balletterna En dröm (1871), Ett äfventyr i Skotland (1875) och Melusina (1882). H. har äfven satt musik till Hedbergs Stolts Elisif (1810) m. fl. pjeser samt skrifvit kantatverken Blommornas undran och Herr Hjalmar och skön Ingrid (båda till texter af prins Oskar). Den förra är belönt af Musikaliska konstföreningen, 1860. A. L. Hallstämpling. Alla varor, som tillverkades vid de verkstäder, hvilka lydde under hallrätt, skulle uppföras på ett rum, den s. k. hallen, för att derstädes besiktigas, innan de utlemnades till försäljning eller förbrukning. Besigtningen verkställdes af vid hallrätterna anställda edsvurne hallmästare i hallrätten och i dess ledamöters närvaro, när så nödigt pröfvades, och i synnerhet då vårdslöshet eller felaktighet vid varans förfärdigande upptäcktes. Hvarje arbetsstycke skulle vara försedt med tillverkarens märke, och befanns det vara felfritt, åsattes en s. k. hallstämpel. Upptäcktes fel, åsattes en annan stämpel, utmärkande varans felaktiga beskaffenhet. För kontroll derå att varor, som skulle hallstämplas, äfven blefvo det, var förbjudet att försälja något inrikes tillverkadt "ohalladt" och ostämpladt gods (Hallordn. d. 21 Maj 1739, art. 8; Hallordn. d. 2 April 1770, art 6). Om det sätt, hvarpå stämpling af svenska fabriksvaror, efter hallrätternas upphörande, blifvit anordnadt, se Fabriksmärke. Th. R. Halltorp, socken i Kalmar län, Södra Möre härad. Arealen 5,295 har. 1,429 innev. (1880). H. bildar med Våxtorp ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Kalmar stift, Södra Möre kontrakt. Hallucinationer (Lat. hallucinatio), med., kallas förnimmelser och föreställningar, som icke uppstå genom yttre sinnesintryck, utan genom omedelbar retning af hjernan eller genom öfverretning af något periferiskt sinnesorgan. De vanligaste orsakerna till hallucinationer äro blodöfverfyllnad eller inflammation i hjernans bark eller i hennes hinnor; inverkan af särskilda giftiga ämnen, exempelvis opium, hasjisj, alkohol, hvilka ju också framkalla blodöfverfyllnad i hjernan; slutligen långt gångna näringsstöringar eller mycket framskriden blodbrist i hjernan. Att skenbart så olika fysiologiska tillstånd kunna framkalla en och samma verkan beror antagligen på att väfnadernas sönderdelningsprodukter härvid hopa sig i den blodrika hjernbarken, der till en början höja retbarheten och slutligen sjelfva verka såsom retmedel. Hallucinationer kunna förete alla slag af sinnesförnimmelser: de vanligaste äro de, som hänföra sig till synen (visioner). Äfven hörselhallucinationer förekomma ganska ofta; deremot äro känsel- samt framförallt lukt- och smakhallucinationer ytterst sällsynta. Vid öfvergången från vaket till sofvande tillstånd eller tvärtom framträda hallucinationer tämligen normalt äfven hos fullt friska personer; sådana personer hafva äfven i fullt vaket tillstånd någongång hallucinationer i mörkt rum, eller då ögonen äro tillslutna. Når hjernans retning en högre grad uppstå hallucinationer äfven vid fullt dagsljus; de deraf angripna blanda på mångfaldigaste sätt sina egna fantasiföreställningar med verkliga, på yttre ting beroende sinnesintryck och förmå snart icke mera särskilja dem från hvarandra. Hallucinationerna kunna i sådana fall i styrka stegras ända derhän, att den sjuke tror sig se bländande ljusmassor eller höra bedöfvande ljud o. d., och att han af dessa plågas i högsta grad. -- Arten af hallucinationer står i nära samband med den sjukes föregående verksamhet, i ty att hallucinationerna städse utgöras af föreställningar och förnimmelser, som sammanhänga med hans föregående lif och med hans sinnesriktning. Den psykiska retningen spelar sålunda i alla händelser en mycket stor rol vid hallucinationernas framträdande, ehuru i alla fall till densamma måste komma en fysiologisk retning af hjernan. Med hänsyn till den olika andel den psykiska och fysiologiska öfverretningen har i hallucinationernas orsaker, kunna de indelas i tvänne hufvudarter: 1. Hallucinationer, hos hvilka den psykiska öfverretningen föregår den fysiologiska. Dessa utveckla sig omedelbart ur vanliga erinrings- och fantasibilder, från hvilka de skilja sig endast genom styrkan af den efterföljande fysiologiska retningen. 2. Hallucinationer, i hvilka den fysiologiska retningen föregår de npsykiska. Dessa bero till största delen på retning af sjelfva hjernan, men kunna äfven hafva sin grund iöfver retning af något periferiskt sinnesorgan. R. T-dt. Hallue [ally], en å, hvilken utflyter i floden Somme helt nära Amiens. Vid H. utkämpades d. 23 Dec. 1870, en hårdnackad strid mellan större delen af tyska första armén, under general Manteuffel, och franska nordarmén, under general Faidherbe. Fransmännen blefvo väl icke slagna, men måste d. 24 Dec. draga sig tillbaka till sina skyddande fästningar i norra Frankrike. C. O. N. Hallvard den helige, södra Norges skyddshelgon, var enligt legenden son af Vebjörn på Huseby i Lier (nära Drammen) och Thorny Gudbrandsdatter, en syster till Olof den heliges moder, Asta (se Harald Grenske). H. förde en stilla och gudfruktig lefnad, dels som bonde, dels som handelsman. En gång tog han under sitt skydd en qvinna, som förföljdes af tvänne män, hvilka falskeligen beskyllde henne för tjufveri. Då han nekade att utlemna henne, dräpte de honom, just som han stod i begrepp att begifva sig öfver Drammensfjorden. Äfven qvinnan blef dräpt och begrafven på stranden; men om halsen på H:s lik bundo dråparna en stor sten och sänkte det i fjorden. En lång tid derefter fanns liket flytande på vattnet, ehuru stenen ännu hängde fast. Vid H:s graf skedde många under. Han upphöjdes till helgon, och hans ben blefvo förvarade i ett skrin i Oslo domkyrka, som invigdes till hans ära. Hans festdag (Hallvardsmässan, d. 15 Maj) högtidlighölls öfver hela Norden. O. A. Ö. Hallvard Gråtop, norsk riddare på Eriks af Pommern tid, bodde enligt sägnen i Drangedals socken i Bamble fogderi (Bratsbergs amt), hvarest "Gråtopsslottet" ännu bevarar hans minne. 1436 deltog han i Amund Sigurdssöns resning, gjorde uppror i Telemarken 1438 och drog i spetsen för en talrik bondeskara österut, ödelade