Hamn, sjöv., en uti kusten ingående bukt eller hafsarm äfvensom hvarje annat med konst eller af naturen värnadt vatten, der fartyg kunna erhålla skydd mot vind och sjö. En god hamn bör vara rymlig; inloppet bör vara skyddadt af utanför liggande öar, vågbrytare e. d. eller ock gå i en sådan riktning, att vind och sjö ej direkt kunna sätta in i hamnen. Dock bör denna vara af sådan form, att fartyg med de flesta vindar kunna segla in och ut. En god handelshamn bör särskildt ega säkra förtöjningsplatser, der fartyg med lätthet kunna in- och uttaga laster, hafva tillgång på vatten, proviant, bränsle och öfriga förnödenheter, vara försedd med fyrar, lotsar, försvarsverk m. m. R. N. Hamna (Fornsv. hamna, hampna, hafna), rättshist. I hela Norden finner man i äldre tider en indelning af landet i distrikt med afseende på skyldigheten att utgöra åtskilliga prestationer för sjökrig eller leding. Ett distrikt, som hade skyldighet att utrusta ett ledingsskepp, kallades i Danmark skipæn, i Norge skipreiða. Detta distrikt hade sin motsvarighet i Sverige uti skiplagh (i Hels. L. skip), ty säkerligen hade också skeppslaget samma skyldighet. På somliga ställen sammanföll skeppslaget med häradet, på andra åter synas häraden varit delade i skeppslag. Skeppslaget åter (och till följd deraf äfven häradet) synes, med afseende på den ofvan nämnda skyldigheten, hafva varit fördeladt i mindre områden. Det synes -- ehuru saken visserligen icke är klar -- sannolikt, att det är samma mindre område af sådant slag, som i svenska lagar förekommer under de olika benämningarna hamna och har (egentl. årtull) eller ar (egentl. åra). I Östgötalagen omtalas både hamna och har, i Uplandslagen både hamna och ar, i Vestmanna- och Södermannalagarna blott hamna och i Helsingelagen blott har. En sådan skeppslagets indelning -- hvilken äfven förekommer i Danmark -- omtalas således uttryckligen i lagarna för alla de svenska landskap, hvilka ofvanför gränsen till Småland äro belägna invid Östersjökusten äfvensom för dem, som omgifva Mälaren. Det är emellertid möjligt, att hamneindelningen förekommit äfven i öfriga landskap. Liksom i Danmark (ty äfven der nyttjades hafnæ såsom beteckning för en sådan underafdelning) synes hvarje hamna haft skyldighet att uppsätta en man. Dessutom ålåg det hamnan att efter ett visst mått bidraga till utrustning och proviant åt manskapet (att utgöra skipvist). Så bestämmes det t. ex. i Sdm. L., add. 2., att "skiolder ok suaerð. spyut ok iarnhatter" skulle vara "hamnu vapn", och att vissa pund fläsk och smör skulle utgå af hvarje hamna. Hamnan var äfven uppbördsdistrikt och synes i denna egenskap haft bestånd, äfven sedan inga skatter utgingo efter hamneindelning. Denna indelning synes för öfrigt hafva haft betydelse äfven för utgörandet af andra prestationer än dem, som afsågo sjökrigstjenst. Så föreskrifves det i Sdm. L., add, 12., att "spitalin skal hafua en span korn aff hvarre hafno". Åtskilligt, som rör hamneindelningen, är ännu dunkelt. Mer eller mindre olika åsigter hafva framstälts af Schlyter, Ordb. 1. Saml. af Sv. g. lag., Styffe, i Vitt.-hist. o. ant. akad. handl. 24 del., s. 287, Hildebrand, "Sveriges Medeltid", 1 del., s. 255. -- Jfr äfven Bergfalk, "Om svenska jordens beskattning etc.", s. 56, och Rabenius, "Om båtsmanshållet", s. 4. o. f. I. L. Hamnafgift l. Hamnumgälder, förv., inkomster, som af ålder efter faställd hamntaxa tillfalla städer, köpingar och landthamnar af fartyg och varor, för hvilka hamn och brygga anlitas. För dessa inkomster hafva allmännast förekommit benämningarna hamn-, last-, kaj-, påle- och vågpenningar; mångenstädes äfven bom-, grund- och grundrensningspenningar. Kalmar stad uppbar länge "ankarepenningar" af alla fartyg, som passerade Kalmar sund; Gefle åtnjöt "prickpenningar" o. s. v. 1874 blef en reglering genomförd på grunder, hvilka genom k. br. d. 4 Febr. 1870 utstakats. De många olika afgifterna blefvo sammanslagna till en enda hamnafgift för fartyg och varor, som i hamn lastas eller lossas. I densamma inbegripes dock ej godtgörelse för biträde vid fartygs byggnad, iståndsättande, förtöjning, bogsering, förseende med ballast eller mätning, vägning m. m. af varor. För ångfartyg, hvilka flere gånger i månaden besöka samma hamn, eger nedsättning rum. Kbg. Hamnbetjening l. Hamnservis, sjöv., personer, som i de större sjöstäderna äro anställda för att biträda vid ankommande fartygs förtöjning, flyttning m. m. R. N. Hamneda, socken i Kronobergs län, Sunnerbo härad. Arealen 13,091 har. 2,062 innev. (1880). Annex till Ljunga, Vexiö stift, Sunnerbo kontrakt. Hamnfogde, sjöv., en person, som af magistrat eller drätselnämnd, på förslag af hamnkaptenen, tillsättes, för att hafva uppsigt öfver inre hamnar och kanaler samt vaka öfver att snygghet och ordning iakttagas å stadens kajer, der han för ankommande fartyg bereder plats och tillhandahåller dem landgångar jämte öfrig behöflig redskap samt på vissa platser äfven uppbär hamnafgiften. Jfr Hamnkapten. R. N. Hamnfyr. Se Fyr. Hamnkapten, sjöv., en tjensteman, som i de flesta sjöstäder finnes tillsatt, och hvilken det tillkommer att vaka öfver ordningen i hamnen, låta anvisa fartyg deras platser och å hamnkontoret lemna upplysning derom, föra journal öfver fartygs ankomst och afgång, hos vederbörande myndighet, vanligen drätselnämnden, göra anmälan om nybyggnad eller reparation af kaj, bro, landfäste o. d. äfvensom då uppmuddring eller upprensning af hamnen kräfves, hafva inseende öfver stadens ballastplats, antaga och afskeda hamnlotsar och betjening samt vaka öfver att underlydande fullgöra sina åligganden och att hamnordningens föreskrifter iakttagas m. m. I tjensten biträdes han af hamnfogdar och att hamnlotsar. Hamnkaptenen i Stockholm tillsättes af Öfverståthållare-ämbetet, men i öfriga svenska sjöstäder vanligtvis af Magistraten. Jfr Hamnordning. R. N. Hamnlots, sjöv., i större hamnar anställd person, hvars åliggande är att, då fartygsbefälhafvare så önskar, inom hamnområdet lotsa fartyg