nämligen franska nationalförsamlingen 1790 beviljade kolonien sjelfstyrelse, fordrade de frie mulatterna och negrerna del i densamma, men deras begäran tillbakavisades med förakt af de rike plantageegarna. De frie färgade kallade då negerslafvarna till sitt bistånd, och d. 23 Aug. 1791 utbröt bland dem ett uppror. De hvite nedhöggos, plantagerna förstördes, och sedan en af de svartes chefer, Mayaca, lyckats eröfra Cap François (1793), befann sig hela kolonien i de upproriskes händer. Då de mot Frankrike förbundne spaniorerna och engelsmännen vid denna tid besatte några platser i kolonien, förenade sig negerhären under Toussaint l'Ouverture med de till öns försvar sända franska trupperna. Fienderna fördrefvos, och den spanska delen af ön eröfrades. I freden i Basel afträdde Spanien densamma till Frankrike (1795). När Toussaint 1801 på H. upprättade en fri negerstat, afsände Napoleon 1802 general Leclerc med 25,000 man för att åter lägga ön under franskt välde, men hären dukade under för gula febern och negrernas anfall. 1803 tvungos fransmännen att utrymma ön, och negrernas anförare Dessalines lät d. 8 Dec. 1804 kröna sig till kejsare af Haïti under namn af Jean Jacques I. Redan i Okt. 1806 störtades den despotiske kejsaren af negergeneralen Henri Christophe och mulatten Alexander Pétion. Efter tvänne års strider mellan de båda segrarna delades 1808 den gamla franska kolonien i en mulattrepublik (i söder), med Pétion såsom president, och en negerrepublik (i norr), med Christophe såsom president. Den spanska delen af ön återtogs s. å. af spaniorerna. Christophe förvandlade 1811 den norra staten till en ärftlig monarki -- han kallade sig derefter konung Henrik I -- samt gjorde 1816, efter Pétions död, ett misslyckadt försök att eröfra mulattrepubliken. 1820 lyckades emellertid mulattrepublikens president, Jean Pierre Boyer, förena de båda staterna till en republik, med hvilken han året derefter införlifvade det spanska området. Den nya republiken Haïti erkändes af Frankrike 1825, mot det att republiken förband sig att betala plantageegarna en skadeersättning af 150 mill. fr., hvilken summa 1838 nedsattes till 60 mill. Boyer blef 1843 fördrifven, och republiken sönderföll i två stater, i det att den spanska delen af ön konstituerade sig till republiken San Domingo. 1861 återförenades denna republik med Spanien, men den dåliga spanska styrelsen framkallade 1863 ett uppror, och spaniorerna måste 1865 utrymma San Domingo, som åter blef republik. Dess officiella namn är Republica dominica. -- I Haïti lät Faustin 1849 utropa sig till kejsare, men kejsaredömet störtades 1859, och republiken proklamerades å nyo. Haizinger. 1) Anton H., österrikisk tenorsångare, f. 1796, d. 1869, debuterade 1821 i Wien med stor framgång. 1829 erhöll han liftidsengagement i Karlsruhe och uppträdde 1828--30 i Paris under stort bifall. 1850 lemnade han scenen. -- 2) Amalie H., född Morstadt, vanligen kallad Neumann-H., tysk skådespelerska, den föregåendes hustru, f. 1800, debuterade 1815 i Karlsruhe som operasångerska. 1816 gifte hon sig med skådespelaren Neumann och började kort derefter uppträda äfven såsom skådespelerska. Sedan hon 1823 blifvit enka, gifte hon 1827 om sig med A. Haizinger. 1844 blef hon anställd vid Burgteatern i Wien, der hon ännu för få år sedan utmärkte sig i mère-noble-partier, och der hennes sextioåriga konstnärsjubileum firades 1875. Hajatila är det hos arabiska historieskrifvare förekommande namnet på de österländska eller hvita hunnerna. Hajduker (Magyar. hajdú, plur. hajdúk, herde), ursprungligen magyarer, serber och valaker, hvilka flytt till skogarna undan turkarna och emot dem förde ett ständigt guerrillakrig. Furst Stefan Bocskai af Ungern tilldelade dem 1605, till belöning för deras deltagande i hans uppror mot kejsar Rudolf II, adelsprivilegier och anvisade dem till boningsort ett eget distrikt i komitatet Szabolcs, det s. k. Hajdukdistriktet (966 qvkm. 62,914 innev., 1869), hvilket undantogs från komitats-indelningen och sände representanter till den ungerska riksdagens andra kammare. 1876 förenades det med ett par andra områden till ett särskildt komitat, Hajdú (3,353 qvkm., 173,329 innev. 1880, med Debreczen till hufvudstad). -- Tidigt erhöll ungerska infanteriet benämningen hajduker, och detta namn öfvergick i 18:de årh. på de ungerska domarnas tjenare och stormännens drabanter. Vid de tyska hofven anställdes hajduker såsom lakejer eller kläddes tyska lakejer på hajdukiskt sätt. I Sverige, der ordet skrifves och uttalas hejduk, nyttjas det i föraktlig mening, liktydigt med någons verktyg, passopp. -- I Serbien och Bulgarien är hajduk en allmän benämning på röfvare. Haje. Se Glasögonormslägtet. Haj-fiskarna, Selachoidei l. Selachii, zool., bilda tillsammans med rockorna (Batoidei) ordningen Plagiostomi bland broskfiskarna (Chondropterygii l. Elasmobranchii). Från rockorna skiljas de bland annat derigenom att gälöppningarna sitta på sidan och ej undertill såsom hos dessa. Hajfiskarna hafva lång, cylindrisk kropp, vanligen försedd med mer eller mindre tillspetsad nos samt baktill öfvergående till en stark, böjlig stjert, som med sin bladlika fena gifver dem en ovanligt stor simförmåga samt snabbhet i rörelserna. Många arter, synnerligast de större, tillhöra öppna hafvet och följa de vandrande fiskstimmen. Större delen af de mindre arterna lefva deremot nära stränderna. Talrikast förekomma hajfiskarna i hafven mellan tropikerna och aftaga i antal mot polerna. De flesta hafva vidsträckt utbredning. Högst få gå ned på djupt vatten och sannolikt ej under 900 m. Antalet kända arter utgör omkring 140, fördelade på 10 familjer. Hajarna sakna helt och hållet fjäll, men hafva i stället huden försedd med kalkhaltiga taggar, till sin struktur lika med tänderna. Hajskinn med mycket små och tätt sittande dylika knölar kallas "chagrin". De smärre hajarterna ätas i vissa land, synnerligast i Kina, Japan m. fl. trakter i östra Asien. I Kina användas hajfenor dels till beredning af gelatin