Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan omvexlande i Spa, Maastricht och Liége, under
tilltagande ohelsa, medan krigsfolk öfversvämmade
landet, och lidande af skilsmässan från sin
familj. Tillfällena till förtjenst, hvilka i
början af hans kringirrande synas hafva varit
tämligen goda, minskades förmodligen i samma mån
hans sjuklighet tilltog. I Liége, der han sedan
hösten 1792 nedslagit sina bopålar, träffades han
af ett slaganfall, som efter tre dagar dödade honom,
d. 15 Maj 1793. Hans efterlefvande fortforo att vara
bosatta i Frankrike. En af hans döttrar, Adélaide,
var en utmärkt målarinna och kallades 1792 till
medlem af Svenska målareakademien, säkerligen på
Sergels förord. – H., som redan tidigt af fransmännen
erhöll namnet "le van Dyck de la miniature", intager
enligt allas omdöme kanske den förnämsta platsen bland
1700-talets mångfaldiga miniatyrister, åtminstone i
Frankrike. Han gör det icke blott genom den snillrika
uppfattningen och den, enligt samtidas vitsord,
slående likheten i de porträttbilder han utfört,
utan kanske lika mycket genom den oöfverträffligt
lediga och säkra, honom personligen tillhörande teknik
han i sina flesta arbeten utvecklat. Ingen af hans
föregångare i miniatyrmåleriet har så som han förstått
använda elfenbenets genomskinliga yta till grundval
för karnationen: knappt någon, ens af efterföljarna,
har uppnått hans breda, säkra penselföring, der
punktering och streckning endast helt undantagsvis
förekomma, eller hans af elegans och lif strålande
färggifning, som dock ej i alla hans verk är fullt
naturlig. Det är i synnerhet de senare egenskaperna,
som gjort honom beundrad; men hans solida artistiska
bildning och rika konstnärsfantasi förtjena ej
mindre erkännande. H. var för öfrigt ej inskränkt
till miniatyrmåleriet, ehuru han mest är känd genom
arbeten af denna art. Han målade i pastell och emalj,
samt äfven i olja och aqvarell. Utom porträtt utförde
han förtjusande fantasihufvud, mest af unga flickor,
hela familjegrupper, blomsterstycken m. m. Af hans
hand förvara det svenska nationalmuseets samlingar
Sjelfporträtt, bilder af hans dotter Adélaide,
Sergel och en okänd samt kopior af Gustaf II Adolf
och Oxenstierna, efter van Dyck och Miereveld. (Några
andra honom tillskrifna bilder derstädes härröra från
Lafrensen eller andra.) Några få porträtt finnas
ock i privata större samlingar. I Louvregalleriet
är H. representerad genom två bilder. För öfrigt
äro naturligtvis hans arbeten mycket spridda
i Frankrike. Jfr Fr. Villot, "Hall, célébre
miniaturiste du 18:e siècle, sa vie, ses oeuvres,
sa correspondance", (1867). -rn.
2. Hall, Birger Martin, läkare, den
föregåendes broder, född i Borås d. 26 Aug. 1741,
studerade först i Upsala, sedan (1755) i
Greifswald och Berlin. 1766 undergick han
kirurgisk examen i Stockholm och blef 1768
medicine doktor i Upsala. Sedan han en tid verkat
som praktiserande läkare i Stockholm, nämndes han
1773 till provinsialläkare i Vestmanland. 1793 tog
han afsked från denna syssla. Död i Vesterås d. 10
Aug. 1814. H. var en värderad och omtyckt läkare;
sina lediga stunder egnade han åt naturalhistorien.
Han hade en stor insektsamling och ett talrikt
herbarium samt efterlemnade, förutom en stor mängd
anteckningar i medicinska och naturhistoriska ämnen,
en stor folio-volym, innehållande samlingar till en
systematisk, af teckningar åtföljd beskrifning öfver
svamparna. I Vetenskapsakademiens handlingar finnas af
H. tvänne uppsatser; derjämte utgaf han Underrättelse
om rödsotens botande i Westmanland (1773).
Hall [hål], Robert, engelsk predikant, f. 1764,
studerade vid universitetet i Aberdeen och graduerades
1785. Derefter egnade han sig åt predikoämbetet och
började sin presterliga bana i Bristol. Hans första
fasta anställning var vid baptistförsamlingen i
Cambridge. Såsom religionslärare var han frisinnad
och fördragsam. Han hade tidigt frigjort sig från
de calvinska lärorna om Adam såsom menniskoslägtets
representant (skälet för arfsyndens tillräknande)
och om ett ovilkorligt nådeval. Mot de högkyrkliges
anfall försvarade han de religiösa och politiska
frihetssträfvandena i skriften Christianity
consistent with the love of freedom (1791). Han
uppträdde såsom en ifrig förkämpe för det offentliga
ordets frihet i Apology for the freedom of the
press (1793). I sina predikningar behandlade han
ofta frågor för dagen, t. ex. i Modern infidelity
considered with respect to its influence on society
(1801), Reflections on war (1802) och The sentiments
proper to the present crisis (1803). 1826 blef han
åter religionslärare i Bristol. En af de märkligaste
bland hans senare skrifter var Terms of communion,
i hvilken han förordade gemensam kommunion för alla –
utan hänsyn till trosbekännelse –, som erkänna det
väsentliga i kristendomen. Död d. 21 Febr. 1831. Såsom
andlig talare har han af få öfverträffats.
Hall [uttalas egentl. hål], John, köpman, namnkunnig
såsom en personifikation af lyckans skiftningar,
var son en från Skotland till Göteborg inflyttad rik
och ansedd köpman. Denne vårdslösade helt och hållet
H:s uppfostran, enär han ansåg, att sonen aldrig
kunde blifva fattig. Följden af H:s oduglighet var,
att det stora hallska huset, efter att några år
hafva varit under hans ledning, kom på obestånd
(1807). Sedermera fördes en långvarig process
mellan H. och utredningsmännen af hans bo. Han
lyckades vinna på sin sida flere kunnige jurister
och allmänhetens sympatier, men då saken tycktes få
en för honom gynnsammare vändning, lät han narra
sig att ingå en förlikning, enligt hvilken han af
sina motparter skulle erhålla 100,000 rdr. Dessa
åtgingo emellertid till betalande af hans juridiska
ombud och en mängd reverser, som han utan urskilning
strött omkring sig. H. fortfor ännu några år senare
att vandra omkring på Stockholms gator, klädd som en
eländig tiggare. Hans halsstarrighet hindrade honom
att mottaga hjelp af anhöriga. 1830, vid sextio års
ålder, dog H., som ej skulle kunna blifva fattig,
i det eländigaste tillstånd i en spisel i ett hybble
långt borta på en af malmarna i Stockholm. Historien
om H:s person och lefnadsöden spreds öfver hela
landet genom skillingtryck, liksom det gaf samtida
novellister ämne till skildringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
