrer och mulatter jämte ett fåtal hvita. Kusten är mycket inskuren och rik på naturliga hamnar. Från v. intränger den stora Gonave-viken och bildar tvänne halföar, hvilka sträcka sig fram mot Cuba och Jamaica; på norra sidan möter Manzanillo-viken, i ö. Samana-viken och i s. Neiba-viken, som hvars fortsättning kunna anses sjöarna Enriquillo och Laguna del Fondo, af hvilka den förstnämnda har salt vatten och är Antillernas största insjö, 400 qvkm. Bergen utgöra intet sammanhängande system. Öns mellersta del genomstrykes från v. till ö. af Sierra de Cibao, som i Pico del Yaqui (2,955, enligt senare mätningar 4,155 m.) och Loma Tina (3,140 m.) hyser landets högsta punkter. Norr om och nästan parallelt med denna hufvudkedja löper Sierra de Monte Cristi, som har toppen Diego Campo (1,175 m.) och åt ö. fortsättes af den bergfyllda Samanahalfön. En tredje, kortare kedja, som drager sig i en båge mellan Gonave- och Neibavikarna, når i Loma Barranca till 2,285 m. Den sydligaste af halföarna i v. är ända ut till hafsbandet fylld af berg, hvilka vid Sierra de la Sella (2,715 m.) böja af mot s. och nå sin afslutning vid Kap Beata. Låglandet framträder i sin största utsträckning mellan de