återfinnandet af Gustaf II Adolfs lik på slagfältet vid Lützen, öfver Gustaf Adolfs och Axel Oxenstiernas möte i lägret vid Nürnberg m. m. 1840 blef han ledamot och 1848 hedersledamot af Akademien för de fria konsterna. Död å Boo i Nerike, d. 5 Juni 1871. 8. Hamilton, Henning Ludvig Hugo, grefve, son af H. 6, statsman, skriftställare, föddes i Stockholm d. 16 Jan. 1814, blef 1828 student i Upsala, 1829 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente och 1831, efter aflagd kansliexamen, antagen till e. o. kanslist i Handels- och finansexpeditionen. Han tjenstgjorde emellertid hufvudsakligen vid regementet, vid hvilket han 1835 utnämndes till löjtnant, men från hvilket han 1836 tog afsked, med rättighet att såsom lönlös i regementet qvarstå. 1837 tjenstgjorde han såsom lärare i topografi och fortifikation vid krigsakademien, var 1837--43 lärare i taktik och reglementen vid den i Stockholm inrättade läroanstalten för linieofficerare samt erhöll 1839 transport som löjtnant till Topografiska kåren, der han 1845 befordrades till kapten. Under tiden tjenstgjorde han såsom kammarherre först hos kronprinsessan Josefina (1841--43), sedermera hos prinsarna Karl och Gustaf, under hvilkas vistelse vid Upsala universitet (1844--45) han i sjelfva verket var deras guvernör. 1847 utnämndes H. till major i armén och stabschef vid Lifgardesbrigaden (hvilken senare befattning han innehade till 1852) samt förordnades 1848, efter landtmarskalken grefve G. A. Sparres utnämning till justitiestatsminister, till landtmarskalk för den återstående delen af riksdagen. Han hade dessförinnan deltagit i det politiska lifvet såsom ordförande i bevillningsutskottet (1840 och 1847), såsom ledamot i statsutskottet (1844) och i den af K. M:t nedsatta, s. k. representationskomitén (1846--47). 1850 utnämndes H. till öfverstelöjtnant i armén och blef 1851 tillförordnad samt 1852 utnämnd till landshöfding i Östergötlands län. Vid riksdagarna 1853--54 och 1856--58 var H. åter landtmarskalk. 1858 kallades han till konsultativt statsråd och var 1859--60 chef för ecklesiastikdepartementet samt 1861--64 envoyé extraordinaire et mistre plènipotentiaire i Köpenhamn. Under de för Danmark så betydelsefulla åren 1863--64 lade han i dagen de varmaste sympatier för det kämpande broderlandet och då, efter Fredrik VII:s död, underhandlingarna om en närmare anslutning mellan Sverige-Norge och Danmark afbrötos, lemnade han sin ministerpost och qvarstod derefter såsom envoyé i disponibilitet till 1879, då han erhöll afsked med pension. -- H:s långa ledighet från statstjenst har icke varit en hvila från arbete. Det är förvånansvärdt huru han, med sin långt ifrån starka helsa, kunnat utföra alla de olikartade uppdrag, till hvilka det allmänna förtroendet till hans karakter och skicklighet kallat honom. 1866 valdes han till en af fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilkas ordförande han var 1867--72; 1867--81 var han ledamot af riksdagens första kammare och 1877 denna kammares talman; 1868, 1873 och 1878 medlem af kyrkomötet, 1868 och 1873 ordförande i kyrkolagsutskottet, 1869, 1872 och 1875 ordförande vid adelsmötet samt 1876--81 i riddarhusdirektionen. 1872 blef han, efter föregångna val, kansler för universiteten i Upsala och Lund. Han har beklädt platsen såsom ordförande i komitén för granskning af planerna för rikets fästningsbyggnader (1867), i komitén för ombesörjande af en revision af 1686 års kyrkolag (1869--73), i komitén för revision af stadgar för rikets allmänna läroverk (1872), i direktionen för allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet (1870--81), i direktionen öfver Göta kanalverk (1858--62 och 1873--81) samt i Allmänna hypoteksbanken (1875--81). Vid ärkebiskopsvalet 1870 och vid flere biskopsval tillföllo honom röster. H. har varit medlem af de flesta svenska lärda och vittra samfund samt en mängd utländska. 1839--43 var han sekreterare i Krigsvetenskaps-akademien, och till ledamot af Svenska akademien valdes han (i ledigheten efter frih. C. D. Skogman) 1856 samt tjenstgjorde såsom denna akademis sekreterare 1874--81. År 1868 blef han hedersdoktor i filosofiska fakulteten vid Lunds och 1879 i juridiska fakulteten vid Köpenhamns universitet. -- Det område, på hvilket H:s förmåga har gjort sig på det mest glänsande sätt gällande, har varit det politiska, särskildt det parlamentariska. Hans parlamentariska vältalighet har varit snarare af det fina slaget än af det starka och djupa: hon utmärker sig genom qvickhet och fyndighet och har framträdt såsom genomandad af en sann ridderlighet och väl förtrogen med den klingande frasens makt. Till sin politiska karakter har H. varit aristokratisk, konservativ och konungsk, men derför för ingen del afgjordt regeringsvänlig. Han har tvärtom ofta uppträdt i bestämd opposition mot just den ministèr -- den De Geer-Gripenstedtska -- af hvilken han sjelf en gång var medlem. Så t. ex. stod han vid riksdagen 1865 i främsta ledet bland representationsreformens motståndare. Förnämsta orsaken till hans opposition torde böra sökas i regeringens hållning i danska frågan, genom hvilken de löften, som han i egenskap af svensk-norsk minister å dess vägnar gifvit, förblefvo ouppfyllda. För öfrigt har med fullt fog anmärkts, att H. inom politiken snarare varit den negativa kritikens än initiativets man, och att han derför ej lyckats fästa sitt namn vid lösningen af någon enda vigtig samhällsfråga. Vid sidan af sin offentliga verksamhet har H. utvecklat en mångsidig literär och utgifvit bl. a. Bibliothek för krigshistoria och krigskonst (1837--39, de två första delarna tills. med O. Pettersén), Tankar rörande militärundervisningen (1842), Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd i Sverige under konung Gustaf II Adolfs regering (1846; prisbelönt med Vitt. hist. o. ant. akad:s stora guldmedalj 1839), Kriget i Tyskland år 1866 (1869), Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870 (1871) samt Frankrike och Tyskland åren 1866-74 (1877). För öfrigt har han, utom åtskilliga anonyma skrifter af religiöst och politiskt innehåll samt tidningsuppsatser, skrifvit