dessa mål upphörde genom K. F. d. 17 April 1828 och öfverflyttades på hofrätterna, hvarefter hallrätterna upphäfdes genom K. F. d. 25 Febr. 1846. De mål, som tillhört dem, öfvertogos af magistraterna, till dess Fabriks- och handtverksordningen d. 22 Dec. 1846, genom den nya ordning denna införde för manufaktur- och fabriksrörelsen, vållade att de forna hallrätternas befattning helt och hållet förföll, med undantag af deras befattning med inteckning af förlag åt manufakturister och fabrikanter, hvilken sålunda fortfarande omhänderhades af magistraterna. Th. R. Hallsberg. 1. Socken i Nerike, Örebro län, Kumla härad. Arealen 11,179 har. 2,740 innev. (1880). H. utgör ett regalt pastorat af 3:dje kl., Strengnäs stift, Kumla kontrakt. -- 2. Jernvägsstation i ofvannämnda socken, å vestra stambanan, 199 km. från Stockholm, 259 km. från Göteborg. Från denna station utgår ock linier till Örebro (25 km.) och till Mjölby å östra stambanan (96 km.). Genom detta sitt läge har H. från sin uppkomst, 1862, framkallat omkring sig en betydande verksamhet i flere riktningar samt öfverträffar äfven i byggnader och folkmängd flere af Sveriges mindre städer. Hallsjö, förr en socken i Kronobergs län, Sunnerbo härad, som nu är till alla delar förenad med Dörarp, Vexiö stift, Sunnerbo kontrakt. Arealen för Dörarp med Hallsjö är 6,774 har. Hallstahammar, bruks- och landtegendom i Svedvi socken, Vestmanlands län, vid Kolbäcksån och Strömsholms kanal, 5 km. från Kolbäcks jernvägsstation. Vid bruket, som disponerar och använder som drifkraft betydliga vattenfall af tillsammans 39,2 m. höjd, finnas 1 grof- och finjernsvalsverk, 1 plåtvalsverk, 4 smälthärdar samt tegelbruk. Årliga tillverkningen är omkr. 4,25 mill. kg. stångjern och knippjern samt omkr. 600,000 kg. jernplåt, förnämligast rakplåt. Landtbruket är relativt obetydligt. Bruket eges af Hallstahammars aktiebolag, stadfäst d. 29 Nov. 1872. Vid H. har ett annat bolag, Bultfabriksaktiebolaget, verkstäder för tillverkning af skarfbult, rälsspik, nitnaglar, skrufvar och muttrar m. m. Detta bolag arrenderar vattenkraft af det förra bolaget samt utöfvar stor verksamhet. Th. N-m. Hallstatt, köping i Öfre Österrike, i det s. k. Salzkammergut, vid vestra stranden af Hallstattsjön. Omkr. 2,000 innev. H. är bekant genom sitt saltbergverk och sin salin, som årligen producerar öfver 5 mill. kg. salt. Hallsten, Alexander Gustaf Julius, finsk skolman, född i Vasa d. 26 Nov. 1819, blef student 1835 och filosofie magister 1840. 1852 nämndes H. till rektor vid Tavastehus skola och transporterades 1856 till samma befattning vid Vasa skola samt qvarstod vid denna befattning till 1874, då han till följd af skolväsendets omreglering blef ställd på indragningsstat. Död i Vasa d. 7 Sept. 1879. Genom sina läroböcker i historia och geografi, hvilka utkommit i en mängd upplagor, har H. utöfvat ett stort inflytande på den finska skolundervisningen. Särskildt är hans Lärobok i Finlands historia och geografi (5:te uppl. 1874) af värde. Vid landtdagarna 1872 och 1877 var H. representant för skollärarna i Åbo stift. Hallsten Stenkilsson, samkonung med sin yngre broder Inge, var vid sin fader konung Stenkil Ragnvaldssons död (omkr. 1066) för ung att göra anspråk på tronen. Enligt en samtida berättelse skall hån efter en tids förlopp blifvit konung, men inom kort förjagats. Omkring 13 år skola derefter hafva förflutit, innan han och hans broder blefvo erkände såsom konungar. Om H. heter det i den gamla konungalängden, att han var "hofsam och godlynt; de mål, som drogos inför honom, bättrade han, och derför vardt Sverige sämre genom hans frånfälle". Han afled troligen före Inge (d. omkr. 1110). Hallström, Ivar Kristian, tonsättare, föddes d. 5 Juni 1826 i Stockholm, der han erhöll undervisning i pianospel af professor Passy och en tysk pianist Stein. Samtidigt idkade han äfven andra studier och tog 1844 studentexamen samt 1849 hofrättsexamen. I Upsala kom han i nära beröring med prins Gustaf och deltog i dennes musikaliska öfningar. Efter denne furstes död kallades han (1853) till bibliotekarie hos prins Oskar. Vid samma tid beslöt han att öfvergifva ämbetsmannabanan och egna sig uteslutande åt musik, hvadan han 1853 bosatte sig i hufvudstaden såsom pianolärare samt började utgifva sånghäften, hvilka vunno popularitet och fördelaktigt bedömdes af kritiken. 1861--72 förestod han det musikinstitut, som förut innehafts af A. F. Lindblad. 1881 blef han instruktör för sångscenen vid Stora teatern. -- H. röjer såsom tonsättare väl icke någon egentlig genialitet, och äfven hans musikaliska lärdom är begränsad (nämligen i fråga om instrumentationen); men i ersättning derför eger hans musik ett lätt svärmiskt, melodiskt behag och en formens klarhet och elegans, hvilka egenskaper, utan att alldeles undantränga det tunga nordiska vemodsdraget, likväl snarast påminner om ett med det franska beslägtadt skaplynne. Af alla dessa skäl lyckas H. bäst dels i enkla visor vid pianot -- hvilket instrument han fullkomligt beherskar --, dels i operetter, sådana som Den förtrollade katten (1869), Mjölnarvargen (1871) och Silfverringen (1880). Det är emellertid ej dessa, som gjort hans egentliga berömmelse, utan den omständigheten att han är den förste, som med någon sanning kan sägas hafva skapat en svensk nationalopera. Hertig Magnus och sjöjungfrun (1867) är den första verkliga opera med både svenskt ämne och svensk musikalisk grundfärg, och H:s hufvudarbete, Den bergtagna (1874), är med alla sina longörer och sin vacklande stil ostridigt det hittills förnämsta svenska arbetet i denna riktning. Denna opera utmärker sig i synnerhet för ett lyckligt stämnings- och situationsmåleri, såsom i första aktens exposition, andra aktens julsång, fjerde aktens spinnvisa och dramatiska ensemble samt folkvisans lyckade användning i den femte akten. "Den bergtagna" har äfven gått öfver scenen i Köpenhamn, München och Hamburg. Ej fullt på samma höjd står Vikingarna (1877); svagare äro de i förening med C. Nordqvist komponerade