innehåll. De nya rörelserna i Upsala, der Auroraförbundet 1807 stiftats, och en afgjord anslutning till den tyska nyromantiken allt mer framträdde, hade naturligtvis ej undgått H., som ännu med många band var fäst vid universitetet. Intresserad för dessa sträfvanden, men till följd af större mogenhet och naturligt kritiskt sinne utrustad med en vidsträcktare blick och en skarpare granskningsförmåga än de unga, omfattade nu H. med brinnande nit och en flit af ovanligt slag de nya idéerna. Med dessa följde oundgängligen en opposition mot den gustavianska skolan i vitterhet och estetik, hvilken först och kraftigast gaf sig luft just i H:s verksamhet. Två skrifter af honom öppna, kan man säga, det nya literära tidehvarfvet, hvars grundval utgjordes af den nyvunna tryckfriheten. Han utgaf nämligen 1810 Öfversigt af poesiens historia af Fr. Ast, ett försök att från den nya tyska synpunkten sprida ljus öfver ämnet, samt Kritiska bref rörande canc. rådet C. G. af Leopolds samlade skrifter, ett arbete, som gaf den egentliga signalen till de ungas angrepp mot den gustavianska vitterheten, om än skärmytslingen redan begynt i "Polyfem", den bekanta, af Askelöf utgifna skämttidningen. I detta polemiska organ var H. en flitig medarbetare. Bland annat var det säkerligen han, som under pseudonymen "Nils Nyberg" väckte uppseende genom sina käcka, delvis ganska qvicka utfall mot en del af de samtida skriftställarna inom det äldre lägret. Att H. dock egde fullt medvetande om att en ensidigt kritisk verksamhet ej vore nog för att rödja det gamla ur vägen, visade han dels genom utgifvandet af tidskrifterna "Läsning i hvarjehanda" (1810) och "Lyceum" (1810--11), den senare i förening med Höijer, Berzelius och Agardh, dels genom åtskilliga egna vitterhetsarbeten, Kärleksqväden (1811), Prins Gustaf, tragedi (1812), Poetiska studier (1813) samt bidrag till "Phosphoros", "Poetisk kalender" o. s. v. Dessa försök, som visserligen framträdde utan stora anspråk, lyckades dock ej vinna annan uppmärksamhet än som egnades dem i mindre välvillig afsigt. H:s vittra bana lyktades med dem, om vi blott undantaga några smärre noveller, Sju timmar på Fittja (1821). -- Deremot öppnades ett vidsträckt fält för hans förmåga som granskare och kritisk estetiker, då hans Upsalavänner 1813 uppsatte "Svensk literaturtidning", i hvars alla årgångar (1813--24) H. var en flitig medarbetare. Särskildt förtjenar omnämnas, att han egentligen var den förste, som begynte egna en allvarligare, från en allmän estetisk grundval utgående granskning åt den inhemska konsten, hennes idkare och alster, hvarigenom han i ej oväsentlig mån framkallade ett lifligare intresse och ett mångsidigare meningsutbyte på detta område. Samtidigt sökte han genom en följd af föreläsningar öfver de bildande konsternas historia (hållna 1815, utgifna 1817) att verka för den allmänna bildningens höjande i detta hänseende. Hans mångsidiga beläsenhet och alltid lifliga håg att göra sina studier gagnande för en större allmänhet funno flere andra tillfällen att göra sig gällande; till en del tvangs han ock genom ekonomiska förluster att söka ökade inkomster på författarebanan. Så tillkommo, för att blott nämna några af hans skrifter under den följande tiden : Första grunderna af grekiska språkläran (1818), det af Tegnér så illa åtgångna arbetet, Svenska vitterheten (1818--19), hvilket i sin nya, af Sondén ypperligt bearbetade upplaga blifvit H:s förnämsta och varaktigaste minnesvård, Svenska folksagor (1819) tillsammans med J. Imnelius, Beskrifning öfver Rosersberg (1821), Historiska anteckningar rörande fortgången och utvecklingen af det philoosphiska studium i Sverige (1821) m. fl. Ej häller den polemiska verksamheten hvilade under denna i öfrigt så verksamma tid. Bland alstren i detta hänseende må nämnas det häftiga anfallet på Wallmark, Allmänna journalistens hederskrans (1819), den lilla ganska underhållande skriften Stridsfrågan i vår litteratur (s. å.) samt Markalls sömnlösa nätter, hvars "första natt" (1820) utgjorde en af H. ursprungligen för "Polyfem" författad parodisk hjeltedikt, sedan för det nya ändamålet omarbetad af Atterbom, Sondén m. fl. (den s. k. "komitén för M. s. n."). Mot slutet af sin lefnad egnade sig H., utom åt tidningsuppsatser, mestadels åt filosofiska studier. I detta hänseende böra nämnas hans Grunddragen af philosophiens historia, af hvilken fyra band medhunnos (1825--27), och en Lärobok i logik (1827). Vi hafva ännu att särskildt märka H:s flit som bokkännare, bibliograf och utgifvare, i hvilket fack han äfven lemnat åtskilliga prof af delvis ej obetydligt värde. Dit höra Svenska boktryckningshistorien (1810), Förteckning på de i Sverige utkomna schole- och undervisningsböcker (1817), ännu ensam i sitt slag, Repertorium för svenska bokhandeln (1823), hans upplagor af Stjernhjelm (1818) och Stagnelius (1824--26) m. m. Slutligen bör ej häller förbigås, att H. var en af de ifrigaste deltagarne i fejden mot Grevesmöhlen 1815. År 1882 började utgifvas ett urval af H:s humoristiska och poetiska skrifter. -- H:s lefnadsöden äro af jämförelsevis obetydlig vigt för kunskapen om honom. Han blef 1809 andre och 1811 förste amanuens i k. biblioteket, promoverades 1812 till fil. mag., nämndes till notarie i boktryckerisocieteten samt erhöll 1826 titel af k. bibliotekarie. Hans enskilda lif som make och familjefader var lyckligt, ehuru slutet af hans lefnad något förmörkades af ekonomiska bekymmer, hufvudsakligen åsamkade genom köpet och försäljningen af ett mindre tryckeri. H. afled i Stockholm d. 15 Okt. 1827. Såsom författare har H. onekligen betydande förtjenster, men också ganska stora fel och svagheter. Med mångsidiga studier förenade han ett ovanligt lyckligt minne, på hvilket han dock alltför mycket litade. Han hade, "alltför begärlig att hastigt insamla kunskapernas resultat, nog flyktigt gjort sig bekant med deras element", hvilket menligt inverkade på hans forskning och hans omdöme. En ovanlig stridsfärdighet och nitälskan för den sak han dref förenades ofta hos honom med oförmåga att uppfatta äfven enkla sanningar och än större otymplighet i att uttala sina omdömen. Såsom stilist är H.