sedan omvexlande i Spa, Maastricht och Liége, under tilltagande ohelsa, medan krigsfolk öfversvämmade landet, och lidande af skilsmässan från sin familj. Tillfällena till förtjenst, hvilka i början af hans kringirrande synas hafva varit tämligen goda, minskades förmodligen i samma mån hans sjuklighet tilltog. I Liége, der han sedan hösten 1792 nedslagit sina bopålar, träffades han af ett slaganfall, som efter tre dagar dödade honom, d. 15 Maj 1793. Hans efterlefvande fortforo att vara bosatta i Frankrike. En af hans döttrar, Adélaide, var en utmärkt målarinna och kallades 1792 till medlem af Svenska målareakademien, säkerligen på Sergels förord. -- H., som redan tidigt af fransmännen erhöll namnet "le van Dyck de la miniature", intager enligt allas omdöme kanske den förnämsta platsen bland 1700-talets mångfaldiga miniatyrister, åtminstone i Frankrike. Han gör det icke blott genom den snillrika uppfattningen och den, enligt samtidas vitsord, slående likheten i de porträttbilder han utfört, utan kanske lika mycket genom den oöfverträffligt lediga och säkra, honom personligen tillhörande teknik han i sina flesta arbeten utvecklat. Ingen af hans föregångare i miniatyrmåleriet har så som han förstått använda elfenbenets genomskinliga yta till grundval för karnationen: knappt någon, ens af efterföljarna, har uppnått hans breda, säkra penselföring, der punktering och streckning endast helt undantagsvis förekomma, eller hans af elegans och lif strålande färggifning, som dock ej i alla hans verk är fullt naturlig. Det är i synnerhet de senare egenskaperna, som gjort honom beundrad; men hans solida artistiska bildning och rika konstnärsfantasi förtjena ej mindre erkännande. H. var för öfrigt ej inskränkt till miniatyrmåleriet, ehuru han mest är känd genom arbeten af denna art. Han målade i pastell och emalj, samt äfven i olja och aqvarell. Utom porträtt utförde han förtjusande fantasihufvud, mest af unga flickor, hela familjegrupper, blomsterstycken m. m. Af hans hand förvara det svenska nationalmuseets samlingar Sjelfporträtt, bilder af hans dotter Adélaide, Sergel och en okänd samt kopior af Gustaf II Adolf och Oxenstierna, efter van Dyck och Miereveld. (Några andra honom tillskrifna bilder derstädes härröra från Lafrensen eller andra.) Några få porträtt finnas ock i privata större samlingar. I Louvregalleriet är H. representerad genom två bilder. För öfrigt äro naturligtvis hans arbeten mycket spridda i Frankrike. Jfr Fr. Villot, "Hall, célébre miniaturiste du 18:e siècle, sa vie, ses oeuvres, sa correspondance", (1867). -rn. 2. Hall, Birger Martin, läkare, den föregåendes broder, född i Borås d. 26 Aug. 1741, studerade först i Upsala, sedan (1755) i Greifswald och Berlin. 1766 undergick han kirurgisk examen i Stockholm och blef 1768 medicine doktor i Upsala. Sedan han en tid verkat som praktiserande läkare i Stockholm, nämndes han 1773 till provinsialläkare i Vestmanland. 1793 tog han afsked från denna syssla. Död i Vesterås d. 10 Aug. 1814. H. var en värderad och omtyckt läkare; sina lediga stunder egnade han åt naturalhistorien. Han hade en stor insektsamling och ett talrikt herbarium samt efterlemnade, förutom en stor mängd anteckningar i medicinska och naturhistoriska ämnen, en stor folio-volym, innehållande samlingar till en systematisk, af teckningar åtföljd beskrifning öfver svamparna. I Vetenskapsakademiens handlingar finnas af H. tvänne uppsatser; derjämte utgaf han Underrättelse om rödsotens botande i Westmanland (1773). Hall [hål], Robert, engelsk predikant, f. 1764, studerade vid universitetet i Aberdeen och graduerades 1785. Derefter egnade han sig åt predikoämbetet och började sin presterliga bana i Bristol. Hans första fasta anställning var vid baptistförsamlingen i Cambridge. Såsom religionslärare var han frisinnad och fördragsam. Han hade tidigt frigjort sig från de calvinska lärorna om Adam såsom menniskoslägtets representant (skälet för arfsyndens tillräknande) och om ett ovilkorligt nådeval. Mot de högkyrkliges anfall försvarade han de religiösa och politiska frihetssträfvandena i skriften Christianity consistent with the love of freedom (1791). Han uppträdde såsom en ifrig förkämpe för det offentliga ordets frihet i Apology for the freedom of the press (1793). I sina predikningar behandlade han ofta frågor för dagen, t. ex. i Modern infidelity considered with respect to its influence on society (1801), Reflections on war (1802) och The sentiments proper to the present crisis (1803). 1826 blef han åter religionslärare i Bristol. En af de märkligaste bland hans senare skrifter var Terms of communion, i hvilken han förordade gemensam kommunion för alla -- utan hänsyn till trosbekännelse --, som erkänna det väsentliga i kristendomen. Död d. 21 Febr. 1831. Såsom andlig talare har han af få öfverträffats. Hall [uttalas egentl. hål], John, köpman, namnkunnig såsom en personifikation af lyckans skiftningar, var son en från Skotland till Göteborg inflyttad rik och ansedd köpman. Denne vårdslösade helt och hållet H:s uppfostran, enär han ansåg, att sonen aldrig kunde blifva fattig. Följden af H:s oduglighet var, att det stora hallska huset, efter att några år hafva varit under hans ledning, kom på obestånd (1807). Sedermera fördes en långvarig process mellan H. och utredningsmännen af hans bo. Han lyckades vinna på sin sida flere kunnige jurister och allmänhetens sympatier, men då saken tycktes få en för honom gynnsammare vändning, lät han narra sig att ingå en förlikning, enligt hvilken han af sina motparter skulle erhålla 100,000 rdr. Dessa åtgingo emellertid till betalande af hans juridiska ombud och en mängd reverser, som han utan urskilning strött omkring sig. H. fortfor ännu några år senare att vandra omkring på Stockholms gator, klädd som en eländig tiggare. Hans halsstarrighet hindrade honom att mottaga hjelp af anhöriga. 1830, vid sextio års ålder, dog H., som ej skulle kunna blifva fattig, i det eländigaste tillstånd i en spisel i ett hybble långt borta på en af malmarna i Stockholm. Historien om H:s person och lefnadsöden spreds öfver hela landet genom skillingtryck, liksom det gaf samtida novellister ämne till skildringar.