helstatsförfattningen omöjlig, så är helstatsförfattningen sjelf omöjlig". Knappt två månader derefter blef H. kyrko- och undervisningsminister, medverkade till helstatsförfattningens ombildning i mera frisinnad anda och valdes i folketinget till medlem af riksrådet (1856--63). Som minister genomdref H. sockenbandets lösning (1855) och doptvångets afskaffande (1857) samt, i förbindelse med Monrad (1856), en lag om folkskoleväsendet, genom hvilken i synnerhet dettas yttre organisation förbättrades. Den 13 Maj 1857 blef H. konseljpresident och i Juli 1858 tillika utrikesminister, hvarefter han, med ett kort afbrott under vintern 1859--60, stod i spetsen för statens styrelse intill utgången af 1863. Kultusministeriet lemnade han i Maj 1859, men öfvertog i Mars 1861 ministeriet för Holstein. Under loppet af dessa år uppnådde H. geheimerådsvärdigheten (1860) och vann en utomordentligt stor folkgunst. Som ledare af notvexlingen med de tyska stormakterna utvecklade han stor klokhet och fyndighet både i att gendrifva deras statsrättsliga påståenden och i att häfda Danmarks oberoende, till och med när han tvangs till medgifvanden, under det att han småningom styrde utvecklingens gång hän emot en skilsmässa mellan Danmarks rike och Holstein samt vid sidan deraf banade väg för ett försvarsförbund med de två andra nordiska rikena. H. hade äfven goda skäl att vänta, att Bismarck 1863 skulle gå in på hans plan om Holsteins afsöndrande i öfverensstämmelse med kungörelsen af d. 30 Mars s. å. och den dermed sammanhängande nya författningen för konungarikets och Slesvigs gemensamma angelägenheter, liksom ock att lita på Sveriges och Norges bistånd samt på Englands verksamma hjelp i gengäld för den hörsamhet, hvarmed han följt dess statsmäns råd. Men Fredrik VII:s plötsliga död (1863) kom alla hans förhoppningar att stranda; och om man också måste erkänna H:s ansträngningar att utan våldsam brytning med Tyskland rädda Danmark ur förvecklingarna, så måste man å andra sidan tadla, att han icke i tid intog en klar ståndpunkt med ett rent nationelt program, hvarigenom utlandet skulle hafva fått bättre insigt om stridens sanna väsende och om Danmarks verkliga ställning, att han icke lät afgörandets stund komma, medan Fredrik VII ännu lefde, och att han icke använde den tid, som vans genom underhandlingarna, till att förbereda Danmark för det kommande kriget. Efter krigets slut blef H. å nyo ledare af det nationalliberala partiet, som nu utgjorde endast en minoritet inom riksdagen, och bragte flere gånger öfverenskommelser till stånd mellan partierna och mellan tingen. 1868 var H. president i "kirkekommissionen". Den 28 Maj 1870 blef han å nyo kyrko- och undervisningsminister samt omorganiserade (1871) de lärda skolorna, hvaremot hans förslag till folkskoleväsendets ombildning strandade på partisöndringen inom riksdagen. Han afgick d. 14 Juli 1874 och ställdes 1877, för det sätt, hvarpå han ledt uppförandet af den nya kungliga teatern, under åtal inför riksrätt, men frikändes. Sedan 1856 är han "forstander" för Herlufsholms skola. Som riksdagsman utmärkte sig H. genom en egendomlig vältalighet, som lätt vann åhörarnas sympati och väl förstod att kringgå de svaga punkterna. Lugn och hänsynsfull, ville han gerna på öfverenskommelsens väg afgöra tvistefrågor och var derigenom samt genom sitt jämna uppträdande i allmänhet en god typ för det danska folket, något som också förklarar den popularitet han vunnit. E. Ebg. Hall, Karl Ludvig (hette egentligen Hallencreutz), pianist, född i Stockholm d. 23 Dec. 1814, sändes vid tio års ålder till Lyon för att uppfostras till köpman, men drogs af sin håg till tonkonsten och begaf sig i början af 1830-talet under det antagna namnet Louis Hall till Paris, der han blef elev af Liszt och vann dennes förtroende i så hög grad, att han under mästarens frånvaro fick undervisa dennes lärjungar. Sitt fosterland återsåg han för en kort tid 1843, då han d. 3 Okt. gaf konsert å Riddarhuset i Stockholm. Han dog i Paris 1858 och efterlemnade åtskilliga pianokompositioner i den briljanta stilen. A. L. Hall [hål], Charles Francis, amerikansk nordpolsfarare, f. 1821 i Rochester, New Hampshire, var först klensmed, sedan gravör och slutligen tidningsredaktör i Cincinnati. För att inhemta upplysningar om den franklinska expeditionens öde gjorde han 1860 och 1864 tvänne expeditioner till Ishafvet och vistades flere år bland eskimoerna, utan att dock finna något af hvad han sökte. 1871 utsändes han af amerikanska regeringen på en ny expedition till Smith sound, men dog redan d. 8 Nov. s. å. i Robesons kanal. Sitt vistande bland eskimoerna beskref han i Arctic researches and life among the esquimaux (1864). Halla. 1. Socken i Södermanlands län, Jönåkers härad. Arealen 3,314 har. 382 innev. (1880). H. bildar med Vrena ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Strengnäs stift, Nyköpings vestra kontrakt. -- 2. Socken i Gotlands läns Norra härad, Halla ting. Arealen 1,430 har. 218 innev. (1880). Annex till Dalhem, Gotlands stifts Medel-kontrakt. Hallager, Georg Fredrik, norsk rättslärd, född i Köpenhamn 1816, genomgick Bergens skola och blef 1833 student i Kristiania. 1837 aflade han juridisk examen, blef 1841 lektor och 1847 professor i lagkunskap vid Kristiania universitet samt utbytte 1864 denna befattning mot ett assessorsämbete i höiesteret. Död 1876. H:s förnämsta skrifter äro: Den norske obligationsret (1859--60; 2:dra uppl., utg. af L. M. B. Aubert, 1879), Den norske arveret (1862) och Den norske söret (1867; 3:dje uppl., utg. af Fr. Hagerup, 1881). Gemensamt med Fr. Brandt utgaf han 1855 "Kristian IV:s norske lovbog af 1604". I den norska rättsvetenskapens historia intager H. en framstående plats såväl genom sin verksamhet som universitetslärare som genom sina trägna arbeten i flere lagkommissioner. O. A. Ö. Hallam [hälläm], Henry, engelsk historieskrifvare, f. 1777 l. 1778 i Windsor, erhöll sin första utbildning i Eton, studerade sedan juridik i Oxford och London samt slog sig derefter