Inträdestal hållet i Svenska akademien den 24 Januari 1859, Minnesteckningar öfver: Karl De Geer (1869), J. A. v. Hartmansdorff (1870), enkedrottning Josefina (1876), C. G. Rehnsköld (1878), C. F. Akrell (s. å.), J. N. Tersmeden (1879) och Jakob de la Gardie (1880) m. m. -- 1881 afsade H., sig på en gång alla sina förtroendeuppdrag och ledamotskap i akademier och vittra samfund samt återlemnade honom förlänta ordensdekorationer. Redan innan han vidtog detta steg, hade man och man emellan samt i pressen cirkulerat visserligen aldrig bekräftade, men ej häller någonsin vederlagda rykten om att H., tillföljd af förtviflad affärsställning, begått en sådan handling, som af lagen bestraffas med förlust af frihet och medborgerligt förtroende. Några månader derefter lemnade han fäderneslandet och lärer f. n. vara bosatt i södra Frankrike. 9. Hamilton, Gustaf Axel Knut, grefve, sonson af H. 5 och den föregåendes kusin, universitetslärare, född på Hönsäter i Skaraborgs län d. 29 Nov. 1831, blef 1848 student i Upsala, 1855 juris utriusque kandidat samt 1858 docent i juridik och nationalekonomi i Upsala. 1859 utnämndes han till adjunkt i nationalekonomi, folkrätt samt svensk stats- och specialrätt i Upsala och 1862 till professor i administrativrätt och nationalekonomi vid Lunds universitet. Han har varit ledamot af komitén för universitetsstatutens revision (1874) och af den skandinaviska komitén för utarbetande af förslag till ny vexellag (1877). Under åren 1866--70 redigerade han "Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur" och har bl. a. utgifvit: Om den politiska ekonomiens utveckling och begrepp (1858), Om ägofrid efter svensk lag (1859), Om penningar och kredit (1861), Om arbetsklassen och arbetareföreningar (1865) samt Öfversigt af statsinkomsternas olika slag (1874). Hamilton [hamiltön], gammal berömd engelsk-skotsk slägt, hvilken enligt traditionen härstammar från en norsk viking Bernard och antagligen har sitt namn efter någon af de många landtgårdarna vid namn H. i norra England. Ätten har en fullt säker genealogi förd från och med Walter Fitz-Gilbert of H., hvilken lefde i slutet af 1200- och början af 1300-talet samt för sitt förräderi mot engelsmännen under de skotsk-engelska krigen erhöll af konung Robert Bruce bl. a. förläningar baroniet Cadyow. Hans ättling i sjette led James of H. of Cadyow, d. 1479, upphöjdes 1445 från knight till lord H., och dennes son James H. (d. 1529) blef 1503 earl af Arran. Hans son James H. (se H. 2) erhöll af konung Henrik II i Frankrike hertigdömet Châtellerault i förläning; hans son John H. (d. 1604) blef 1599 markis H.; och dennes son, James H. (d. 1625), upphöjdes 1619 till earl of Cambridge. James H:s son, den i Sveriges historia bekante James H. (se H. 3), blef 1643 hertig af H. Hertigliga ätten H. utgick 1651 på manssidan, hvarefter titeln öfvergick på den förste hertigens måg, William Douglas, earl of Selkirk, och dotterbarn. James H., William Douglas' son, utnämndes 1711 till hertig af Brandon i England. En annan gren af ätten, härstammande från den förste hertigens af Châtellerault fjerde son, Claude (d. 1622), blef efter hvartannat lord Paisley (1587), lord Abercorn (1603), earl (1606) och markis (1790) af Abercorn. Andra linier af den vidtutgrenade hamiltonska ätten äro earlerna af Selkirk (härstammande från den ofvannämnde William Douglas earl of Selkirk), earlerna af Orkney (härstammande från densamme), earlerna af Haddington, hvilka leda sina anor från Sir John of H. of Rossaven, en yngre broder till den ofvannämnde Walter Fitz-Gilbert. Till denna ättegren hörde den ryktbare lärde Sir William H. (se nedan), lorderna Behaven and Stentoun (härstammande från Sir James H. of Biel, som 1647 upphöjdes till lord) och viscounterna Boyne (på Irland, härstammande från den ofvannämnde Claude lord Paisley). 1. Patrick H., en af den skotska reformationens föregångare, f. 1504, idkade omkr. 1520 studier i Paris och åhörde sedermera i Louvain den berömde Erasmus Rotterdamus. Efter återkomsten till Skotland blef han 1523 medlem af universitetet i S:t Andrews. Der började han förkunna de reformerta läror han under sin utländska resa inhemtat, men anklagades för kätteri och måste, 1527, fly till Tyskland. Han besökte Luther i Wittenberg och inskref sig såsom student vid universitetet derstädes. Hösten s. å. vågade han emellertid återvända till sitt fädernesland. Den ultrakatolske ärkebiskop David Beaton inbjöd honom till en konferens i S:t Andrews. Den unge reformatorn hörsammade kallelsen och fick under en månad fritt predika sina läror, men blef sedan instämd för ett concilium af biskopar och prester, hvilket af hans svaromål tog sig anledning att döma honom för kätteri. H. blef 1528 bränd som kättare. 2. James, earl of Arran, hertig af Châtellerault, skotsk statsman, var sonson till konung Jakob H:s af Skotland äldsta dotter, Maria, och sålunda syssling till konung Jakob V samt vid dennes död, 1542, näst Maria Stuart närmaste arfving till skotska kronan. Han utsågs till rikets regent under drottningens minderårighet. 1554 nedlade han till förmån för drottningens moder, Marie af Guise, regentskapet, hvaremot han af konung Henrik II i Frankrike upphöjdes till hertig af Châtellerault. I de inre striderna under Maria Stuarts regering stod H. ständigt på drottningens sida, gynnade hennes försök att undertrycka protestantismen, understödde senare hennes flykt från slottet Lochleven (1568) samt kämpade för henne i slaget vid Langside (s. å.). Till följd af detta hans uppträdande blef hela hamiltonska ätten utsatt för förföljelse från regentens, earl Murrays, och det segrande partiets sida. Murray mördades 1570 af en viss James Hamilton, och hans efterträdare, earlen af Lennox, stupade, då H. eröfrade Stirling (1572). Då grefve Morton, en anförvandt till H., öfvertog regentskapet, drog sig H. tillbaka från det politiska lifvet. Död 1575. 3. James, earl of Cambridge, hertig af H., den föregåendes sonsons son, skotsk krigare, f. 1606, uppfostrades tillsammans med konung Karl I.