ned i sistnämnda stad, hvarest han fann inträde i de mest lysande whig-kretsarna. Under whig-regeringen var han under en kort tid öfverräknings-kominissarie, och sedermera blef han kurator vid British museum. Från 1805 var han medarbetare i "Edinburgh review". Sina sista år tillbragte han i Pickhurst, hvarest han dog d. 22 Jan. 1859. Såsom historieskrifvare utmärkte sig H. genom grundlig forskning och skarp uppfattning samt genom opartiskhet och en klassisk stil. Hans förnämsta arbeten äro: View of the state of Europe during the middle ages (1818; 2:dra uppl. 1856; "Öfversigt af tillståndet i Europa under medeltiden", 1851--53, en för sitt lyckade försök att återgifva originalets anda utmärkt öfvers. af S. J. Callerholm), Consistutional history of England from the accession of Henry VII to the death of George II (1827; flere uppl.) och Introduction to the literature of Europe in the 15, 16 and 17 centuries (1837--39; flere uppl.). 1825 grundade H. tillika med Brougham, Mackintosh, John Russell och Althorp m. fl. sällskapet för utbredande af nyttiga kunskaper bland folket. Halland, ett af Sveriges mindre landskap, gränsar i v. till Kattegatt, i n. till Vestergötland, i ö. till Vestergötland och Småland samt i s. till Skåne. Landskapets ändpunkter äro i n. vid 57° 38', i s. vid 56° 19' n. br. samt i vester 11° 54' och i öster 13° 27' ö. lgd fr. Greenwich eller 6° 9' och 4° 36' v. lgd från Stockholms observatorium. Största längden, i nordvest och sydöst, är omkr. 160 km.; bredden vexlar mellan 13 och 50 km. Ytinnehållet utgör 4,919 qvkm. Fastland och öar upptaga 4,769 qvkm. och vatten 150 qvkm, i hvilken senare summa landskapets största insjö, Lygnern, ingår med 31,66 qvkm. Bland de många vattendrag, som genomskära landskapet, märkas i synnerhet de fyra åarna Viskan . Ätran, Nissan och Lagan, kommande från höglandet söder om Vettern. Detta högland sträcker sig öfver landskapets östra gräns och inskjuter flere förgreningar af berg och åsar, men förlorar sig mot kustlandet i en öppen slätt, som är vidast omkring Laholmsbukten och fortsätter, om ock här och der spridda kullar och höjder uppstiga, mera förträngd mot norra gränsen. H. har till följd af sitt läge vid hafvet ett mildt klimat, hvars behag dock aftager mot östra gränsen, i hvars bergstrakt de dystra kärr- och mossmarkerna och de magra hedarna bilda en genom de mellanliggande torftiga barrskogarna föga utjämnad mosats mot kust- och slättlandets bördiga fält, ekar och bokar. Sydligaste delen af landskapet ligger på norra sluttningen af Hallandsås, som inom detta landskap når sin största höjd, 226 m. Rörande H:s geografiska beskaffenhet vet man, att berggrunden till största delen utgöres af urformationens röda, delvis rödgråa gneiser med inlagringer af dioritskiffer. På en mängd ställen uppsticka berg och hinder deraf ur de yngre jordaflagringarna, undantagandes inom vissa lägre delar af sjelfva kustlandet, der berggrunden stundom är helt och hallet dold af dessa senare. Vid Varberg utgöres ett område af en grönaktig gneis (pyroxen-gneis), som i industrielt afseende är synnerligen värdefull och som i stor skala brytes vid Varbergs fästning och vid Appelvik, söder om staden. En rödgrå gneis brytes flerestädes längs kusten vid och norr om Halmstad. Vester om denna stad, i Söndrums socken, är på densamma grundadt ett stenhuggeri. Berggrunden inom sydligaste delen af H., nedanför norra sluttningen af Hallandsås, utgöres sannolikt af kritformationens bergarter. I afseende på de lösa jordaflagringarna erbjuder provinsen ganska rik vexling. Krosstensgrus och rullstensgrus samt olika slag lera och sand förekomma. De förra äro mest allmänna inom de högre trakterna, de senare på slättlandet. Vid foten af Hallandsås utgöres krosstensgrusets nedre del af kritgrus. Såväl detta som den mycket allmänt, åtminstone inom kustlandet, förekommande lermergeln (kalkhaltig glaciallera) är såsom jordförbättringsmedel af stor betydelse. Lermergelns mäktighet är ganska stor; på slätten norr om "åsen" öfverstiger den 30 m. Oftast öfvertäckes mergeln af kalkfri lera och sand. Torfmossar, delvis odlade, delvis användbara till bränsle, förekomma tämligen allmänt. Kring vattendragen och på de lägre kustområdena träffas ej sällan släta, låga marker af svämlera och svämsand. Utmed kusterna, t. ex. vid Laholmsbukten, finnas flygsandsbildningar, stundom uppdrifna i kullar af ända till 10 m. höjd. H. tillhör Hallands -- mera sällan kalladt Halmstads -- län. Detta är i judicielt afseende indeladt i 3 domsagor under Göta hofrätt, omfattande 8 härad och tingslag, nämligen Södra domsagan: Halmstads, Höks, Tönnersjö härad och tingslag, Mellersta domsagan: Årstads, Faurås, Himle härad och tingslag, samt Norra domsagan: Viske, Fjäre härad och tingslag. Städerna äro 5, Halmstad, Varberg, Laholm, Falkenberg, Kungsbacka, med hvar sin rådstufvurätt. I administrativt hänseende delas länet i 4 fögderier, Laholms, Halmstads, Varbergs, Fjäre, och i 11 länsmansdistrikt. I ecklesiastikt hänseende hör länet till Göteborgs stift och omfattar 5 kontrakt: Fjäre och Viske, Varbergs, Falkenbergs (i hvilket ingår äfven den ringa del af Gunnarps socken, som tillhör Elfsborgs län), Halmstads samt Laholms kontrakt (äfven omfattande Kristianstads länsdel af Hishults socken). I de 46 pastoraten ingå 91 socknar. Något indelt regemente eller del deraf finnes icke, utan länets beväringsmanskap bildar under särskildt befäl en egen kår, Hallands infanteribataljon (se d. o.). Antalet af det vid beväringsmönstringarna approberade manskapet uppgår årligen till omkr. 800 man. Länet är roteradt till 364 båtsmän, fördelade i två kompanier. H. ingår i Vestra tulldistriktet och utgör ett revir i Södra skogsdistriktet samt det 25:te justeringsdistriktet. Länet har i riksdagens Första kammare 4 ledamöter samt i den andra 5 för landsbygden och (med inräkning af Engelholm) 2 för städerna. Vid 1880 års slut uppgick befolkningen till 135,299 personer (65,532 mankön, 69,767 qvinkön), hvaraf 120,117 tillhörde landsbygden och 15,182 städerna. Folkökningen, hindrad af en