inflammationer och suppurationer, nämligen lymfkörtlarna, i sådan mängd finnas tillstädes på halsen och af mångahanda, äfven aflägsnare, orsaker svullna och blifva säte för abscesser. Allmänt bekant är den rol, som skroflerna dervid spela. Onekligen bero dessa inflammationer ofta på skrofulösa anlag, men lika säkert är ock, att en ifrån början ganska oskyldig körtelsvulst, om den ej i tid på ett eller annat sätt bringas bort, kan gifva upphof till allt flere sådana och till sist framkalla skrofler, ja verklig tuberkulos. Fistelgångarna göra saken värre och ej bättre, hvarför hvarje sådan åkomma är förtjent af den största uppmärksamhet och behöfver en långt allvarligare och framförallt vida tidigare behandling, än som vanligen kommer den till del. Då fistlar en gång väl kommit till stånd, är det ganska farligt att lita för mycket på tidens och naturens läkande förmåga. Ett sjukligt lif och en förtidig död kunna blifva följden af en ringaktning af "skroflerna" och fistelgångarna. Kirurgens knif är det bästa botemedlet. I sällsynta fall förekomma medfödda fistelgångar. Deras yttre öppning är vanligen belägen i närheten af struphufvudet, men den kan vara mera aflägsnad derifrån. Deras inre öppning är vanligast ytterligt svår, ofta omöjlig att finna. De anses såsom qvarlefvor från den period af fosterlifvet, då halsens särskilda delar ej slutit sig tillsammans; de äro mycket trånga, göra visserligen ej synnerlig skada, men äro också ytterst svårbotliga. Rsr. Halsfluss, med. Se Halsinflammation. Halsgrop (Lat. fossa jugularis), anat., den större eller mindre hudinsänkning, som finnes å nedre delen af halsens medellinie ofvan bröstbenets öfre kant, mellan ett par vid detta sig fästande muskler. G. v. D. Halshuggning. 1. Fysiol. Halshuggning sker sålunda, att hufvudet genom en bila på ett eller annat sätt afskiljes från kroppen. Till följd af den efter hugget inträdande blodtomheten i hjernan försvinner medvetandet ögonblickligt, och delinqventen känner således ingen smärta eller plåga, sedan hugget fallit. -- 2. Jur., det sätt, hvarpå dödsstraffet för närvarande fullbordas i de festa land. För förbrytelser enligt krigslagarna förekommer dock äfven skjutning. Förr skedde halshuggning än medelst svärd, än medelst handbila. Halshuggning medelst svärd ansågs mindre vanhederlig. Numera användes antingen handbila eller fallbila (guillotin). Det förra verkställighetssättet förekommer i de nordiska landen. Jfr Dödsstraff, Guillotin. 1. R. T-dt. 2. J. H-r. Halsinflammation. 1. Med, gemensamt namn för en mängd olika inflammationsprocesser i särskilda delar af halsen. Den lindrigaste formen är den katarrala (halsfluss), en med slemafsöndring förenad lindrig rodnad och svullnad i svalgets slemhinna. Ofta är inflammationen inskränkt till endera eller bägge tonsillerna (tonsillitis), hvilka då bulna eller blifva en längre tid hårda och svullna. Den mest elakartade halsinflammationen är den, som beror på svampbildning i slemhinnan, difteri (se d. o.), En yttre halsinflammation är den, som uppträder ofta epidemiskt i "öronkörtlarna" och fått namn af påssjuka (parotitis). Slutligen kan inflammation förekomma längre ned inuti halsen eller i strupen, laryngitis l. strypsjuka. -- 2. Husdjurssk., en hos alla husdjur, men allmännast hos hästar och svinkreatur förekommande sjukdom, som har sitt säte i luftrörshufvudets eller i svalgets slemhinna eller i båda samtidigt. Den består uti ett ökadt blodtillopp till nämnda slemhinnor och åtföljes antingen af riklig varblandad slemafsöndring eller i utsvettning af fibrin uti eller på sagda slemhinnor, hvarigenom andedrägt och sväljning försvåras, hosta uppkommer och djuren ofta visa tecken af smärta vid tryck på svalget eller luftrörshufvudet samt föra hufvudet stelt och utsträckt. Hos hästen rinna derjämte den sväljda födan och drycken åter ut genom näsborrarna, såvidt sjukdomen har sitt säte i svalget. Genom betydande ansvällning af luftrörshufvudets slemhinna kan qväfning uppstå, eller kunna, på grund af svårighet vid sväljningen, foderdelar intränga i lungorna och der framkalla lungbrand samt djurets död. Till hämmande af sjukdomen kan man i lindriga fall, eller till dess veterinär hinner anlitas, binda ylle omkring luftrörshufvudet och svalget, låta djuret några gånger dagligen inandas vattenångor samt till föda gifva gräs, krossade rotfrukter eller söt mjölk. Vatten bör ständigt finnas hos djuren, och för hästar måste ämbaret eller kärlet, hvari detta förvaras, bindas så högt upp invid krubban, att hästen ej behöfver sänka hufvudet djupt ned för att dricka. 1. F. B. 2. C. A. L. Halsjern, en med gångjern försedd jernring, som fastlästes kring halsen på en vid skampålen "androm till skräck" stående brottsling, men som äfven begagnades på krigsfångar för att hindra rymningsförsök. H. W. W. Halsklenod, herald., en medalj eller ett rosformadt smycke, som hänger i ett band eller kedja omkring halsen på en heraldisk hjelm. Den förekommer först i senare tids heraldik och är ej något väsentligt bihang till hjelmen. B. S. Halskov, udde på vestra Själland, n. ö. om Korsör. Derifrån gå vintertiden isbåtar öfver till Sprogö. E. Ebg. Halsnö, en 37,3 qvkm. stor ö i östra delen af Bömmelfjorden, i Söndre Bergenhus amt, i Norge. Der låg under medeltiden ett kloster, grundlagdt omkr. 1164 af Erling Skakke. I midten af 13:de årh. var der ett augustinkloster af Helig-ands-orden, hvilket stod i nära beroende af biskopen i Bergen. Från en senare tid eger man underrättelser om detta kloster, hvilka sprida ljus öfver det norska klosterlifvet. Efter reformationen indrogos klostret och dess egendomar till kronan, som utarrenderade dem, till dess de (1664) lades under det nyupprättade Bergenhus amt. Af klostret finnas ännu några lemningar qvar. O. A. Ö. Hals- och handrätt, jur., betecknar i det äldre rättsspråket en åt adelsståndet eller vissa dess medlemmar medgifven rätt att fängsla, åtala och straffa sina underhafvande jämväl i saker, som gingo "a hals ok hand", d. v. s. gällde lif eller stympning. I Danmark tillerkändes adeln uttryckligen denna rätt öfver egna tjenare och